– Ska jag lyfta fram några speciella upplevelser i det här arbetet så är en när jag var med och plåtade The Stars We Are, Mia Engbergs examensfilm på DI 1996. Det var jul och alla skulle hem till sina och fira. Mia frågade ifall jag kunde filma Kalle på julafton. Han satt där själv i sin rullstol, hade beställt hem mat. Vi var där en timme och filmade. Sedan satt jag, också själv, i min lilla artonkvadratsetta på Åsögatan. Jag hade rätt nyligen flyttat från Malmö till Stockholm – och fick dessa tankar om alla som kommit hit själv och om tiden som går och om ensamhet. SvD skrev att det var kongenialt filmat, jag visste inte riktigt vad det betydde den gången. Men det var på riktigt, a real moment.
– Sedan var det på DI, när Suzanne Osten plötsligt säger att nu ska alla, oavsett om ni går filmfoto eller scenografi, göra ett projekt som vi kallar för Gatan, där ni ska ta tillbaka det offentliga rummet. Och jag gick igång så himla mycket, och gjorde vad som så småningom blev Kvinnans plats (2003), min första… Man kan ju knappt nästan säga att det är en film, för det bygger på att jag har filmat olika brottsplatser i Stockholm där det inom ett års gång har skett en våldtäkt. Fast det är filmat så är intrycket mest som stillbilder, även om man kan se viss rörelse från sådant som träden, och så hörs rösterna från de fem kvinnor jag spelade in, som berättar om minnet av vad som hände när de var på väg hem och mötte sin förövare på vägen. Det blev också startskottet att våga berätta själv, vilket sedan blev till en trilogi ihop med Förövare (2016), där männen berättar, och Våga minnas (2012), min egen historia.
– Sedan tycker jag att just nu, att vi faktiskt fick i mål Om skogen (2021), är ett sådant ögonblick. Det har varit stort motstånd och finansiärerna har varit rädda att man kanske ska bli fälld av granskningsnämnden och att det är en partsinlaga med mestadels bara en sida representerad. Men vi har vågat tro på vår egen röst, den om att bevara den sista naturskogen. I filmen ser vi människor som drabbas av vårt hårda skogsbruk anno 2021. Jag tycker att det är en hoppfull film med fokus på de som faktiskt gör någonting. Jag är stolt över att vi har gjort just den här filmen, med klar blick och klar hjärna utan fördunkling av en massa tyckande. Film handlar inte om att vara till lags, utan om att få människor att tänka – och tänka själva.
Att rubricera Ewa Cederstams verksamhet låter sig inte göras med en enkel term. Som filmfotograf har hon varit verksam under tre decennier, som stillbildsfotograf under fyra, som regissör under två – ofta med egenskrivna manus – och som producent lika länge, på både egna och andras filmprojekt. Lägg till detta återkommande uppdrag som föreläsare och mentor/inspiratör samt en rad olika förtroende- och organisationsfunktioner, inte minst i Women in Film and Television (WIFT), vars svenska avdelning hon var med och startade 2001. Bolagsdirektör är hon sedan millennieskiftet för Helion Film, som hon driver ihop med livspartnern sedan drygt 20 år, filmaren Peter Magnusson. Behövs det är hon en kompetent ljudtekniker och så spelar hon både akustiskt och elektriskt piano och andra tangentinstrument. Ewa Cederstam kan mycket, vill mycket och gör mycket.
– Mamma var en riktig doer, jobbade som förskollärare, väldigt trygg. Pappa utbildade sig på konstfack och målade i många år, jobbade som attributmakare på Malmö Stadsteater, var mer en konstnärssjäl, beskriver hon ursprungspersonerna bakom både hennes existens och karaktär, som verkar ha fått drag av bägge.
– Jag kände i många år att själv skulle jag aldrig jobba med konst; det var komplicerat och svårt att finansiera och det verkade alltid vara nån jävel som skulle recensera en. Lagom kul, tänkte jag. Ett tag drömde jag om att bli veterinär – tills jag insåg att jag inte bara kunde gulla med djur utan även ibland avliva dem. Jag funderade på något med växter och träd, att bli arborist.
Aha-upplevelser och krass klarsyn
En kombination av lycklig slump, upptäckarglädje och uppenbar talang ville något annat.
