Alma Söderhjelm var en finsk historiker, journalist, författare och manusförfattare och kallas i den nyutgivna biografin “Alma Söderhjelm – Ett litteraturantropologiskt porträtt” av Bo Lönnqvist för en gränsmänniska; akademiker som skrev stora historiska verk, en mångsysslare som skrev kåserier, romaner och skådespel, en adelsdam och bohem, en kosmopolit och patriot.
Söderhjelm föddes i Viborg i Finland och var av den första generationen kvinnliga studenter. Hon reste bland annat till Paris för att studera pressen under franska revolutionen och i hennes omfattande produktion har Axel von Fersen och Marie Antoinette en framträdande roll; hon gav bland annat ut von Fersens dagböcker, publicerade von Fersens och den franska drottningens brevväxling, och skrev en bok om deras relation. Tack vare detta fick hon stor uppmärksamhet i Frankrike och inbjöds att gästföreläsa vid bland annat Sorbonne.
Hon disputerade och forskade sedan vidare men hennes vetenskapliga bana präglades av ständig diskriminering. Hon blev docent vid Helsingfors universitet 1906 – först fem år efter sin första ansökan och då med ”dispens från könet”. Där stannade hon fram till 1926 då den dittills stängda dörren till en professur öppnades och 1927 fick hon en personlig donationsprofessur vid Åbo Akademi. Som professor var hon före sin tid. Hon var skeptisk till katederföreläsningar och ville hellre hålla seminarier. Kollegerna var besvärade av henne, men hon var väldigt uppskattad av sina studenter.
Söderhjelm kom till Sverige för första gången under studietiden. Hon förälskade sig enligt Lönnqvist i landet och bodde sedan i Stockholm i långa perioder. Bland annat en stor del av 20-talet i Stockholm, under ekonomiskt knappa förhållanden och skämtade om att hon levde på ägg: ett rått ägg på morgonen, ett löskokt mitt på dagen, ett hårdkokt till middag och äggtoddy på natten när hon vakade och arbetade. Hon började under denna tid skriva för Dagens Nyheter under vinjetten ”Det främmande ögat” och etablerade sig som kåsör. Hon skrev även för flera veckotidningar, bland så spridda titlar som Idun, Veckojournalen, Husmodern och Svensk Damtidning. De teman hon återkom till var förhållandet mellan finländskt och svenskt, manligt och kvinnligt, och vänskap och kärlek.
Det var filmgiganten Mauritz Stiller som hade förmedlat kontakten med Dagens Nyheter och han ansåg att hon med sina originella kåserier bildat skola. Han kom att höra till hennes allra närmaste vänner. De sammarbetade med den enda film hon skrev manus till – Gunnar Hedes saga (1923), som var ”ett filmskådespel med motiv från ‘En Herrgårdssägen’ av Selma Lagerlöf”. Han erbjöd henne att få sitt namn med, men hon tyckte i det skedet att film var ett medium som det var under hennes värdighet att befatta sig med och sa att hon ville nöja sig med honoraret, men ångrade detta senare.
Sin moderna framtoning till trots var hon samtidigt en 1700-talsdam som höll salong och odlade vänskap och konversation som utsökt konst. Till hennes krets hörde förutom Stiller så olika personligheter som Albert Engström, Hjalmar Bergman, Olof Lagercrantz och prins Vilhelm. Hon var gärna utmanande och ska en gång på gatan i Åbo ha mött en bekant dam som sa: ”Jag hör att du är prins Vilhelms älskarinna.” Enligt egen utsago ska hon med lämplig högdragenhet ha svarat: ”När det gäller kungliga personer heter det mätress.”
Sina sista år tillbringade hon i Stockholm där hon också bodde vid sin död 1949, knappt 79 år gammal.
(Ur understreckare i SVD av Merete Mazzarella, redigerad av KN)
Basic info
Main profession: Author
Born: 1870
Died: 1949
Active: 1923-1949
Published works
Biografi av Bo Lönnqvist: Alma Söderhjelm – Ett litteraturantroplogiskt porträtt