– Jag vill göra en film om kvinnor som bryter mot reglerna för hur kvinnor ska vara. Vi har för höga krav på oss själva och vi behöver befria oss från det, säger regissören Lovisa Sirén.
Framförallt vill hon utforska kvinnors inbördes relationer: vad ärver vi egentligen av en mamma eller en syster? Hur självisk kan en mamma vara och fortfarande vara en bra förälder – i sina egna ögon, i sina barns eller med samhällets blick?
I bilen från Stockholm mot portugisiska Sagres finns den halvt misslyckade Maya som kämpar med att uppfylla sig själv, samtidigt som hon försöker sätta sitt barn i första hand. Gång på gång fuckar hon upp, både för sig själv och andra. Bredvid sitter hennes storasyster som lever ett stabilt men sexlöst liv. En ansvarsfull feministisk författare som ser sig själv som den perfekta förebilden för sin 14-åriga dotter Laura.
De blir ett matriarkat på tre i bilen. Ett ton kvinnokraft med rå humor. Många gränser korsas, både mentalt och i geografin.
– Jag vill skapa något som man inte förväntar sig och jag vill att publiken blir överraskad och ser saker ur nya perspektiv. Att de startar diskussioner, både i sitt eget huvud och förhoppningsvis med andra därefter. Och alldeles särskilt vill jag att filmen ska nå personer som har för höga krav på sig själva och andra.
Lovisa hade aldrig varit i Sagres, längst ut i det sydvästra hörnet av Europa, innan hon skrev manuset.
– Men jag gillade den där symboliska känslan av ”the end of the world”, och när jag väl tog mig dit på en researchresa insåg jag att det var perfekt; jag hade ju dessutom haft en stark bild av en slutscen vid klippor och med öppet hav.
Idén till Sagres föddes när Lovisa gjorde Baby, sin senaste kortfilm, där Bahar Pars spelar huvudrollen och Zhala Rifat hade en liten roll.
– De var så himla härliga ihop, de hade verkligen något som kändes som en systerkänsla. Då fick jag idén om att göra något med dem, och om systrar.
Siri Hjorton Wagner som producerar och Lovisa Sirén har jobbat ihop i tre filmer; Audition, Baby och Pussy Have the Power. I den sistnämnda var Siri skådespelare. Deras samarbete är kreativt och organiskt; Lovisa klipper Siris musikvideor och Siri känner att hon kan leverera input även i manus till Sagres. De kommer på saker stötvis, bollar idéer och försöker undvika prestationsångest och att behålla lusten i det rörliga.
– Det föds grejer hela tiden, man kommer på allteftersom. Till och med när vi pratar finansiering – vi reser till exempel genom en massa länder och då kan man ju verkligen fundera på strukturen i produktionen. Lovisa och jag har hittat sätt att ta fram det bästa av varandra i våra roller. Vi delar viljan att skapa film som berör människor, film som pratar om det samtida och som ställer svåra frågor, samtidigt som vi ibland lurar dem att tro att de bara sitter i salongen för att bli underhållna. Sagres, som är vårt första långfilmssamarbete, känns ju exakt så.
De funderar en hel del kring hierarkier i filmvärlden – inte minst i de små teamen. Tycker att det är viktigt att alla är engagerade och känner sig betydelsefulla.
– Jag har jobbat på ett antal produktioner och det kan vara jättebra stämning, men ofta under en inspelning är det uppdelat i det konstnärliga teamet och det tekniska. Jag vill påstå att det är viktigt att alla jobbar tillsammans, säger Siri. Det låter kanske flummigt, men att bygga team – och det gäller ju alla arbetsplatser egentligen – det är så himla viktigt. Att alla känner samma engagemang i att berätta den här historien, även om man inte sitter på de konstnärliga positionerna.
Sagres är ett projekt inom STHLM Debut.
– Det var den första ordentliga pushen, när vi kom med, det betydde att vi kände ‘nu kör vi!’. När STHLM Debut trodde på projektet, smittade det också av sig på oss och för mig som producent har det betytt att jag kunnat få hjälp med olika praktiska saker, kontakter … och till exempel stöd inför CineMart (marknad för samproduktioner på Rotterdams filmfestival. red:s anm.).
– Ja, man kan faktiskt fråga om det mesta, bekräftar Siri. Det är så bra med alla träffar med de andra filmarna och att se och höra om deras processer. Men det som varit nästan bäst har varit det konkreta hands-on-stödet från Beata Mannheimer och Anne-Marie Söhrman-Fermelin.
Utmaningarna ligger i det att överblicka en långfilm, både produktionsmässigt och i manus, säger de båda. En kortfilm kan man ha i huvudet, det är värre med en långfilm. Åtminstone om det är ens första. Och många inspelningsplatser blir det på roadtrippen genom Europa.
Men gestaltningen av filmens karaktärer utgör inget orosmoment.
– Sagres är karaktärsdriven och i princip utarbetad tillsammans med skådespelarna. Men att komma till ett ställe och veta vad man ska göra där – det kräver tid och pengar.
(texten har tidigare varit publicerad i STHLM Debut 6&7)