En scen i Elvira Linds dokumentär Bobbi Jene (2017) gör sig påmind. Bobbi, dansaren som flyttat till Tel Aviv för att dansa i det prestigefulla israeliska Batsheva Dance Company, blir intervjuad. På frågan varför hon dansar svarar hon: ”Jag vill komma till det stadiet när jag är så trött att jag inte orkar dölja något längre.”
Jag kommer att tänka på det några minuter in i Zoom-mötet med Jenifer Malmqvist. Hon är i Malmö, har just kommit hem och känner sig ”helt väck”. Även min dag i Stockholm har gjort mig mör men det är en bra grej. En mörhet som tar bort vissa filter. Man döljer mindre.
Döttrar är Malmqvists dokumentär och långfilmsdebut om tre systrar som växt upp med en sorg efter att deras mamma tagit sitt liv. Hon möter Sofia, Hedvig och Maja första gången 2011 och följer dem under några smärtsamma år. De är då 9, 11 och 17 år gamla och har just förlorat sin mamma. Ett knappt decennium senare återvänder regissören till dem som reflekterar över hur de hanterat – och fortfarande hanterar – sin förlust.
Egentligen skulle Döttrar ha blivit en kortfilm. Malena Janson, filmforskare och filmrecensent, var utled på det enhetliga utbudet av barnfilmer. Hon frågade tio filmare om de kunde göra varsin kortfilm som vände sig till barn och unga och vågade ta upp tunga ämnen. Malmqvist var en av dem.
– ”Väj inte för svåra ämnen”, sade hon. Så jag började göra research. Jag visste att jag ville göra något om psykisk ohälsa. Och att jag ville göra en dokumentär. Så jag drog i olika trådar. I samma veva fick jag höra om de här systrarna och vad som hänt, via en bekant.
Hur var första mötet med systrarna?
– Jag träffade Maja. Då var hon 17. Och jag minns tydligt att hon var väldigt varm och fin. Ett bra möte. Hon sade att det var en bra idé och att hon skulle prata med sina systrar.
Var tanken att alla tre systrar skulle vara med lika mycket?
– Klippningsarbetet var en väldigt viktig resa för mig. Skulle alla vara med lika mycket? Ja, det ville jag. Och sedan att få ihop tidsperspektiven. Och där var både klipparna Åsa Mossberg och Line Schou med. Det var helt fantastiskt att klippa med Åsa som har gjort så mycket men ändå förhöll sig helt ny till materialet. Åsa visste att hon inte skulle vara med hela vägen så då kom Line med öm lyhörd hand och slutförde det som Åsa stakat ut. En klippares livserfarenheter ger perspektiv till materialet, och det var berikande att arbeta med två olika.
Det är intressant att döttrarna är i olika åldrar. Även om de delar sorgen så bär de varsin, eftersom de har olika minnen av sin mamma.
– Precis. Jag gjorde mycket research om barn och sorg och läste att ”barns sorg är randig”. Att det är väldigt av och på. Och jag ville att filmen skulle vara så. Att det är lek och sedan är det inte det. Systrarna säger också det i råmaterialet: ”Jag tänker inte så mycket på henne på dagen när jag leker med kusinerna. Men på kvällen, när jag ska somna, då tänker jag på det.”
Det där randiga kommer fram i fotot. Kontrasterna. Lätt/ tungt, stilla/rörelse, mörkt/ljust. Många fina detaljer, som kattungen som leker i ett fotbollsnät och hur Maja ber någon att hjälpa den loss eftersom ”den får ju panik”. Det är inte första gången du arbetar med fotografen Ita Zbroniec-Zajt som du träffade på filmskolan i Łódź. Vad var annorlunda den här gången?
– Ita kunde inte tala svenska när vi började. Så det var lite speciellt. Men hon är otroligt lyhörd. Alla fotografer som går i Łódź blir oerhört härdade i olika uttryck. Hon är mästare på både fiktion och dokumentär, och följer bra och har fina idéer. Jag älskar att prata bilder med henne. Jag har också insett att jag behöver motstånd, att jag måste arbeta med någon som utmanar – och det gör Ita. Till exempel hör man i råmaterialet, i scenen när hunden äter quesadillas, hur jag säger ”Kom nu, vi kan inte filma det här”. Och hon säger, ”Nej, det här är kul!”. Och jag älskar den där hunden, den där scenen.
Kan du se en röd tråd i dina verk?
– Jag minns en övning som jag gjorde på filmskolan i Łódź när vi skulle berätta vad vi ville göra film om. Kärleken och döden, sade jag. Och tänkte att det vill väl alla, haha! Men ungas förhållande till döden återkommer. Queer-tema. Och att skildra social orättvisa.
Jag kommer att tänka på det Hedvig säger: ”Hon var den sista personen som skulle kunna göra något sånt. Fast ändå den första personen”. Döttrar visar på brister i psykvården. Mamman som led av psykisk ohälsa. Döttrarna som beskriver sina besök hos kuratorn som ”ett förhör”.
