Mimi Pollak (SE)

Skådespelare, regissör och teaterlärare. Född 1903 i Karlstad. Bortgången 1999, Stockholm. Första kvinnliga regissören på Dramaten.

1903 - 1999

Share

Mimi Pollak växte upp i Karlstad med en far som var ingenjör från forna Böhmen i nuvarande Tjeckien. Han var chef för Karlstads Mekaniska Werkstad. Men också en berest skönande med litterära drömmar.

Mamman, som var konsertpianist från Österrike, insåg tidigt att Mimi skulle in vid teatern eftersom hon lyckats spela sjuk så till den grad att läkare tillkallats. Efter att med mindre framgång ha drillats i piano blev det Mimis vackra sångröst som ledde till att hon redan som sjuåring erbjöds att spela i Glada änkan på Karlstads teater. Många decennier senare skulle hon komma att regissera samma operett. Pollak var den som erbjöd sig att spela gubbe med fastlimmat skägg i en skolpjäs för att samla in pengar, och med siktet inställt på ett liv på scen tog hon teaterlektioner för Karlstads enda professionella skådespelare.

1922 fick Pollak en roll i filmen Amatörfilmen (efter Prins Williams novell Pärlorna), i regi av Gustaf Molander. Trots sur kritik fick just Pollak uppmuntrande beröm i tidningen. Samma år antogs hon till Dramatens elevskola i Stockholm tillsammans med klasskamrater som Märta Ekström, Vera Schmiterlöw, Mona Mårtensson och inte minst Greta Gustafsson, som kom att bli hennes bästa vän. Men om den vänskapen har Pollak sagt att hon tiger som en mussla – förutom att de tillsammans med klasskamraten Alf Sjöberg bildade en trio som drömde om att revolutionera scenkonsten, och att det var Mimi som hittade på namnet Garbo. Men efterlämnad brevkorrespondens mellan Pollak och Garbo, som avslöjar en djup relation, har inspirerat till romaner som Lena Einhorns Blekingegatan 32 och Djävla älskade unge av Tin Andersén Axell.

Pollak och Garbo hängde på tredje raden och beundrade de stora elefanterna Tora Teje, Hilda Borgström och Anders de Wahl. Ibland fick de statera. När Pollak nobbades av Stockholms teaterkung Albert Ranft för att hon var så liten tog hon chansen till en tid på Helsingborgs stadsteater.

1925 återvände Pollak till Stockholm och arbetade på Komediteatern under Ernst Eklund, på Folkan, och på Oscars under John och Pauline Brunius vingar. Efter en tid vid Göteborgs stadsteater var hon under åtta år knuten till Blancheteatern och fick rollen som allt från skolflickor till svärmödrar. ‘Ljuv’ fick hon dock aldrig spela, konstaterade Pollak.

Under 40-talet hade hon roller i filmer som Med dej i mina armar, Mannen som alla ville mörda, Vi hemslavinnor och Supé för två. Sekreterare, guvernanter och lite mystiska donnor kom att bli något av hennes specialitet.

1942 lockade Pauline Brunius, som då var Dramatens första kvinnliga chef, ‘Mimman’ till sig för ett kontrakt men med vissa reservationer. Hon måste först kolla med tyska konsulatet om Pollak, som hade judisk bakgrund genom föräldrarna, kunde anställas. Trots förnedringen skrev Pollak kontrakt och kom även att arbeta som pedagog på elevskolan.

Pollak har beskrivit nationalscenen som djupt auktoritär och ojämlik. Men nästa chef, Ragnar Joppe Josephson, såg hennes potential. Hon som hade sett, upplevt och spelat så mycket borde själv regissera. Och så fick hon sig tilldelad pjäsen Jungfruleken av Jean Genet, regisserade den och spelade själv rollen som Madame. Hembiträdena spelades av Maj-Britt Nilsson och Anita Björk. “Det är stor, naken skälvande konst”, skrev en recensent. Och plötsligt var Pollak, Dramatens första kvinnliga regissör, en sensation eftertraktad av pressen.

Mellan 1948-1968 gjorde hon ett sextiotal uppsättningar, bland annat med pjäser av Strindberg, Jean Anouilh och Tjechov. 1950 skedde hennes debut på stora scenen med Chéri av Collette, som hon faktiskt träffat en gång i Paris. 1951 fick Pollak sitt första regissörskontrakt och var därmed teaterns första kvinnliga regissör.

Hon regisserar under samma tid två kortfilmer, som kan ses som debattinlägg på uppdrag av Folkrörelsernas Filmorganisation (Filmo) och Kooperativa Förbundet: Mamma gör revolution (1950), där en hunsad hemmafru flyr fältet, och Malin går hem (1953), om gamla Malin som ryggar inför mötet med ett själlöst ålderdomshem.

