Elin Wägner var feminist, pacifist och ekokritiker. Hon var med och grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad och blev som andra kvinna efter Selma Lagerlöf invald i Svenska Akademien 1944. Elin Wägner är känd för sin aktivism i samband med rösträttskampen, för sin freds- och miljöaktivism, för sina romaner, som ”Norrtullsligan” och ”Pennskaftet”, eller ”Åsa-Hanna”, för debattboken ”Väckarklockan”, hon har ett eget litterärt sällskap, och hennes litterära verk har utforskats utifrån olika perspektiv. Mindre utforskat är dock hennes förhållande till filmen. Elin Wägners arbete för filmen brukar sällan omnämnas den befintliga forskningen, som mest hör hemma inom litteraturvetenskapen.
Selma Lagerlöf var således långt ifrån den enda författaren som hade en långvarig relation till det fortfarande unga filmmediet. Elin Wägner hade kopplingar till filmen som manusförfattare eller som romanförfattare vars böcker blev film.
Elin Wägner som manusförfattare
Sin första kontakt med filmen fick Wägner redan 1911, året efter hennes roman ”Pennskaftet” kommit ut. Då skrev hon manus till Hon fick platsen eller Exkonung Manuel i Stockholm (1911), en film som gjordes för att bilda en resestipendiefond för kvinnliga journalister[1]. Elin Wägner spelar själv ett ’pennskaft’ och andra kvinnliga journalister, bl a Ellen Landquist, medverkade i filmen som är inspelad på en dansbana på Sickla folkpark under vårvintern 1911. Per Anders Fogelström skriver om detta i ”Minns du den stad”. I en av rollerna syns Oscar Hemberg, som Elin Wägner över 25 år senare skulle skriva manus ihop med till Efterlyst.
Efter filmens framgång engagerades Elin Wägner av ”Häst-Nisse” (Nils Petter Nilsson) att skriva manuset till Systrarna (1912) regi av Anna Hofman-Uddgren som samma år regisserade Strindbergs Fadren (1912) och Fröken Julie (1912). I filmen, som inte finns bevarad, spelar Sigurd Wallén, Anna Hofman-Uddgren själv (som frälsningssoldat) och Gösta Ekman, den äldre.
1927 kom filmen Ungdom, baserad på Elin Wägners manus, ett samarbete med Ragnar Hyltén-Cavallius, som också regisserade filmen.
Efterlyst (1939), i regi av Schamyl Baumann, var en fristående, nyskriven fortsättning på Norrtullsligan. Den blev film 1939 och Elin Wägner skrev manuset tillsammans med Oscar Hemberg. Efterlyst skrevs alltså direkt till film, den finns inte som roman.
Adaptioner av Elin Wägners romaner
Flera av Elin Wägners romaner har blivit film. Mest känd är stumfilmen Norrtullsligan från 1923 som baseras på Wägners debutroman med samma namn från 1908. Wägners roman “Vändkorset” (1935) blev film 1944. 1974 blev ”Kvarteret Oron” (1919) en tv-serie, efter manus av Margareta Strömstedt.
Åsa-Hanna
Filmen Åsa-Hanna (1946) baseras på Wägners roman med samma namn (1918). Ursprungligen hade romanen gått som följetong i den populära kvinnotidskriften Idun, under titeln ”I vansklighetens land”, efter Johan Olof Wallins psalm 490:2 i 1819 års psalmbok. 1917 kom den ut i en volym i Iduns romanbibliotek, och året därpå ändrades titeln till ”Åsa-Hanna” när romanen kom ut på Bonniers. I flera år, från 1911-16, hade Elin Wägner varit verksam som redaktionssekreterare på Idun, men när hon skrev ”Åsa-Hanna” var hon författare på heltid – bland annat jobbade hon på romanen under en semesterresa med Ester Blenda Nordström. Efter storstadsromanerna ”Norrtullsligan” och ”Pennskaftet” kan det förefalla märkligt att en kosmopolitisk person som Elin Wägner plötsligt låter sin roman utspelas i småländsk bondemiljö. Medan kampen kring kvinnlig rösträtt fortfarande pågick för fullt, hade kvinnornas internationella kamp för fred misslyckats. Första världskriget (1914-1918) var ett faktum. ”Åsa-Hanna” kan tolkas som en uppmaning till kvinnorna att ta ställning, och att ta ansvar för sina egna liv.