– Jag skulle vilja fråga den 12-åriga Hedvig vad hon menade. Jag tror hon säger det för att mamman inte berättade något om sig själv. Redan då förstod Hedvig att det fanns en sida hos mamman som hon inte fick se. Jag vet inte om det är så, men det är en intressant mening. Det är så fördomsfullt, men jag minns hur mammans pappa senare beskrev henne som ”familjens sol”. Det är lätt att tänka att någon som är så glad inte skulle göra något sådant.
Tog något en helt annan riktning?
– Det blev inte en kortfilm, först och främst. Men jag har alltid hållit fast vid att det skulle vara deras film. Så det blev en film om de efterlevande och sorgen, snarare än om den som gick bort. Jag tycker att det ofta är så när jag gör film, att jag börjar här men ser något där. Och så fortsätter jag här men kan inte sluta tänka på det där. Och då gör jag det istället, men allt hör ändå ihop. Man måste omfamna det som fångar en.
Vad fick du med dig från tiden i Łódź?
– Det är alltid svårt att jämföra skolor eftersom man inte kan gå flera skolor på samma nivå. Men i Łódź finns en stor respekt för fotot och en stark vilja till bildberättande. Kanon är observation inom dokumentärfilm. Det är också en hård skola med tydliga ramar, ”nu ska vi göra så här, det här är bra” även om det alltid finns en stor respekt för varje regissörs arbete. Första året var speciellt. Alla som söker från ett annat land måste gå ett språk-år innan de börjar. Jag var i skolan, men bara för att lära mig polska. Lärarna var snabba på att se skillnader hos oss och anpassade sedan undervisningen efter det. Jag älskar ju Sverige för att det är så solidariskt. Men jag kunde uppskatta det polska sättet, det var väldigt lyhört av dem på något sätt.
Jag har hört om antagningsintervjuerna … Kieślowski, som gick där, beskriver hur juryn testade ens berättar-, tanke-, och koncentrationsförmåga genom att bomba en med frågor: ”Vad händer när man spolar toaletten? Hur fungerar elektricitet? Beskriv den första tagningen i en film av Orson Welles. Varför måste man vattna blommor?”
– Haha ja! De frågar allt om allt möjligt. Vilken musik lyssnar du på? Jazz. Vilken jazz? Coltrane. Den unga eller den äldre? De kunde allt om allt, jazz, hip-hop – ALLT!! Usch, jag var så fasligt nervös innan. Jag minns hur man väntade utanför och såg de andra vingla ut ur det där rummet, en efter en. Och hur min blivande regi-lärare Andrzej Mellin gick fram till några och frågade: ”Why do you want to go to this school? Masochists. You’re all masochists!” Han älskar skolan, och det genomsyrade hans pedagogik. Han undrade snarare varför de ville bo i Łódź.
Vad tar du med dig från Döttrar?
– Filmhantverket och att få träffa döttrarna. Jag är mycket mer intuitiv än jag trodde. Den här gången hade jag svårt att sätta ord på grejer. Jag kände inte igen mig själv, för jag kan formulera mig och argumentera för vissa saker men här hade jag ofta bara en stark känsla, typ: ”Jag vill det!”. Och att jag tycker väldigt mycket om de här systrarna. De är så modiga. Det har varit och är jobbigt att exponera sig. De har väldigt mycket integritet, vilket jag uppmanat dem att ha. Och framför allt – att det är deras film. De fick vara med och bestämma, jag frågade dem: ”Vad tycker ni är viktigt att det ska finnas med?” Jag var mer som en kanal.
På ett sätt blev ni – Ita och du – deras lyssnare.
– Ja, det slog mig sent att det var så. Det fattade jag typ när vi slutade filma, haha. Innan dess hade jag inte alls tänkt på det.
Det kanske inte heller de gjorde.
– Nej, det tror jag inte. Det ingår lite i jobbet. Vi fick reda på det, när vi packade ihop allt och frågade om de brukar prata med varandra om det som hänt. Då sade de att de vill prata om det oftare ”men vi gör det bara när ni är här”.
Jag ser dig och Ita som deras nycklar.
– Gör du? Vad fint. Ja, kanske.
Kanske möts ni igen i en film, du och systrarna?
– Den frågan har jag redan fått. Jag har inte pratat med dem om det. Det är nog för tidigt att säga.
En sak är säker. Döttrar öppnar upp för samtal kring hur barn och unga hanterar sorg och psykvårdens brister, som är ett aktuellt ämne i en tid av höga krav på oss själva, relationer och livet. 12-åriga Hedvigs tanke om vad som händer efter döden och var deras mamma är nu, gör sig påmind: ”Jag tror att hon tagit en paus från att vara människa ett tag”.