Långfilmen Rätten att älska (1956) var också ett debattinlägg i sin tids diskussion kring samtycke. Pollak hade ingen lätt uppgift att som emanciperad kvinnlig konstnär övertygande regissera Stig Järrel som sexualupplysningsprofet i en rätt konventionell inramning. Talande nog inleds filmen med en bild av Stadshuset och namnen på de manliga manusförfattarna. Sist i förtexterna kom “Regi: Mimi Pollak”.

AB:s kritiker framhöll ändå filmens kvaliteter. “Frånsett en viss scenisk kantighet och bundenhet vid manuskriptet avslöjar Mimi Pollaks regi en lovande filmisk känsla, som framför allt kommer fram i närbilderna och personinstruktionen.”

(De tre filmer som Mimi Pollak står som regissör för, gör henne till en av endast två kvinnliga filmregissörer i Sverige under 1950-talet. Den andra var Barbro Boman. – reds. tillägg)

1963 blev Ingmar Bergman, som hon lärt känna då hon var med i hans film Sommarlek, chef för Dramaten. Pollak berättar i sin memoarbok Teaterlek om en omtumlande tid med livsavgörande möten med scenografen Mago och skådespelare som Sven-Bertil Taube, Ernst-Hugo Järegård, Sigge Fürst, Margaretha Krook, Gunnel Broström, Solveig Ternström och Marianne Aminoff.

1966 intar en ny Josephson, Erland, chefsrollen och Pollak regisserar pjäser av bland annat Pirandello och Lars Forsell. Och en del av cirkeln sluts 1967 då Pollak, på Jarl Kulles begäran, sätter upp Glada änkan på Oscars. “Jag tycker man ska arbeta när man är gammal”, sa hon vid 96 års ålder i en radiointervju med Kent Finell. Pollak som levde som hon lärde regisserade på Dramaten fram till början av 70-talet. Allt från Molière till Feydeau.

1970 tilldelades hon den kungliga medaljen Litteris et Artibus, och från 70-talet fram till 1991 gjorde hon ett femtontal filmroller, bland annat i Jan Troells Ingenjör Andrées luftfärd (1982), Mai Zetterlings Amorosa (1986) och Jon Lindströms Kronvittnet (1989). Hennes sista filmroll var som mormorsmor i Agnes Cecilia – en sällsam historia av Anders Grönros från 1991. Sin sista roll på Dramaten gjorde hon 1990 som Maria Vojnitskaja i Onkel Vanja.

Louise Lagerström (2022)

Källa: Teaterlek, SR-intervju P4 Värmland

Basic info

Main profession: Director
Born: 1903
Died: 1999
Active: 1922-1995

Filmography

Regi:
Rätten att älska (1956)
Malin går hem (1953)
Mamma gör revolution (1950)

Roll:
Agnes Cecilia – en sällsam historia (1991)
Midsommar (1991)
Hemligheten (1990)
Kajsa Kavat (1989)
Kronvittnet (1989)
Amorosa (1986)
På liv och död (1986)
August Strindberg ett liv (1985)
Sömnen (1984)
Avskedet (1982)
Ingenjör Andrées luftfärd (1982)
I frid och värdighet (1979)
Kristoffers hus (1979)
Höstsonaten (1978)
Långt borta och nära (1976)
Emil i Lönneberga (1971)
Sandrews journal 1967 (1967)
Nattmara (1965)
Klänningen (1964)
Mord, lilla vän (1955)
Sommarlek (1951)
Bara en mor (1949)
Gatan (1949)
Skolka skolan (1949)
Den långa vägen (1947)
Sjätte budet (1947)
Supé för två (1947)
Bröder emellan (1946)
Kajan går till sjöss (1943)
Lågor i dunklet (1942)
Vi hemslavinnor (1942)
Spökreportern (1941)
En, men ett lejon! (1940)
Gentleman att hyra (1940)
Juninatten (1940)
Mannen som alla ville mörda (1940)
Med dej i mina armar (1940)
Den stora kärleken (1938)
Sven Klingas levnadsöde (1926)
Andersson, Pettersson och Lundström (1923)
Amatörfilmen (1922)

Read more about the films at Svensk Filmdatabas (SE)

Awards

Belönades 1970 med den kungliga medaljen Litteris et artibus.

I would like to . . .

    ContactChange or add informationGet in touch with us

    Note:

    Nordic Women in Film treats any personal data submitted in the form according to GDPR regulations. Should these not be your own data, you are responsible for informing the person in question about processing of their data. Read more about our Privacy Policy here.

    Search in:
    Professional Directory or Articles