Manuset till ”Åsa-Hanna” skrevs av Bang, Barbro Alving (1909-1987) som blev rikskänd som utrikes- och krigsreporter för Dagens Nyheter med sina reportage från Berlinolympiaden, vinterkriget i Finland och spanska inbördeskriget. (Se även Maj Wechselmanns dokumentär Bang och världshistorien, 2008). Bang skrev manus till fyra filmer på 1940-talet. Enligt Beata Arnborg, som skrivit Bang-biografin ”Krig, kvinnor & Gud” (2011), var det ett hedersuppdrag för Bang att få skriva filmmanus efter ”Åsa-Hanna”. Bang, som blev god vän med Wägner, hade läst romanen som tonåring och kände igen sig i romanpersonen.
Filmens produktion och reception
I en pm till produktionsbolaget Europafilm skriver skådespelaren Edvin Adolphson, som spelar den manlige huvudrollen i filmen, att han ”saknar i manuskriptet det patos, som boken har, den folkkolorit, som är bokens styrka”. Sen ger han konkreta förbättringsförslag till Bangs manus, en del strykningar och nya dialoger. Och en del av dessa har hamnat i filmen, som scriptans manuskopia vittnar om.
Filmens produktionsbolag Europafilm stod även bakom sådana populära framgångar som Söderkåkar, Kalle på Spången, Lasse Maja och – långt senare – Sällskapsresan, och bakom framtida klassiker som Bo Widerbergs Kvarteret Korpen och Elvira Madigan. I filmens programblad förklarar Elin Wägner för biopubliken varför filmversionen skiljer sig från romanen:
”I boken är Åsa-Hannas man Franse en figur som /…/ mest är till för att göra Åsa-Hannas moraliska nederlag så bittert och hennes seger så stor som möjligt. /…/ I boken är han samma typ in till slutet /…/. Men när Aino Taube som Åsa-Hanna hade en sådan medspelare som Edvin Adolphson, hade man ju fått en människa att göra med, som man inte kunde försumma. Filmens logik krävde att man redovisade hur det gick med de båda två. Så måste filmen ta ett steg längre än boken.”[2]
Av slutet finns det flera olika versioner: en i ”Vansklighetens land” (1917), en annan i romanen från 1918 och en tredje variant i romanen från 1946, som kom i nyutgåva i samband med filmens premiär. Dock återgick Wägner i de kommande utgåvorna av romanen till slutet från 1918.
Inspelningen av Åsa-Hanna påbörjades i slutet av augusti 1945 och avslutades i februari 1946. Filmen spelades in på plats i Norshult, Växjö, och i Europafilms ateljéer i Sundbyberg. Åsa-Hanna var faktiskt en av de första svenska filmerna som var del av en privat Gallup-undersökning före premiären. En sådan form av publikundersökning, vanlig i Hollywood, var någonting nytt för Sverige. Åsa-Hanna visades för en filmklubbspublik på Studentfilmstudion i Uppsala och på Filmsällskapet i Göteborg.[3] Visningen följdes upp av en publikundersökning samt en recensionspristävlan. Som priser delades Europafilms jubileumsskrift och exemplar av romanen ”Åsa-Hanna” ut, med dedikationer av Elin Wägner själv och autografer av filmens Aino Taube och Edvin Adolphson.
