”Ingenting blir som man tänkt sig! Om någon sagt mig för fem år sedan – då jag var tjugo år och hade en rik pappa, som skämde bort mig – och brann av min första och största kärlek – det skulle aldrig mer bli en vardag i mitt liv, bara himmel och helvete – mest himmel! – om någon då sagt mig, att jag skulle hamna som kontorist…”
Så börjar Per Lindbergs filmatisering av Elin Wägners roman Norrtullsligan. Romanen om en kvartett av unga kvinnor som håller ihop, i ett Stockholm där självförsörjande unga kvinnor är något nytt, publicerades 1908 och blev en stor succé. Norrtullsligan blev Elin Wägners genombrott som stridbar feminist och författarinna. Under det decennium som ligger mellan romanpubliceringen och filmatiseringen av Norrtullsligan, publicerar Wägner ett tiotal böcker, startar tidningen Tideravet och strider för freden och kvinnors medborgerliga rättigheter. Hon engagerar sig särskilt i kampen för kvinnors rösträtt och ser detta blir verklighet när kvinnor för första gången röstar i riksdagsvalet 1921.
Elin Wägner intresserade sig tidigt för filmen och skrev redan 1911 manus till den förlorade filmen Systrarna som regisserades av Anna Hoffman-Uddgren. Men när Norrtullsligan skulle bli film i början av tjugotalet verkar hon inte ha varit med. Filmens manus skrevs istället av Hjalmar Bergman, vilket är intressant i sig: en berömd författare bearbetar ett verk av en annan berömd författare. Dessutom producerades filmen av en kvinna som Elin Wägner kan haft en viss respekt för: Hon hette Karin Swanström, och under trettiotalet kommer hon att bli en av svensk films mäktigaste namn.
En armé av viyellablusar
Filmen börjar med en vy över Stockholm, kanske tagen från Observatorielunden. Sedd uppifrån, och med det avståndet, är staden sig märkvärdigt lik, som om avståndet mellan nittonhundratjugotalet och vår egen tid plötsligt krympte ihop till ingenting. Det är bara vår berättare, kontoristen Pegg (Tora Teje) och hennes yngre bror (Lauritz Falk), som med sin klädsel skvallrar om vilken tid vi befinner oss i. Han har sjömanskostym och hon är klädd i tiotalets enkla och klädsamma kvinnomode: den raka kjolen som räckte ner till vaden och tydligt visade de högklackade pumpsen eller kängorna, den korta kavajen över en blus dekorerad med spets eller knappar, den bredbrättade hatten.
Pegg beskriver sig själv som en av dem som ingår i ”den stora armén av viyellablusar” och strax illustreras detta påstående av en bild på ett hav av kontorsflickor.
Det är en bild som säkert krävde en hel del planering, för att inte tala om statister. En massa flickor, till synes oändligt många, sitter vid varsin skrivmaskin vid varsitt bord. Alla med de ljusa blusarna lysande som vitsippor i vårbacken. Var är det någonstans? Scenen skulle kunna vara inspelad i Kungliga biblioteket, eller ute i Svensk Filmindustris filmateljé i Råsunda. Hur som helst är det en bild som vittnar om en bildhungrig regissör. Han måste ha letat efter sin bild långt hemifrån, kanske ända bort till Fritz Lang eller Murnau i Tyskland, eller till Erich von Stroheim i Hollywood.
Men det är främst Peggs minnesbild som etablerar filmens perspektiv och låter oss ta del av en ung dams snabba iakttagningsförmåga och pricksäkra formuleringskonst, något som också understryks av textskylten som följer: ”Flax var i alla fall att jag blev upptagen i den beryktade Norrtullsligan.”
Det är ju stumfilm och textskylten med sitt avbrott ger utrymme för flera saker: dels förklarar den något som vi har sett, eller kommer att få se. Dels ger den också en naturlig anledning till att både byta miljö och perspektiv. Skylten förbereder oss för att vi nu lämnar Peggs tillbakablick för att återgå till berättelsen om Norrtullsligan och inom loppet av några minuter har filmen alltså ägnat sig åt både en reflekterande och rakt berättande struktur. Det är ett ganska avancerat filmspråk, särskilt om man tänker att även den mest inbitne biobesökare år 1923 knappast kan ha mer än tio års filmvana. Film är med andra ord en ny, härlig konstart och dess magi utforskas för fullt av dess pionjärer, varav en av dem var Per Lindberg.
