– Goliat är verkligen ett hjärteprojekt. Det är ju annorlunda att lansera en regissörs andra film efter en lyckad debut, nu hade vi mer blickar riktade mot oss, det fanns mer förväntningar. Så det känns jättekul att den filmen har fått ett så bra mottagande, säger Frida Bargo när jag träffar henne i produktionsbolaget B-Reel Films lokaler vid Medborgarplatsen på Södermalm.
Sedan 2011 är hon en av fem producenter här. På Goliat och X&Y jobbade hon ihop med producentkollegan Mattias Nohrborg, som hon även gjorde Peter Grönlunds förra film, Tjuvheder (2015), tillsammans med.
– Vi är nästan alltid två producenter på alla filmer på B-Reel Films. Man håller på med en film så himla länge, och har andra projekt igång parallellt. Då är det bra att vara två så att någon alltid kan vara närvarande. Det är så många beslut hela tiden, beslut som ofta är avgörande för hur filmen blir, det är bra att ha någon att bolla med. Och så har vi lite olika spetskompetenser och kan komplettera varandra.
Att bygga långsiktiga samarbeten med regissörer är något som Frida Bargo strävar efter. Efter Lisa Langseths Hotell (2013) fortsatte de med Euphoria, som hade premiär i våras. Peter Grönlund har hon känt betydligt längre, de började arbeta med film ungefär samtidigt i början av 2000-talet och utvecklade en del projekt ihop under de åren. Det första som fick premiär var kortfilmen Gläntan (2011), ett slags förstudie till Tjuvheder, som liksom alla Grönlunds filmer handlar om människor i socialt och ekonomiskt utanförskap.
– Jag tycker det är väldigt inspirerande att följas åt med en regissör. Det känns som att man är med och bygger ett konstnärskap. Jag älskar att jobba som kreativ producent, det vill säga att vara delaktig i utvecklingen av manus, casting, inspelning, klippning, lansering, allting.
Hur gör man rent konkret för att underhålla relationen med en regissör mellan inspelningarna?
– Det är lite olika beroende på regissör. Jag och Lisa [Langseth] till exempel hörs ofta ändå och käkar middag ibland, Peter Grönlund är en nära vän så vi träffas utanför arbetet också. Men det är klart att för en regissör kan det uppstå ett större tomrum efter att man har jobbat hårt och intensivt med en film, det kan bli riktigt tufft. Som producent har jag ett kontor att gå till, kollegor, är i gång med nästa grej, jag har ett sammanhang. Det är en skillnad som man måste tänka på.
Anna Odell däremot är en ny regissörsbekantskap för Frida Bargo. Odell som ursprungligen blev känd för konstprojektet Okänd, kvinna 2009–349701, sökte sig delvis till just B-Reel Films för att hon hade hört talas om Bargo.
– Det har varit fascinerande att jobba med Anna. Hon har ju en förmåga att belysa samtida fenomen som vi vanligtvis kan ha svårt att närma oss. I den här filmen utforskar hon manlig och kvinnlig identitet, vad det innebär att vara människa.
I X&Y, som precis som Anna Odells debutlångfilm Återträffen rör sig i gränslandet mellan fiktion och dokumentär, spelar Odell själv och Mikael Persbrandt konstnären respektive skådespelaren som ska ”dekonstruera sig själva och sina invanda roller”. När Odell presenterade filmen på Filminstitutets höstpresentation, beskrev hon stereotyperna av Mikael Persbrandt och sig själv som “machomannen och den galna konstnärskvinnan”. Sex skådespelare gestaltar dem i X&Y, som leker med de mediala bilderna och föreställningarna om vilka “Anna” och “Micke” är.
Frida Bargo beskriver inspelningen som fascinerande och spännande – ”ett jättespeciellt projekt, olikt allt annat jag har gjort.”
– Anna är ju konstnär från början och jobbar mycket med processer. Vi gjorde research-inspelningar och hade många tidiga möten med skådespelare som bidrog till utvecklingen av manuset. Och så delade vi upp inspelningen i två perioder. Först filmade vi halva filmen, och sedan utvecklade Anna manuset vidare utifrån det som uppstod under den första inspelningen. Så det var verkligen en organisk process.
