Har du någon förebild bland kvinnor inom svensk film?
Jag tror jag har två kvinnor som har inspirerat mig. Jag tänker att inspiration är ett mycket bättre ord än förebild! Faktiskt! Det är mycket kraftfullare. Två personer som har inspirerat mig väldigt mycket är Mai Zetterling och Liv Ullmann. De kom till mig nu när jag började tänka efter, det är två personer som jag kan känna igen mig i, de har precis som jag har varit skådespelare och sen gått över till regi. Det är jätteinspirerande!
Mai Zetterling som var både skådespelerska och senare regissör, hennes mod kan jag bli otroligt peppad av. När jag såg en dokumentär om henne kände jag liksom… kan hon, kan jag! Mai, hon var mycket modigare än vad jag är, hon var så väldigt kraftfull i sitt uttryck.
Sen tror jag att Liv Ullmann också har varit en stor förebild för mig på ett undermedvetet sätt, vi jobbade tillsammans med Enskilda samtal, där hon som förebild kröp in i kroppen på mig.
De bytte väg, och det är den där känslan som jag också haft när jag själv gjorde min första novellfilm. Känslan att den ena hjärnhalvan, den har jag inte använt. Jag höll bara på med det här, och så plötsligt kände jag att kanske det här också går! Där kan jag känna mig jätteinspirerad av de två.
Katinka Faragó har ju också varit en jättestark förebild som yrkeskvinna för mig, hon har alltid har stått upp med en väldig tydlighet, och samtidigt ett otroligt mod och en moderlighet som jag tycker väldigt mycket om. Där kan jag känna: åh gud! vad jag är lycklig för att jag får arbeta med henne!
När jag tänker på det så swischar Viveca Lindfors förbi också, som jag bara arbetade med en gång när jag var 18 år i Vilgot Sjömans film Linus eller Tegelhusets Hemlighet. Jag var så nervös, det var min andra film, tror jag, och jag skulle vara så duktig. När jag såg kameraanordningen så var det liksom ”på plats!”. Hon bara tittade hon på mig och så kom hon fram och sa ”you know what, don’t let them ever push you.” Det var så fint, allt det där om att kameran kommer och kameran går, men ”don’t let them ever push you.” Det där har jag med mig, att ”ge det din tid”, det är du som börjar, det är inte någon som säger åt dig att börja.
Tycker du att kvinnorna syns i filmhistorien och i svensk film?
Det kan man väl inte säga att de gör, men jag tycker att vi är på god väg, verkligen! Det händer ju jättemycket hela tiden, men jag tror att det också handlar om att vi måste skriva våra egna historier, då börjar det rulla.
Jag tror att man måste ta bort ålderstaket för att vi kvinnor är mycket senare, jag tänker på mig själv, att det tog tid. Det hade varit omöjligt för mig att regissera, det berodde också på att jag var ensamstående med tre barn, för det krävs så fruktansvärt mycket, det krävs en total ockupation av hjärnan i två år, och inget annat. Jag minns när Lolita Ray och jag skrev Svinalängorna, hon har fem barn och jag har tre, och så tittade vi på varandra; ”det här hade aldrig gått för bara några år sedan”, för då skulle man gå på dagis och hämta, och det går inte med den koncentrationen som filmen kräver. Eller så får man fixa så att männen är hemma…