Hur ser det då ut hemma hos Pegg, Eva, Emmy och Baby som tillsammans delar en lägenhet på Norrtullsgatan i Stockholm i början av förra seklet?
I början av förra seklet var Norrtull ett relativt nytt kvarter i Stockholm. Före 1860 var bara den delen av Norrtullsgatan bebyggd som vette neråt city från Odenplan. På norra sidan om Odenplan var det ren landsbygd med enstaka hus på vägen ut mot Haga. Det våningshus som Pegg och hennes väninnor bor i är tämligen nybyggt och utgör en del av den expanderande staden.
Eva är den andra av flickorna i Norrtullsligan som vi får träffa. Hon ligger på en soffa med hål på strumporna och läser i lugn och ro. Pegg berättar: Eva (Renée Björling) jobbar på en begravningsbyrå där hon har kortare arbetsdagar och dessutom slipper flirtiga chefer. Baby (Inga Tidblad) är liksom Pegg kontorist på Förenade Bolagen. Flickorna spritter av livsglädje och snart plockas det fram mat ur hemliga gömmor och de pratar, äter och spiller öl på bordet. Då kommer Emmy (Linnéa Hillberg) hem, den fjärde i ligan; hon som alltid kommer hem sist. Hon släpar sig in som en gammal kvinna, fast hon inte kan vara mer än tjugofem år. Det visar sig att hon har ont i ryggen och lever på aspirin. Över hennes säng hänger en broderad devis: ”Lär dig att lida utan att klaga.”
Men det hindrar inte Pegg från att fortsätta beskriva livet med Norrtullsligan som rena paradiset. Även detta paradis har dock sin orm och det är värdinnans son, spelad av Nils Asther, som tar varje tillfälle i akt att spionera på de unga kontoristerna. Nu kommer också en berömd bild ur filmen som åter igen påminner om vem som äger makten över blicken – åtminstone i den här berättelsen: Flickorna står på rad i sina nattsärkar och kikar igenom nyckelhålet – tillbaka på den fräcke värdinnesonen.
Senare sitter flickorna i ring och lyssnar på Baby som deklamerar dikter av Oscar Levertin. Det är en ljuvligt komponerad bild, av fotografen Ragnar Westfelt som påminner om renässansens gruppbilder av madonnor. Över dessa madonnors hjässor vilar ett ljus som en gloria och man förstår varför värdinnans son (som förresten saknar namn) lockas av deras varma gemenskap och glada sällskap. Idyllen avslutas med Babys kommentar: ”Nu går överklassen på Operakällaren.” Sedan tar berättaren Pegg över igen: ”Och nu ska jag berätta lite om jobbet.”
Pegg sitter på sitt jobb, i ett rum med sanslöst fula tapeter, med en chef som från sitt välstädade skrivbord i rummets ena hörn helt skamlöst kastar långa blickar på henne. Hon är inte helt okänslig för dem, visar det sig snart. Pegg säger att hon har 300 kronor i månaden och ”en väldigt human chef”. Men redan i denna första scen med chefen försöker han stjäla en kyss, som det så romantiskt heter, varpå Pegg dristar sig till att nämna sin ”lilla pys” som hon måste köpa en ny vinterkostym åt. Pegg menar sin lillebror Putte, som vi har träffat i filmens första scen: ”Men han borde väl begripa att också ett felsteg kan behöva en vinterkostym – och därför bad jag om hundra kronor i förskott.”
