Cecilia Torquato de Oliveira är en svensk-brasiliansk regissör. Hon har en fil. kand. i kommunikation vid UFMG (Universidade Federal de Minas Gerais, Brasilien) mellan 1990-1994, och under en tid efter det arbetade hon som art director och copy writer.
Mellan 1997-98 gick hon en animationsutbildning i småländska Eksjö, som drevs av Konstfack Stockholm. Från studierna på Filmhögskolan i Göteborg mellan 1999-2002 tog hon med sig en kandidatexamen, och från Akademin Valand där hon studerade 2010 till 2011 erhöll hon en master i filmkonst. I november 2011 startade Torquato de Oliveira det egna bolaget Kvarteret Filmproduktion. Mellan 2012-2019 arbetade hon som lektor på masterkursen i film vid Akademin Valand. Hon har även hållit kurser vid Nordland Kunst og-filmhøgskole i Norge.
I sitt examensarbete har hon formulerat sina tankar om filmen som filosofisk idé och hur den utvecklas till en konkret film. “Jag filmar med sinnen, jag skriver med minnen. Mina filmer är ett avtryck av mig”.
Under sin utbildning gör hon dokumentären Nästan framme (2001), om vänskap på distans. Tankar kring kärlek och livet utbyts över Atlanten och för samman Sverige och Brasilien. Examensfilmen Gas, som visades på Göteborgs filmfestival 2003, utspelar sig i hennes fars brasilianska hemstad Belo Horizonte. En stad som regissören efter att ha flyttat runt från olika städer och kontinenter hade såriga känslor kring.
Med kortfilmen Grodan (2008), som Torquato de Oliveira skrivit manus till efter inspiration från Lina Lindes “Flickor rapar inte”, intar hon ett genusperspektiv med sagoton för de minsta. När det är temadag om medeltiden på förskolan och flickorna förväntas klä ut sig till prinsessor och pojkarna till riddare med svärd, är en av flickorna påtagligt missnöjd. Hon vill ha ett svärd. Grodan hoppade runt på festivaler världen över, exempelvis på svenska BUFF, Buster i Köpenhamn, Nordic Film Days i Lübeck, Chicago International Children’s Film Festival och på Paris International Lesbian & Feminist Film Festival Double Regard, för att nämna några.
Torquato de Oliveira har även arbetat som rollsättare, bland annat för Björn Runge. Hon har beskrivit jakten på rätt person som ett förälskelsens ögonblick. “När rätt skådespelare infinner sig framför kameran inser man att ingen hade kunnat hitta på den personen. Det sker något magiskt.”
2011 reser Torquato de Oliveira till Auschwitz i Polen. En resa som resulterade i The Intangible, en essäfilm och en filosoferande metabetraktelse där hon beskriver själva resan men också ifrågasätter det hon filmar och reflekterar över.
I sin film The Sexual Monologues (2011) som visades vid Göteborgs 34:e filmfestival, undersöker hon den maktrelation som hon anser alltid finns i kärleksrelationer och sexuella förbindelser. Hon använde både egna erfarenheter och vänners upplevelser beskrivna i brev eller mejl.
Torquato de Oliveira rör sig i både konst- och filmvärlden. Videoverket The Miracle of Mrs Rita visades i över tjugo länder. Inbox – resan som ingen ville göra, som hon gjort tillsammans med Gunhild Enger handlar om en “eventuell” resa till Auschwitz. Den visades förutom på Göteborgs filmfestival 2013, även på Liljevalchs vårsalong och vid Oslo Open 2014. Här undersöker filmskaparna både hur obekväma människor känner sig när en företagsledning föreslår en resa till Europas mest laddade turistmål, och också hur deras mailkonversation kring det delikata ämnet utmanar gränserna för vad som är tillåtet att säga.
Hon producerade också Ett enklare liv, om Ing-Marie och Carl som har fullt upp i livet. Hon med att träna, han med trädgårdsskötsel. De omger sig med apparater som skall förenkla deras liv, men som egentligen bara krånglar till det ännu mer. En betraktelse om en varm sensommardag. 2018 ställer Torquato de Oliveira ut sitt videoverk The Hate på galleri Rotor – ett försök att förstå mekanismerna bakom svartsjuka baserat på en egen upplevelse.
Med sina erfarenheter av en flackande tillvaro har flygplatsen blivit en återkommande spelplats för Torquato de Oliveira att betrakta. Vid Göteborgs Filmfestival 2019 visades hennes kortfilm Duty Free i sektionen Focus: Apocalypse. Den deltar även i Tempo Short Award på Tempo dokumentärfilmfestival i mars. Duty Free ger oss små inblickar i alla de där människornas liv vi möter på väg, eller hem från någonstans. Men det är även en betraktelse över de extremt rika som placerar sina pengar i skatteparadis medan de övriga får hållas med prylar, Jesus och dataspel. Duty Free för en dialog kring ekonomiskt ansvar, eller vägran att ta det.
Louise Lagerström (2019, senast uppdaterad av red. 2022)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1972
Active: 2001-
Filmography
Regi:
Strings (2023)
Duty Free (2019)
The pros (2015)
The Sexual Monologues (2011)
Grodan (2008)
Gás (2002)
Nästan framme (2001)
Manus:
Strings (2023)
Duty Free (2019)
The Sexual Monologues (2011)
Grodan (2008)
Gás (2002)
Nästan framme (2001)
Producent:
Strings (2023)
Duty Free (2019)
Ett enklare liv (2013)
Foto:
Strings (2023)
Som en dröm (2012)
The Sexual Monologues (2011)
Gás (2002)
Nästan framme (2001)
Klippning:
Strings (2023)
Duty Free (2019)
Nästan framme (2001)
Scenograf:
Nästan framme (2001)
Musik:
Duty Free (2019)
Ljudtekniker:
Nästan framme (2001)
Regiassistent:
Amatörer (2018)
Mun mot mun (2005)
SAD (Second Assistant Director):
Happy End (2011)
Rollsättare:
Happy End (2011)
Sten för sten (2008)
Rollsättarassistent:
Upp till kamp (2007)
Stillbildsfoto:
Amatörer (2018)