– Jag fick en kamera av en pojkvän i gymnasiet och tyckte det var väldigt kul och sökte och kom in på Ölands folkhögskola, där vi höll på med både stillbild och film och där jag upptäckte saker undan för undan. Sedan gick jag stillbildsutbildningen på Malmö Stads Yrkesskola för fotografi där vi hade ett dokumentärreportageprojekt ihop med Skurups folkhögskola – vi plåtade och de skrev. Häftigt, tänkte jag, att kunna berätta historier genom att närma sig människor, att åka ut till en arbetsplats och berätta till exempel om min mamma, förskolläraren med hjälp av bilder. Det var en aha-upplevelse för mig.
Ett extrajobb på Malmö Konsthall sammanföll med att en annan ung doer, Viggo Cavling, just hade kommit in för att piffa upp medlemsbladet för konsthallens vänner, den gången kallat Konstmagasinet. Nu fick den ett nytt namn: Beckerell.
– Och där blev jag fotograf. Jag var även med och startade ett galleri som hette Läderfabriken ihop med folk som just hade gått ut Konstakademin. Och så jobbade jag på Stadsteatern, och diskade alla champagneglasen de hade i La Cage aux Folles, varav en del gick i kras. Det var roliga år, lägst ner och utan att riktigt veta vad man skulle bli.
I Malmö spelade hon i olika band, bland annat ihop med Patrik Book, som också han senare blev filmare, och gjorde även ett par musikvideos.
– Någon gång skulle jag vilja starta en klubb som heter ”The Sämst Of”. Där skulle mina rockvideos vara givna. Man var ung, man var hellre än bra men man vågade. Eftersom det var Malmö åkte man till Köpenhamn eller Berlin istället för Stockholm om det var konsert och såg Nick Cave och Einstürzende Neubauten. Mycket industrimusik var jag inne på.
1996 kom hon in på filmfotolinjen på Dramatiska Institutet (nuvarande Stockholms Konstnärliga Högskola), där hon gick ut 1999. Utöver utbildningen fick hon de här åren en del krass klarsyn i att vara kvinna i detta yrkesfack och de utmaningar som följde med på vägen.
– Det började redan på Öland. Killarna höll på med den enda filmkameran för de kunde ju tekniken och manualerna. I efterhand har jag tänkt att jag kanske skulle ha startat ännu tidigare med film om vi hade haft lite mera plats. På 80-talet fanns det få kvinnliga förebilder på det filmtekniska, vilket gjorde att det saknades identifikation.
– Samma sak kände jag på DI och även senare i FSF, Föreningen Sveriges Filmfotografer. Under tre år på DI hade jag inte en enda kvinnlig filmfotograf som lärare. Professorn Sven Nykvist var jättebra trots en begynnande afasi som tyvärr dök upp just de här åren. Jättespännande, men det var bara män – bra män – men där var ingen kvinna bakom kameran de åren. Jo, Andra Lasmanis hade gjort en del. Sedan var det i stort sett tomt. Idag är det helt annorlunda; den gången var det som om världen inte riktigt var redo för oss. Det märktes ibland under finansieringarna. Inte för att man var kvinna utan för att man var oprövad. De lite äldre männen hade plåtat innan och hade massor av erfarenhet. Vi kvinnor var yngre och med mindre erfarenhet. Att vi skulle anförtros en lång spelfilm var tiden inte mogen för.
Gränsbrytande och fullmatad agenda
Det är trots och nog även på grund av detta svårt att tänka sig ett intressantare cv än det som Ewa Cederstam har skaffat sig sedan hon gick ut från DI. Med start ganska direkt och med idéer som verkar räcka och bli över.
– Jag var klar -99 och då fick man harva runt och göra novellfilm. Man fick en tiondels budget och så skulle man göra en tredjedels långfilm.
Men det var kul och det blev bra. Hennes linsföring syns i filmer av bland annat Tinna Joné, Mia Engberg (i vars band Vagina Grande hon också ingick ett tag), Nanna Huolman, Lisa Munthe, Susanna Edwards och, när han inte själv håller i kameran, sambon Peter Magnusson. Det har i något fall rört sig om fiktion, som i Huolmans Flamingo (2003) och Munthes Cannes-visade Parasiten (2005), men desto oftare om dokumentära projekt, gärna av gränsbrytande art.