Men chefen förstår inte vad Pegg syftar på – han tror att Putte är hennes son! Pegg tvingas istället be sin rika moster på Strandvägen om ett lån. Mostern bjuder på söndagsmiddag och vid ett vackert dukat bord med glänsande silver och vinkaraffer anser hon att Pegg borde gifta sig istället för att skämma ut sig genom att arbeta som hon gör. Mostern har en egen dotter, Görel, som har en fästman och med oskuldsfull okänslighet visar Pegg sin bröllopsutstyrsel. Under middagen dagdrömmer Pegg om sin chef, att han finns där i mosterns matsal som en kärleksfull beskyddare.
Missförståndet kring Peggs ärbarhet är den främsta röda tråden i Norrtullsligan. En annan är den knipa som Baby hamnar i då hon går med i en strejkgrupp på jobbet och anklagas för att ha stulit ur strejkkassan. Sedan förlorar hon dessutom jobbet för att hon deltagit i strejkförberedelserna. Pegg, som känner ett naturligt ansvar för flickorna i Norrtullsligan, är den som försöker ställa saker till rätta, både i ord och handling. Här finns tydligt den wägnerianska tematiken om livets kringelikrokar till personlig lycka och kvinnans svåra val mellan att vara yrkeskvinna eller mor. Och den wägnerska humorn, som här får blomma ut både i text och i bild.
Pennskaften filmar
Norrtullsligan är inspelad 1923, och då brukar de flesta filmforskare vara överens om att den svenska stumfilmens guldålder är på väg att ta slut. Denna guldålder inleddes 1917 med filmer av Victor Sjöström och Mauritz Stiller som gjorde svensk film internationellt berömd. Med Norrtullsligan visar Per Lindberg att det inte var riktigt slut än. Hans film är ett njutbart exempel på elegant filmspråk, hög ”star quality” och ett lika intelligent som hjärtligt innehåll.
Elin Wägner var tidigt intresserad av filmen (vilket framgår på annat håll här på Nordic Women in Film). Redan 1911 var hon framme och nosade på det nya mediet då hon skrev manus till en film som skulle visas vid ”Pennskaftens soaré” på Grand Hotel i Stockholm. Resultatet blev filmen Hon fick platsen – eller exkung Manuel i Stockholm – och handlar om några kvinnliga journalister som tävlar om ett jobb på en stor stockholmstidning. Året därpå skrev Elin Wägner ett originalmanus, Systrarna, till Anna Hofman-Uddgren, som länge ansågs vara svensk films första kvinnliga filmregissör. Systrarna var en rafflande historia som spelades in på Mosebacke, på Slussen och på tåget ut till Saltsjöbaden och avslutades med en helt genuin Frälsningsarmé-parad som tågar över Djurgårdsbron – och med de båda försonade systrarna sist i ledet.
Men nu var det inte Elin Wägner som skrev filmmanuset till Norrtullsligan när debutromanen skulle bli film. Det gjorde en annan av samtidens mest namnkunnige författare: Hjalmar Bergman, som hade anlitats av det nystartade filmbolaget Bonnierfilm för att skriva filmmanus på populära verk av författare från Albert Bonniers Förlag.
Bonnierfilm drevs av den välrenommerade teaterdirektrisen Karin Swanström som sedermera blev en av svensk films mest inflytelserika figurer då hon blev konstnärlig ledare och produktionschef på Svensk Filmindustri. Hennes verksamhet på Bonnierfilm kan därför ses som en förövning till den produktion som hon senare skulle leda med järnhand på SF: Bonnierfilm började brett med en lättare fars, Anna-Clara och hennes bröder, och därefter satsade man på Elin Wägners bästsäljare Norrtullsligan. Båda filmerna var regisserade av Per Lindberg, som var tjugotalets mest berömde teaterregissör i Sverige och som snabbt skulle prova sin talang i de nya medierna film och radio.
