Sommaren 2002 var Lisa Langseth utexaminerad dramatiker och dramaturg vid Dramatiska Institutet i Stockholm. Många år tidigare, i mitten av 1990-talet, hade hon prövat på att studera skådespeleri ett år på Kulturama – bara för att komma fram till att det inte var rollen som skådespelare som var viktig för henne. Som dramatiker har hon varit både produktiv och framgångsrik. Av hennes verk kan bland annat pjäsen “Frigiven” från 2003 nämnas, baserad på 2001 års Göteborgskravaller, skriven tillsammans med Agneta Pleijel och Lucas Svensson. 2004 sattes “Märk mig” upp, riktad till en yngre publik, följd av “Klimax” (2006) på Dramatens scen Elverket. Den satiriska pjäsen, som fick fint mottagande av kritikerna, kretsar kring unga människor och klassresor – en återkommande tematik.
Flera av de pjäser Langseth skrivit, har hon också regisserat. De kom att bli hennes väg in i filmvärlden, verket Godkänd från 2003 blev tre år senare en novellfilm i egen regi. Filmen uppmärksammades med ett hedersomnämnande för bästa manus i Novellfilmtävligen i Göteborg 2006. Samma år gick hennes pjäs “Pleasure” upp på Riksteatern, där fyra män delar med sig av sina komplicerade attityder och erfarenheter av att konsumera människor genom att köpa sex. Pjäsen valdes ut som en av fyra pjäser i projektet Puls, ett samarbete mellan SVT och Dramaten, som visades på SVT hösten 2007.
Trots en allvarlig tematik i Lisa Langseths pjäser finns både humor och bett i dialogen. Bland hennes dramatikerförebilder finns såväl britten Sarah Kane som August Strindberg, som båda inspirerat – om än på helt olika sätt. Langseths formspråk bygger på hennes fascination för människor och hur vi kommunicerar, en kommunikation som ofta leder till frontalkrockar istället för ökad förståelse.
Utmärkande för Langseth som dramatiker är också hennes kvinnoporträtt, som spelar en framträdande roll i hennes filmer. I den tidiga pjäsen från tiden på Dramatiska Institutet, “Det heligaste av det allra heligaste”, var de kvinnliga huvudkaraktärerna “patetiska”, enligt Langseths egen beskrivning, en framställning som provocerade publiken på DI. I hennes senare pjäser, “Slättskymning” och kanske framförallt “Den älskade”, båda från 2004, presenterades en liknande problematik. Båda kretsar kring självutplånande kvinnor.
– Det gör mig arg att kvinnor har en tendens att förminska sig. Den självutplånande människan är intressant och fruktansvärd. I synnerhet “Den älskade” handlar om en människa som söker sig till sin egen undergång.
Samma pjäs är grunden för Lisa Langseths långfilmsdebut från 2010, den framgångsrika Till det som är vackert. Huvudpersonen 20-åriga Katarinas klassresa återkopplar till tematiken från exempelvis pjäsen “Klimax”. Langseth stod inte bara för filmmanuset som vid 2011 års Guldbaggegala tilldelades priset för Bästa manus, men även för filmens regi som hon guldbaggenominerades för. Dock var filminspelningen tuff för Langseth, som inte hade någon tidigare erfarenhet eller utbildning inom film. Till det som är vackert markerar Langseths första samarbete med Alicia Vikander, och filmen gav Vikander Guldbaggen för bästa skådespelerska samma år.
I hennes efterföljande långfilm Hotell (2013) återförenades Langseth med Alicia Vikander. Dramakomedin berättar om en terapigrupp som tar in på hotell för att försöka ta semester från sig själva, och på detta sätt ställer filmen större frågor om identitet. Filmen ifrågasätter också formregler och genrekonventioner, den har i Langseths egen mening en typ av bakvänd dramaturgi där den går från tragedi till komedi. Dessutom blandar Langseth genreuttryck på flera fronter, i exempelvis filmens estetiska formgivning och skådespelarnas stil. Langseth fick en guldbaggenominering för bästa manus.