Det är tidstypiskt hur Åsa-Hannas make Frans gestaltas rent visuellt. Han kallas visserligen inte för ”tattare” i filmen, men hans drag och ”mörka” utseende anspelar på den stereotypa framställningen av tattare i svensk 1930- och 1940-tals film. Filmvetaren och skandinavisten Rochelle Wright har undersökt representationen av judar, samer, finnar, romer eller de så kallade tattare i svensk film.[4] I filmens berättelse utgör dessa minoriteter ofta ett hot mot det trygga, ärliga bysamhället, och det största och mest allvarliga hotet är deras begär till byns kvinnor. Detta kan tolkas som ett led i det nya folkhemsbygget med dess idé om att utplåna klassmotsatserna. Istället för klass, den stora kategorin inom arbetarrörelsen, blir det nu etnicitet som markerar skillnaden mellan svenskarna – mellan de som får tillhöra folkhemmet och de som får stanna utanför. Tattare, enligt Rochelle Wright, gestaltas som mörkhåriga, bär ofta mustasch, är smutsiga och har yrken som hästslaktare eller knivslipare. De skildras som småkriminella och som ett hot för den svenska goda moralen. En sådan representation av tattare har varit återkommande inom svensk film fram till 1950-talet och det är därför som Åsa-Hanna är en referens till denna bildtradition. Filmen skriver sig in i det audiovisuella minnet, d v s de bilder och representationer som cirkulerar i Sverige under 1940-talet. Filmen behöver inte alls nämna ordet tattare för att den samtida publiken skulle se Franse utifrån denna bildtradition. Så skriver t.ex. Ellen Liliedahl i sin recension i Svenska Dagbladet om den ”opåtliglige Franse, handelsmannen med tattarblod”, och hon fortsätter: ”Det gnistrar omkring denne virile skojare med det snabba, falska flinet och den farliga mörka glimten i ögat, han är som en krutdurk som kan springa i luften när som helst.” (citerat efter Wright 1998, s. 124.) Edvin Adolphson castades förresten under 1930-talet som jude (i Kära Släkten), och som same under 50-talet. En recension från 50-talet nämner just Adolphsons ”pliriga tattarögon” som ett skäl varför hans rollporträtt var så övertygande.[5]
Åsa-Hanna hade Sverigepremiär den 18 mars 1946 både i Malmö på Rio och i Växjö på Saga. Filmen fick överlag bra recensioner i dagspressen. Särskilt Aino Taube berömdes, men även Bangs filmmanus gjorde Elin Wägners roman rättvisa, tyckte många recensenter. En av de få undantagen till den positiva kritikerkören var Robin Hood (Bengt Idestam-Almquist) som menar att den ”Elin Wägnerska helheten är upplöst” och att ”kontinuiteten är ryckig”. Också kritisk var en recensent i Ny Dag som mest tyckte att det var ett “tjoande, svärjande och skrikande som man befarar ska spränga högtalarna.”
I BLM skrev Jolo (författaren Jan-Olof Olsson) entusiastiskt att filmen lyckas höja sig över mängden av allmogedramaer som biograferna översvämmats av. Istället har filmen ”smittats av Elin Wägners klarögda realism och närhet till jorden och människorna, och hennes kvinnliga klokhet och underfundiga humor har envist trängt sig med, den också. Filmatiseringar av hennes böcker tycks inte kunna undgå att få något friskt och fräscht över sig, något nytt och äkta.” (cit. efter svenskfilmdatabas.se)
Dagmar Brunow (2018)
Fotnot: Bevarade filmer som Elin Wägner skrivit manus till: Åsa-Hanna (tillsammans med Bang), Efterlyst och Ungdom. Filmer (eller tv-serie) med manus av andra, men efter förlaga av Elin Wägner: Kvarteret Oron, Norrtullsligan och Vändkorset.
[1] http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/Special/Ligan/ligan.htm
[2] Programbladet Åsa-Hanna. [ Europafilm 1946]. Manussamlingen ”Åsa-Hanna”, Svenska Filminstitutet.
[3] Programbladet Åsa-Hanna. [ Europafilm 1946]. Manussamlingen ”Åsa-Hanna”, Svenska Filminstitutet.
[4] Wright, Rochelle (1998). The visible wall: Jews and other ethnic outsiders in Swedish film. Uppsala: Univ.
[5] Wright 1998, s. 418, fotnot 14 och 15.