En vanlig missuppfattning när vi ser på gamla filmer är att vi uppfattar dem just som gamla. Vi tror ofta att vår egen tid är den mest moderna och att folk förr i tiden var långsamma, sega och helt enkelt undermåliga i jämförelse med folk idag. Samma fördomar brukar vi lägga på filmen, som vi förväntar oss ska ha ett enklare, mer primitivt sätt att kommunicera med – bara för att de är gamla. En film som Norrtullsligan sätter sådana fördomar ur spel på ett charmigt och otvunget sätt och ger Elin Wägners berättelse om kvinnors frihet och ofrihet en extra dimension. Jag såg Norrtullsligan på tv 1974. Jag var tolv år då och blev djupt imponerad – filmen gjorde ett tillräckligt starkt intryck på mig för att jag skulle bära lusten med mig att skriva om den ända till idag, över trettio är senare*. Jag minns inte så mycket varför jag gillade Norrtullsligan då, men temat med kvinnlig kamratskap och det äventyrliga livet som nybliven vuxen i storstaden måste ha satt min fantasi i rörelse. Och så var jag smått chockerad över att Pegg var så svag för sin chef (spelas av Egil Eide, en norsk skådespelare som medverkade i många svenska stumfilmer) – en karl som såg ut som en gammal gubbe.
När jag nu ser om Norrtullsligan, och massor av år har gått mellan den där lilla flickan som var jag och den vuxna trebarnsmodern idag, är jag lättad över att jag fortfarande tycker lika mycket om den – och att jag fortfarande chockeras av att Pegg fastnar för en sådan gubbe till karl. Jag blir imponerad av något som jag kanske inte direkt såg som tolvåring, men som ändå måste ha bidragit till min ursprungliga fascination: förekomsten av ett tydligt kvinnligt subjekt i den filmiska berättelsen.
Den kvinnliga blicken
En av de viktigaste idéerna som förts fram av den feministiska filmteorin handlar om makten över blicken. Feministisk filmteori gör gällande att den blick som vi utsätts för i film, och den som kvinnor i filmerna utsätts för, står under manlig dominans. Det är ju ett sorgligt välbekant faktum att de flesta yrkena inom filmbranschen är mansyrken, bortsett från scriptan, sminkösen och möjligen kostymmakaren. Kvinnor som velat bli filmregissörer eller filmproducenter, eller både och, har alltid haft det litet svårare än de män som försökt sig in på samma bana. De prestigefyllda regiuppdragen, de mäktigaste posterna inom filmen tillfaller helt enkelt inte kvinnorna.
När det gäller filmbranschen och dess märkliga irrvägar är detta möjligen en sanning med modifikation, men när det gäller själva filmspråket har den feministiska filmteorin ofta belyst saker som ditintills legat i dunkel. Som till exempel frågan om vem som egentligen är filmens berättare. Är det manusförfattaren, regissören, filmklipparen eller den skådespelerska som mestadels syns i bild?
Filmforskaren Tytti Soila har identifierat tre komponenter som särskilt öppnar upp för ett kvinnligt subjekt i det klassiska, förment patriarkala filmberättandet: den omedelbara åskådarrelationen, den öppna berättarstrukturen och huvudpersonens mångtydiga karaktär. Soila fokuserar på ett antal svenska trettiotalsfilmer, däribland dem som Ingrid Bergman gjorde innan hon for till Hollywood. Särskilt en av dessa, En kvinnas ansikte, från 1938 i regi av Gustaf Molander, innehåller enligt Soila alla tre komponenterna.
Jag tycker att även filmen Norrtullsligan bjuder på åtminstone två av dessa komponenter: här finns den omedelbara kontakten med åskådaren via Peggs berättarröst och den öppna berättarstrukturen som fritt rör sig mellan tid och rum, objektivitet och subjektivitet. Pegg kanske inte direkt kan beskyllas för att vara en mångtydig karaktär, men hennes frejdiga öppenhjärtighet kan också ses som ett försök att dölja den kamp som hon befinner sig mitt i och som handlar om vilket liv hon ska välja.
År 1923, när Norrtullsligan blev film, var mycket av romanens innehåll fortfarande högaktuellt. En kvinnas självständiga plats på arbetsmarknaden, hennes medborgerliga rättigheter och rätt att fritt vistas i det offentliga rummet var ännu inga självklarheter. 1921 fick kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval i Sverige – efter en lång kamp och sist av alla i Norden. Elin Wägner hade som bekant varit en av de drivande krafterna i rösträttskampen.