I samband med att filmen Hotell visades på Marrakech International Filmfestival i december 2013, uppmärksammades Lisa Langseth tillsammans med filmens producent Frida Bargo då de, med den amerikanska tidskriften Variety’s ord, ”provided Marrakech auds with the highlight of the evening.” Höjdpunkten bestod i att de båda i direktsänd tv på Marockos mest sedda tv-kanal, passade på att pussa varandra som en politisk gest med hänvisning till en tidigare händelse, där en kille och tjej arresterats för att de publicerat en bild på Facebook där de kysser varandra. Bilden ledde till att ungdomarna riskerade två års fängelse för förargelseväckande beteende, för vilket Langseth och Bargo ville visa sitt ogillande genom gesten.
Med nästa långfilm, Euphoria (2018), fortsätter Langseth det givande samarbetet med Alicia Vikander, som denna gång både är en av huvudrollsinnehavarna och filmens samproducent, genom Vikanders produktionsbolag Vikarious Productions. Produktionsbolaget har som ambition att främja kvinnor inom filmbranschen. Euphoria lever upp till detta genom rollbesättningen både framför och bakom kameran, men också genom filmens ämne och handling. Filmen är ett drama med kvinnlig röst som kretsar kring ett par systrar på resande fot som försöker hantera livets allra svåraste frågor – och varandra. Till skillnad från Langseths tidigare verk rör sig Euphoria utanför Sveriges gränser, med inspelningsplatser i Tyskland, och i huvudrollerna syns, utöver Alicia Vikander, både Eva Green och Charlotte Rampling. Att detta kom att bli Langseths första film på engelska är Alicia Vikanders förtjänst. Hon övertalade regissören att skapa en film som kunde nå en internationell publik. Men viktigast för Langseth är att hennes integritet som filmskapare inte inskränks.
Idén till Euphoria bar Lisa Langseth länge på, ända sedan studierna i idéhistoria då hon kom i kontakt med frågor kring dödshjälp. Som regissör vill hon inte själv ta ställning i frågan, men vrida och vända på frågan om hur dödshjälp relaterar till frågor om vårt ansvar och var gränserna går i en film som ytterst handlar om frihet och kärlek. Filmen är en fortsättning på Langseths tidigare ambitioner att utmana genrekonventioner, och avstår från att definiera genre. Hon placerar ett svårt och på många sätt tungt ämne i sagolikt vackra miljöer, med sprudlande sommarlandskap kring ett bohemiskt slott i tyska Bayern.
Charlotte Rampling är en av alla de olika konstnärer som tillhör Lisa Langseths absoluta favoriter, tillsammans med exempelvis Charlotte Gainsbourg, Sofia Coppola och David Lynch. Även ikoner som Selma Lagerlöf och Ingmar Bergman tillhör favoritgalleriet. Och förebilder behövs, konstaterar Lisa Langseth, som den framgångsrika karriären till trots, vet hon hur krävande arbetet som regissör är. Lisa Langseths driv finns i önskan att berätta sina egna historier och att skapa komplexa karaktärer.
Freya Kilander (2018)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1975
Active: 2006-
Filmography
Regi:
Kärlek & Anarki (tv-serie, Netflix, 2020-2022)
Euphoria (2018)
Hotell (2013)
Till det som är vackert (2010)
Godkänd (kortfilm, 2006)
Manus:
Kärlek & Anarki (tv-serie, Netflix, 2020-2022)
Euphoria (2018)
Hotell (2013)
Till det som är vackert (2010)
Godkänd (kortfilm, 2006)
Awards
2014 : Guldbaggenominerad för Bästa manuskript för Hotell.
2011: Guldbagge för Bästa manuskript för Till det som är vackert.
2011: Guldbaggenominerad för Bästa regi för Till det som är vackert.
2006: Pris (Göteborg), Novellfilmtävlingen. Hedersomnämnande för manus för filmen Godkänd.