Via sina cirka 30 filmroller samt en rad teaterframträdanden hade Elsa Prawitz under särskilt 50- och 60-talen en livlig karriär, gärna i kraftfulla, emellanåt lätt dekadenta kvinnoporträtt någonstans mellan Margit Carlqvist och Lizzie Alandh med ett stråk vardera av Margaretha Krook och Ulla Sjöblom. Den artistiska ådran odlades i den litterära föreningen på Stockholms högre allmänna läroverk för flickor och finslipades på Dramatens elevskola, där hon antogs 1950. Filmdebut begick hon 1951, och efter ett par småroller för bland annat Gustaf Molander och Arne Mattsson gav sistnämnde henne en huvudroll, dessutom dubbel, i Förtrollad vandring (1954). Tillsammans med Mattsson, som hon även var gift med under en tioårsperiod, spelade hon ett drygt dussin roller (inklusive den spektakulärt ihjälhavda titelrollen i Hillman-deckaren Mannekäng i rött, 1958) och skrev även tre filmmanus, alla under 60-talet.
Det första av dessa bygger på norska Eva Seebergs roman från 1952 Det är hos mig han har varit, utgiven 1953 i Sverige och filmatiserad med samma titel av Mattsson 1963, med manusbearbetning av ”Pia Elitz”, pseudonym för Elsa Prawitz. Berättelsens två huvudpersoner – spelade av Prawitz och Per Oscarsson – är kollegor på en reklambyrå som inleder en kärleksrelation, hemlighållen inte minst på grund av att han är gift. Utvecklingen kantas av falska förhoppningar och slutligt uppbrott. Den vid tiden allt hårdare kritikeransatte Mattsson fick för ovanlighetens skull riktigt positiva recensioner för sin nedtonade och mänskliga skildring, ofta beledsagade av en inkännande sympati för filmens manus. ”Här studsar orden som bollar utan att man behöver vänta på returerna”, skriver Mauritz Edström i DN och fortsätter ”till lättheten och lekfullheten fogar sig en fin användning av musiken, tystnaderna, de långa pauserna, replikerna som fyras av rätt ut.” Även i SvD lyfter recensenten Lill fram Prawitz skrivna insats och det goda inflytande det haft på regissörens arbete: “Några konstigheter har hon inte gett sig på, inga lekfulla improvisationer i den nya vågens anda, hon berättar med utgångspunkt från slutscenen koncist och kronologiskt om den gifte mannens älskarinna, hennes förödmjukande och upprivande kärlekshistoria, vardagstrivial om man så vill, mycket mänsklig. I den andan har också Mattsson fört sin omsorgsfulla regi.”
I sina två andra manusarbeten för Mattsson har Prawitz ingen egen filmroll. Den onda cirkeln (1967), igen skriven av ”Pia Elitz” och nu efter en originalidé, fick nästan odelat negativ kritik, dock främst tilldelad regissörens spekulativa bildruskigheter. Berättelsen utspelar sig i en karg fiskebyhåla, till vilken en ung kvinna anländer en regnig höstkväll med syftet att komma till botten med ett barndomstrauma. “Onani, våldtäkter på minderåriga, söndersparkande av ett könsorgan, självmord och fullt utbildat vansinne bjuder Arne Mattsson på i sin senaste film” skriver Hanserik Hjertén i SvD och beklagar de högt kvalificerade skådespelare – bland dem Gunnel Lindblom, Erik Hell och Gio Petré – som hamnat i den. Elsa Prawitz manus beskrivs av Edström i DN ”som en gammal svensk filmsynd: en litterär idé, som verkar filmisk men bara är grumsig.” Att man filmat på Gotland föll inte heller i god jord; den ön var liksom redan inmutad av en annan svensk regissör.
Inför Bamse (1968), Elsa Prawitz tredje och sista filmmanus (nu under eget namn), inkallades ett skådespelarpar från en stor tidigare Mattsson-succé: Ulla Jacobsson och Folke Sundquist från Hon dansade en sommar (1951). Här spelar de ett gift par utan scener ihop eftersom hans rollkaraktär dör i starten. I centrum står en ung kvinna vars äldre älskare omkommit i en bilolycka och som nu konfronteras med dennes son, varpå attraktion uppstår och även komplikationer. Återigen var kritiken sval och talade om ett misslyckat försök att förmedla den stämning som Bo Widerberg nyss klarat så sensationellt i Elvira Madigan (1967) men som här mest liknande veckotidningskitsch. Den enda förtjänst som enhälligt lyftes fram hade varken med manus eller regi att göra – Grynet Mollvigs insats i huvudrollen. Den onda cirkeln och Bamse var bägge producerade av Mattssons eget bolag A-Produktion, en firmabeteckning i vilken kritiken fann mycket liten överensstämmelse med resultaten därur. Mattsson kämpade på i ytterligare ett par decennier, nu utan Prawitz bistånd, varken framför eller bakom kameran.
Några ytterligare filmmanus kom det inte från Elsa Prawitz hand. Hon sökte sig istället till teatern, där hon redan rönt uppskattning som chef på Alléteatern i Stockholm 1963–66, och som konstnärlig ledare för Fästningsspelen i Varberg 1964–1965. Efter en flytt till Borås 1977 satte hon i gång en räddningsaktion till förmån för den rivningshotade gamla stadsteatern där. Aktionen lyckades inte men på den nybyggda teatern var hon aktiv 1978–85 i flera stora och uppskattade roller.
Jan Lumholdt (2022)
Basic info
Main profession: Screenwriter
Born: 1932
Died: 2001
Active: 1963-1968
Filmography
Manus:
Bamse (1968)
Den onda cirkeln (1967)
Det är hos mig han har varit (1963)
Roll:
Lejonet och Jungfrun (1975)
Jag en markis – med uppdrag att älska (1967)
Mördaren – en helt vanlig person (1967)
Träfracken (1966)
Yngsjömordet (1966)
Morianerna (1965)
Pianolektionen (1965)
Dansen kring Guldbaggen (1964)
Tre dar på luffen (1964)
Det är hos mig han har varit (1963)
Kurragömma (1963)
Vaxdockan (1962)
Ljuvlig är sommarnatten (1961)
När mörkret faller (1960)
Sommar och syndare (1960)
Brevet (1959)
Får jag låna din fru? (1959)
Mannekäng i rött (1958)
Sju vackra flickor (1956)
Den tappre soldaten Jönsson (1956)
Flickan i frack (1956)
Nattbarn (1956)
Hoppsan! (1955)
Männen i mörker (1955)
Förtrollad vandring (1954)
Salka Valka (1954)
Muséet (1953)
Vägen till Klockrike (1953)
Under Södra korset (1952)
Frånskild (1951)