År 1923 var också bara några år efter att den otäcka ”horbyrån” lagt ner sin verksamhet 1918, den statliga myndighet som kunde plocka upp ensamma kvinnor i staden och registrera dem som prostituerade – vare sig de var det eller ej – och sedan utsätta dessa kvinnor för en förnedrande kontroll, främst för att skydda männen från könssjukdomar.
Den scen i filmen när Pegg blir antastad på Strandvägen av en ”upprymd nattvandrare” som det står i filmens rollista, får därmed en lite annorlunda innebörd. Vid tidpunkten för romanen riskerade kvinnliga nattvandrare att bli tagna av polisen och registrerade som prostituerade. När filmen görs slipper hon registrering, men hotet från männen består.
År 1923 var också året då Elin Wägner kom med i tidskriften Tidevarvets redaktion. Det kom att bli en viktig och intensiv tid i hennes liv och kanske hann hon helt enkelt inte med att skriva manus till filmatiseringen av Norrtullsligan. Eller så är det så att formuleringen av ett kvinnligt subjekt inte är något som enbart är förbehållet kvinnorna.
Visst är det Elin Wägners ord som görs om till film, och Tora Teje som syns i bild, men det är ju faktiskt två män som ansvarar för filmatiseringen: Hjalmar Bergman och Per Lindberg.
Peggs dilemma
Det finns en mening i en av Elin Wägners senare romaner, Dialogen fortsätter, från 1932, som Ulrika Knutson citerar i sin bok om Fogelstadgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott. Knutson menar att den kan läsas som Fogelstadgruppens evangelium: ”Ni förstår inte än att alla politiska frågor måste lösas från den utgångspunkten: vi måste ha en värld där kvinnorna nänns sätta sina barn.”
Denna grundtanke finns också i filmversionen av Norrtullsligan och jag tror att det är en anledning till att den känns så fräsch idag: filmen visar upp en rad människor som har helt vanliga problem, men gör oss också medvetna om att det finns ett mål, en framtid. Det måste finnas en värld där män och kvinnor kan leva tillsammans. Berättelsen om Pegg, Emmy, Eva och Baby visar på olika sätt hur detta kan gå till och hur svårt det är. Pegg vill ju stå på egna ben och försörja sig själv och sin bror. Hon känner ansvar för sina vänner i Norrtullsligan men inför familjen tvingas hon framstå som en tiggerska. Dessutom är hon kär i sin chef. Innerst inne längtar hon också efter kärlekslycka, ett eget hem och en familj.
Det löser sig så småningom för Pegg, och det löser sig också för de andra flickorna i Norrtullsligan: Eva gifter sig med sin ungdomskärlek. Baby fortsätter att jobba – kanske får hon Peggs jobb när Pegg gifter sig med chefen. Emmy hamnar på sjukhus men blir förhoppningsvis frisk.
När det gäller Peggs öde skiljer sig filmen faktiskt från romanen – kanske för att ett ”happy end” helt enkelt var ett krav för en film med kommersiella anspråk. Hos Elin Wägner flyr Pegg staden och chefens kärlek och tar ett jobb i landsorten.
Så blev det alltså med friheten och självständigheten och den moderna kvinnans emancipation. Kanske kan det uppfattas som ett svek att filmen slutar som den gör. Flickorna i Norrtullsligan förblir experter på det privata rummet och lyckas aldrig förändra något i det offentliga rummet. Den kvinnliga strejkagitatorn (som spelas av Lili Ziedner) är filmens löjligaste figur, en uppblåst padda i slips som bara lyckas med att få sex av kontoristerna på Förenade Bolaget avskedade.
Men kanske kan man ändå ana något av en spricka i den patriarkala strukturen – för att tala med Tytti Soila – just i scenen när flickorna blir avskedade. De står på rad utanför chefens rum som om de vore olydiga barn på väg in till en bestraffande far. När de får beskedet reagerar de alla olika: en böjer resignerat på huvudet, någon ser ut som om hon inte bryr sig, någon – däribland Baby – försöker opponera sig.
