Lyssna på ljudberättelsen om Anna Hofman-Uddgren
Starten på Anna Hofman-Uddgrens karriär
“17 år gammal på hösten sade min mor till mig, kan du tiga ska du få följa med mig till någon som kanske vill göra något för dig.” Så står skrivet i inledningen till Anna Hofman-Uddgrens memoarutkast. Denna någon ska senare visa sig vara Kung Oscar II, som sades vara Anna Hofman-Uddgrens pappa – något som med tiden blev en offentlig hemlighet. Anna växte upp i Stockholm och uppfostrades av sin mamma och mormor. Vid 17 års ålder tog hennes mamma med henne till slottet där hon fick sin önskan uppfylld – att åka till Paris och lära sig franska. Och mot Paris det bar.
Åren i Paris blev en livsomvälvande tid för Anna Hofman-Uddgren, då hon här kunde umgås och röra sig fritt utan några av de restriktioner hon var van vid i Stockholm. Här lärde hon sig också att sjunga och uppträda för publik, och började försörja sig som s.k. chansonettsångerska – en vissångerska.
År 1891, efter några år i Paris, reste Anna hem till Sverige för att föda sin första dotter. Hon arbetade med att uppträda på varieté, som vid denna tid var ett populärt nöje i Sverige för framförallt borgarklassens unga män. På varietén blandades sång med dans, magi och akrobatik. Anna byggde upp sin karriär och bytte ut namnet Hammarström till Hofman.
Några år senare, år 1896, försörjde Anna ensam sina, nu, två döttrar. Hon arrangerade vid denna tid egna varietéföreställningar i Stockholm och tog så småningom över driften av Kristallsalongen på Djurgården. Här regisserade och uppträdde Hofman-Uddgren i de olika föreställningarna – samtidigt som hon anställde andra skådespelare. Så småningom tog hon även, tillsammans med Gustaf Uddgren, som då hade blivit hennes make, över ledningen av Cirkus i Stockholm.
Entrén i filmens värld
1896 var året då filmen gjorde sitt intåg i Sverige. Filmen spreds runt om i landet med hjälp av filmförevisare, som reste från stad till stad för att visa rörliga bilder på duk. I Stockholm och andra större städer växte fasta biografer fram. Biograferna blev en konkurrent till varietéerna. Till biografprogrammet tog man ofta in levande artister som uppträdde mellan de olika filminslagen.
Anna Hofman-Uddgren tog jobb som en av dessa biografartister, och uppträdde på N. P. Nilssons (“Häst-Nisses”) biografer. Efter en tid påbörjar Häst-Nisse och Anna ett samarbete, med inspelningen av filmen Stockholmsfrestelser. Filmen fick premiär år 1911 på en av Häst-Nisses finaste biografer – Orientaliska teatern på Drottninggatan.
“Fru Uddgren nedlägger mycket möda på sina biografdramer. Hon far omkring till alla håll och kanter av staden och förevigar många genuina Stockholmsplatser och situationer,” skriver Dagens Nyheter om Anna Hofman-Uddgren i en artikel publicerad i juli 1911.
Strindberg på vita duken
Anna Hofman-Uddgrens make Gustaf Uddgren frågade i september sin vän August Strindberg hur han skulle ställa sig till en filmatisering av något av hans verk. Dagen därpå kom ett telegram tillbaka: “Varsågod att kinematografera så mycket ni vill av min dramatik” – signerat August Strindberg.
Fadren och Fröken Julie börjar efter telegrammet att filmatiseras, och Fröken Julie får premiär i januari 1912. Det blev ingen stor succé, och Strindberg-filmerna blev de sista Anna Hofman-Uddgren regisserar.
“Det är svårt att fantisera om vad för filmer hon skulle ha gjort och hur det skulle ha gått. Man skulle kunna se hennes karriärväg som en slingrig bana, där hon tog sig fram där det var möjligt. På det sättet speglar hennes karriär tiden hon levde i,” menar teaterforskaren Marika V. Lagercrantz.
Titta på filmerna som nämns i podden på Filmarkivet.se:
Fadren (Anna Hofman-Uddgren, 1912)
Värmländingarna (Ebba Lindkvist, 1910)
Skilda tiders danser (Emma Meissner och Rosa Grünberg, 1909)
Podden om Anna Hofman-Uddgren är gjord i samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Stockholms Kvinnohistoriska och är en del av poddserien Kvinnans Plats. I avsnittet intervjuar radiojournalisten Emma Ikekwe teaterforskaren Marika V. Lagercrantz. Producerat av Soundtelling.