– Det var ovant att inte ha ett färdigt manus när vi började filma. Alla projekt har sina utmaningar, i X&Y handlade det bland annat om praktiska grejer, som att skådespelarna skulle se likadana ut ett halvår senare, när inspelningen skulle fortsätta.
I slutet av november nådde X&Y landets biografer, men världspremiären ägde rum då filmen invigde Stockholms filmfestival. Anna Odell har med sina tidigare filmer och verk fokuserat på ämnen som psykisk ohälsa och mobbning. Denna film visar en mindre allvarlig sida av regissören.
– Jag tror många blir överraskade av att X&Y innehåller så pass mycket humor.
X&Y arbetades fram i studio, med skandinaviska stjärnor som Trine Dyrholm och Sofie Gråbøl, i rollerna som Odells och Persbrandts ”alter egon”. Goliat å andra sidan spelades in utanför Norrköping, och nästan alla roller gjordes av amatörer som castades på plats.
Det måste ha varit två sinsemellan väldigt olika inspelningar?
– Ja, det var två kontraster. Det är det som är så roligt med mitt jobb, det är stimulerande med variation, att inte göra exakt samma sak om och om igen. Det är klart att med amatörer får man kanske berätta och informera på ett annat sätt, men det är ju inte svårt. Pauline Hansen som även castade Tjuvheder scoutade efter folk i hela Norrköping. Hon gör ett otroligt gediget castingarbete, vi provfilmade jättemånga, och ingen av oss ville ge oss förrän vi tyckte att vi var hundra procent hemma. Det är jag glad över, för vi hittade ju verkligen några fynd!
Frida Bargo tar sig bara an projekt om hon känner att hon brinner för historien som ska berättas. Det måste finnas potential för att det blir en film som säger någonting om tiden vi lever i, och som man ska vilja diskutera efteråt, menar hon. Kriterier som utan tvekan stämmer in på både Goliat och X&Y, två av årets mest omtalade svenska filmer, och även Euphoria, som hade premiär förra året och som var både Frida Bargos och B-Reel Films första utländska produktion. Men de vikande publiksiffrorna för svenska kvalitetsfilmer tycker hon är oroande.
– Det har ju blivit minskade förutsättningar för så kallad kvalitetsfilm. De flesta biografer räknar bara beläggning och inte innehåll, tidningar jagar klick och ger inte smalare film samma utrymme som tidigare, det finns inte samma stöd som tidigare från statligt håll för att lansera smalare filmer.
– Vi måste på allvar diskutera vikten av att den här typen av film fortsätter finnas och hur vi kan skapa de bästa förutsättningarna för det. Oavsett var människor väljer att se film, det måste ju inte vara på bio. Men det måste finnas en ekonomi som håller för dem som skapar film och för dem som distribuerar film.
Närmast kommer Frida Bargo för första gången att göra tv-serie, en dramakomediserie för SVT som hon producerar ihop med B-Reel Films-kollegan Fredrik Heinig. Lite otippat är det en remake av en finsk serie, som länge varit ett drömprojekt.
– Sara Kadefors har skrivit ett fantastiskt manus fritt baserat på originalet. Det handlar om en singelkvinna, 40+. Det jag tycker mycket om är att hennes vänskapsrelationer med två andra kvinnor har en så stor del i handlingen, och att det centrala inte är jakten på en man – även om hon börjar nätdejta i serien. Jag hoppas att vi fångar upp existentiella frågor som gör att man vill babbla vidare om karaktärerna och handlingen efter varje avsnitt.
Frida Bargo ser fram emot att få blanda produktion av långfilm med att göra tv-serier. Hon har knappast brist på jobb, och måste dessutom få livspusslet att gå ihop.
– Jag har en tendens att svepas med och gå igång på idéer som jag tycker bara måste göras, och det kan hända att flera sådana projekt dyker upp samtidigt. Våra barn är dessutom ganska små fortfarande, tre och sex år. Så den största utmaningen är egentligen att prioritera, och hitta andrum.
Karoline Eriksson