Ibland tycker jag att Elin Wägners hjältinnor påminner om Jane Austens romanhjältinnor. Också i filmatiseringen påminner Pegg om den typiska Jane Austen-hjältinnan, såsom vi sett henne på bio, särskilt i Förnuft och känsla (1995) i regi av Ang Lee och med manus av Emma Thompson, som också spelade en av huvudrollerna. Och på Mansfield Park (1999) regisserad av Patricia Rozema, där berättarjaget synnerligen elegant svingar sig mellan subjektivitet och objektivitet.
Jag vet inte om Elin Wägner tyckte om Jane Austen eller såg henne som en litterär förebild, men de tycks åtminstone dela två saker: insikten om språkets befrielse och om kärlekens eviga dilemma att kunna älska utan att förlora sig själv.
I slutet av filmen firar Norrtullsligan jul med dopp i grytan när Peggs moster dyker upp, fullastad med paket, som självaste jultomten. Peggs chef dyker också upp, för att försonas med Pegg och be henne gifta sig med honom. Så slutar filmen med försoning på alla plan, och en kanske ironisk bild på Baby som i uppsluppenheten hamnar i kläm mellan moster och chefens päls.
Svenska stjärnor
Tora Teje (1893-1970) som spelar Pegg och Inga Tidblad som spelar Baby minns vi idag främst som Dramaten-aktriser vilket är lite orättvist eftersom båda två gjorde mycket fina insatser inom filmen. Tora Tejes största filmroll var i Mauritz Stiller Erotikon, en elegant salongskomedi om otrohet som spelades in i många Stockholmsmiljöer, bland annat Carls Eldhs ateljé och på Operan. Det är förresten hon som tillsammans med Lars Hanson i Erotikon tonar fram på den vinjett som talar om att filmen är restaurerad av Svenska Filminstitutet.
På film spelade Tora Teje även ”hysterikan” i Benjamin Christiansens berömda debattfilm Häxan (1922) och hon gjorde huvudrollerna i Olof Molanders Damen med kameliorna (1925) och Giftas (1926). Sedan blev det mest teater, men hon hade även en roll i Per Lindbergs Gubben kommer (1939).
Inga Tidblad (1901-1975) minns många som den milda hustrun till Gösta Ekman i Gustaf Molanders Intermezzo (1936), filmen som gav Ingrid Bergman biljett till Hollywood. Inga Tidblad hade ett väldigt brett register och därför är det roligt att se henne i en ungdomsroll i Norrtullsligan. Rollen som den busiga Baby kan ses som en pendang till hennes Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm som hon haft framgångar med på scen kort dessförinnan. Hennes Baby får också mig att tänka på hennes egen dotter, Meg Westergren, som en generation senare gjorde fina rollprestationer som fräck nippertippa, till exempel i Hasse Ekmans Fröken Chic (1959).
Renée Björling (1898-1975) som spelar ligamedlemmen Eva, debuterade redan som elvaåring på Strindbergs Intima teatern och hon gjorde filmdebut som Bertha i Anna Hofmann-Uddgrens stumma version av Fadren (1912). Hon hade även spelat Solveig för Per Lindberg i en teateruppsättning av Ibsens Peer Gynt. Hennes mest skimrande filmroll var i stumfilmen Dunungen (1919) i regi av Ivan Hedqvist, och efter det gjorde hon ett fyrtiotal filmroller, varvat med en fast anställning på Dramaten.
Den fjärde ligamedlemmen, Emmy, spelades av Linnéa Hillberg (1890-1977) som även hon hade en lång karriär inom både teater och film. Hon hade varit medlem av Karin Swanströms resande teatersällskap och tillsammans hade de spelat mycket Shakespeare. Linnéa Hillberg gjorde sedan ett femtiotal filmroller och även en hel del tv-roller.
