På senare år har Maria Fredriksson börjat att träna. Det var det intensiva arbetet med Miraklet i Gullspång som krävde det.
– Jag har ägnat stora delar av min vakna tid i fem år åt att tänka på den här filmen, och människorna i den. Mitt yngsta barn var fem år när jag började och nu är han snart elva. Det är halva hans liv som det här har pågått.
Hon skakar på huvudet. Det är förmiddag på Ballad films kontor. Utanför fönstret är det februari. Son nummer två är hemma sjuk idag, och därför har hon mobilen påslagen intill kaffekoppen. Under vårt samtal kommer den att ringa. Men det är inte sonen, utan en av filmens huvudfigurer. Kanske är det den stora skillnaden mellan att regissera fiktion och att regissera dokumentär – i den senare kan faktiska relationer till karaktärerna fortsätta, även efter premiär.
Det är tråkigare att se en film om man vet för mycket om den sen innan, konstaterade Maria Fredriksson nyss och tillade att hon har för vana be journalister att inte beskriva filmens avgörande händelser i text. Vad kan man då berätta, utan att lägga krokben för den rafflande berättelse som blivit Maria Fredrikssons genombrott? Jo, att två systrar från Nordnorge upplever något gudomligt när en av dem köper en lägenhet i västsvenska Gullspång. På mäklarkontoret möter de säljaren som är spegellik deras storasyster som begick självmord trettio år tidigare. Miraklet i Gullspång är en fullmatad berättelse om tro, hemligheter och lögner. Nyss fick den en guldbagge för bästa dokumentär. Över filmaffischen ringlar en orm.
– När vi tog beslut om filmaffischen pratade vi om att vi inte kunde ha en bild på tre norska tanter. Det låter kanske deppigt, men en bild på äldre kvinnor skulle kunna ge signaler om vad det är för sorts film. En tantfilm riskerar att per automatik uppfattas som en film främst för tanter?
Hon är särskilt glad att filmen lyckats nå en blandad publik. Att tonåringar och pensionärer och människor som säger sig aldrig förr ha köpt en biobiljett till en dokumentärfilm valt att se en film om tre äldre, norska systrar.
På Imdb har en person kommenterat att Miraklet i Gullspång är den enda film han någonsin sett som inte skulle passera ett inverterat Bechdeltest, eftersom inga män talar med varandra överhuvudtaget.
– Oj, det har jag inte ens tänkt på? Men det stämmer nog.
Tidigare har hon beskrivits som just ”tantfilmare”. Kortdokumentärerna Medan tid är, Elvakaffe, Afternoon Tea och Drömresan berättar alla om äldre kvinnor.
– När jag gjorde den första filmen gick jag på Birkagårdens folkhögskola och tyckte att det så sällan gjordes filmer om äldre kvinnor. Gubben i stugan (Nina Hedenius, 1996) var en underbar film, men det var just så många gubbar, i både fiktion och dokumentär.
Eftersom hon själv inte kände några äldre kvinnor och varken hade en farmor eller mormor i livet skapade hon en användare i form av en äldre man på en dejtingsajt.
– Jag ville hitta fram till kvinnor som var lite normbrytande, och det här var 2006 när nätdejting fortfarande var ovanligt bland äldre. I min profil skrev jag vem jag egentligen var, och att jag var intresserad av att göra en film.
Resultatet blev Medan tid är, en dokumentär om änkan Margareta, 83, som efter 60 års äktenskap börjar dejta på nätet. Margareta var i fokus även i de tre filmerna som följde. I Afternoon Tea samlas hon med sina väninnor i våningen på Östermalm. Bland annat diskuterar de vilket sätt att dö som är att föredra.
– Det är en film om att hantera att livet snart är slut. Till viss del gjorde jag nog alla de filmerna för att konfrontera min egen dödsrädsla.
Innan Maria Fredriksson började göra film jobbade hon med reklam. Det har hänt att man i filmsammanhang velat definiera henne utifrån det.
– Det är inte jättevanligt att gå den vägen, och säga upp sig från ett reklamjobb för att börja göra dokumentärfilm. Men det är väldigt, väldigt länge sen nu, och liksom inte så relevant att prata om längre?
Har du kunnat ta med dig något från den världen?
– Allt man gör ger förstås erfarenhet på ett eller annat sätt. Men kanske har jag lärt mig att berätta effektivt.
Kortfilmen Svonni vs Skatteverket från 2020 handlar om samiska Ida-Maria som strider för sin rätt att göra momsavdrag för köpet av en hund.
– Det är film som på 4 min och 50 sekunder ska berätta hennes historia. Då gäller det att veta vad man vill säga och vara tydlig. Det är något jag övade på när jag jobbade med reklam. Men jag lämnade reklamvärlden för att jag längtade efter att berätta historier som jag fick välja själv.
Produktionsbolaget Ballad film grundades för fem år sedan och består förutom Maria Fredriksson av Ina Holmqvist och Martina Carlstedt. De är alla dokumentärfilmare.
– Vi drogs till varandra för att vi jobbar med någon sorts lätthet i våra filmer, och är intresserade av samma typ av berättelser.
Under arbetet med Miraklet i Gullspång har det hänt att samma kollegor retsamt kallat henne för ”Lill-GW”. Mycket tid har lagts på research, och framför allt har en polisutredning från 1988 stått i fokus. Nyligen bjöds Maria Fredriksson in för att berätta om filmen på ett norskt seminarium om grävande journalistik.
– Men då tackade jag nej. Miraklet i Gullspång ska inte läsas som ett resultat av grävande journalistik. Det blir fel. Det är inte den sortens film jag gjort.
Så vad är det för sorts film du gjort, om man frågar dig?
– En film, bara. Jag är regissör och inte journalist.
2018 kom Ett jävla paradis, även den en dokumentär med äldre människor i huvudrollerna. I det här fallet Arne och Leif – hyresgäst respektive hyresvärd i en gammal statarlänga i Sköndal utanför Stockholm.
– När man söker finansiärer behöver man peka ut vem som är huvudkaraktären. Men för mig har det ofta varit viktigt att man får följa flera personer och perspektiv. Flera sanningar. Man ska kunna sympatisera med en, och sen med en annan, och därefter kan det bli mer oklart. Man får välja själv.
– Så är det i Gullspång-filmen också, säger hon och kastar ett öga på mobilen.
Även om den ringande systern får vänta just nu har Maria Fredriksson löpande kontakt med dem allihop. Häromdagen hade Miraklet i Gullspång norsk premiär. Det roligaste med att filmen är ”ute och snurrar” som hon säger, är att så många biobesökare hör av sig.
– Utan att ha tänkt på det har de sett en film med tre tanter som huvudpersoner, och tyckt att den har varit spännande. Då tänker jag att jag har lyckats med det jag ville när jag sa upp mig.
Vad var det?
– Att låta berättelser om äldre kvinnor som är något mer än den stereotypa bilden av rara, handarbetande mormödrar få ta plats.