Utöver medlemmarna i Norrtullsligan förtjänar några andra skådespelare att nämnas: Stina Berg (1869-1930), som spelade Peggs moster, var en av de där pliriga, påhittiga och ohämmat frodiga damerna som svensk film kunde bjuda på förr. Hon filmdebuterade 1912 och en av paradrollerna var som Bobergskan i stumfilmsversionen av söderbusfröet Anderssonskans Kalle (1922). Hon hade även roller i guldålderns mest prestigefyllda filmer, som i Mauritz Stillers Herr Arnes pengar (1919) och Erotikon. Hon var svensk films första stora komiker och hon dog bara femtio år gammal, strax efter att hon hade medverkat i en av de första svenska ljudfilmerna, Säg det i toner (1930).
Och så har vi Nils Asther (1897-1981), som spelar värdinnans Peeping Tom till son. Han ansågs vara en av de vackraste männen i svensk film, han filmdebuterade i Mauritz Stillers Vingarne (1916) och reste senare till Hollywood där han spelade mot Greta Garbo i två filmer. Han kom tillbaka till svensk film långt senare, på 1960-talet.
Norrtullsligan fick ståtlig premiär på Stockholms vackraste biograf, Röda Kvarn på Biblioteksgatan, den 26 december 1923. Det blev succé och filmen kvarstår som en ypperlig gestaltning av en roman som har mycket att säga oss än idag. I Elin Wägners och Per Lindbergs värld fanns det gott om anledningar att hoppas på framtiden.
Postskript:
*Detta är en redigerad version av den essä jag skrev för boken Våra drömmars stad – Stockholm i filmen och som kom ut 2007 på Stockholmia förlag. Sedan dess har en del hänt, både vad gäller Elin Wägner-forskningen och Norrtullsligan som roman och film. Norrtullsligan fick en helt ny skjuts in i nya läsekretsar när romanen utvaldes till Stockholm läser 2011. Per Lindbergs film har restaurerats av Svenska Filminstitutet och finns numera att hyra i deras klassikeruthyrning.
I Elin Wägnersällskapets medlemsblad Bergsluft från november 2020 läser jag att det fanns planer på 1940-talet att göra en nyfilmatisering av Norrtullsligan, förlagd till samtiden. Men av detta projekt, som Elin Wägner av allt att döma var mycket kritisk till, blev det inget av. Så här skriver filmforskaren Dagmar Brunow, som studerat den brevkorrespondens som finns bevarad mellan Elin Wägner och filmproducenten John Lindlöf:
”Filmen skulle ta vid där romanen slutar. Lindlöf hade visat Elin Wägner en synopsis som verkade lovande. En synopsis, en kort sammanfattning av den planerade filmen, var första steget för att hitta finansiärer. Men det skulle bli en lång stenig väg för Lindlöf: andra filmprojekt tog upp hans tid, den tilltänkta manusförfattaren Barbro Alving (Bang) skulle kontaktas och övertygas, plötsligt var det strejk på filmstudion, Lindlöfs produktionsbolag gick i konkurs. Breven vittnar om en växande förtvivlan hos Lindlöf, men även om Elin Wägners enorma tålamod – även om det mellan raderna märks hur detta sätts på prov.”
Men det finns en slags uppföljare till Norrtullsligan, som hette Efterlyst och spelades in 1939 i regi av Schamyl Bauman. Elin Wägner medverkade till det manuset, tillsammans med Oscar Hemberg, och enligt Svensk Filmdatabas bör den betraktas mer som ”en slags modern fortsättning eller parafras” till Norrtullsligan. Linnéa Hillberg, en av ligamedlemmarna i stumfilmsversionen, gjorde en liten roll som medelålders kontorist med drömmar om Rivieran.
På 2010-talet hade skådespelaren Vanja Rosengren planer på en ny filmversion av Norrtullsligan. Jag träffade henne och hennes tilltänkta producent under en tid då hon sökte efter material i Kungliga bibliotekets audiovisuella arkiv. Den filmen har dock inte blivit av, synd, för vi behöver verkligen fler berättelser i Norrtullsligans anda. Men så tänker jag att sådana kanske ändå finns: Se till exempel på Rojda Sekersözs tjejgäng i Dröm vidare från 2017. Är inte det en Norrtullsliga för vår egen tid?