– Tinna Joné och jag träffades på DI och har gjort mycket ihop, bland annat vår slutfilm, den Lubbe Nordström-inspirerade Lortsverige 2000 (1999), en film om städvanor och den städbransch som började dyka upp vid den här tiden. På skolan fattade de inget men det fina med Tinna är hur hon ofta ligger ett steg före så när man är färdig ligger man i rätt tid. Just nu är vi igång med ett forskningsprojekt för Stockholms Konstnärliga Högskola om Botkyrka. Under tre år filmar vi människorna där, i den södra delen där det är många sverigedemokrater och i norra delen med många invandrare, för att hitta likheterna, om man nu utgår från att vi människor är mer lika än olika. Vi har utgått från en film av Chris Marker som heter Sköna Maj från 1963 – La Joli mai – där han går runt i Paris med en handkamera och frågar folk om kärlek och arbete och efterkrigstid. Vi har tittat på tekniken från den gången och tagit fram en modern variant, så vi kör 360 grader VR-teknik. Jättespännande projekt.
Diskussionen om dokumentärt och/eller fiktion skulle hon gärna se överspelad.
– Ju längre jag gör film, ju ointressantare är det. Jag tror att publiken är smartare än så. Jag vill i alla fall lämna efter mig något som är större än en inrutad genre inom filmen.
Hennes agenda är fullmatad. Om skogen, regisserad av Peter Magnusson och producerad av Ewa Cederstam, har påbörjat en resa som ser ut att bli större än förväntat. Parets nästa samprojekt, Löparens återkomst, en uppföljare till Löparen (2002), Magnussons film om den egensinnige elitidrottaren Markus Torgeby, har planerad premiär 2022. Forskningsprojektet om Botkyrka, Ju mer dom spottar på mej, desto snabbare kommer jag blomma, pågår och frodas. Som producent arbetar hon också med dokumentären Inbetween av Anusha Caroline Andersson, som tar avstamp i hennes bakgrund som adopterad från Sri Lanka.
– Vi har hållit på i flera år. Den handlar om vem man är i ett sådant läge, född där men boende här, och även hur ens barn påverkas, vem vi blir i en sådan process av förflyttning och förfrämligande. Min egen son är adopterad från Sydkorea så jag har även ett personligt intresse i detta. Det är spännande att se hur vi alla påverkas av varandras historia. Ingen människa är ju en ö.
Hon planerar även en egen ny film – om barn i städer.
– Jag tycker det är så intressant att så många lyckade barn- och ungdomsporträtt utspelar sig på landet. Där är en get eller en hund och röda stugor… Så jag har döpt ett nytt projekt till Barn i stad, där jag utan berättarröst tittar på barn och tonåringar i staden. Vad gör de, i stadsrummet, i det offentliga? Jag vill göra den på film och jobba långsamt och nära barn. Och jag vill att man ska se hela Sverige, Umeå, Helsingborg eller Lund, jag börjar i Stockholm som jag känner bäst till, och så följer vi barn som växer upp. Små kortfilmer. Jag ska försöka leta efter barn som rör sig utan föräldrar och curling. Det är nog genomgående för alla mina filmer – hur vi förhåller oss till det offentliga rummet, hur vi människor hänger ihop trots våra olikheter. Den universella berättelsen om vår stund på jorden.
– För jag har definitivt en röd tråd genom mitt arbete. Jag vill berätta om saker som dels kanske inte har berättats förr eller som jag vill väcka en tanke om, vare sig det är om våldtäkt eller den sista naturskogen eller om människors tillkortakommanden. Och jag vill försöka göra en film som ingen har sett innan och som jag gärna vill visa. De olika ämnena hänger ihop, inte minst människan och naturen inklusive stadsrummet som natur. Det kan ibland låta politiskt men är egentligen humanistiskt. Och jag vill försöka få folk att tänka själv. Den typen av film, som ställer frågor men inte bara ger enkla svar, ska få finnas.
Det har faktiskt ännu inte blivit av att du har gjort en lång fiktiv spelfilm. Har du lust med det?
– Nej det tror jag inte att jag har. Det är märkligt att en dokumentärfilm som kanske inte är helt hundra ändå kan ha karaktärer som man tror på medan en fiktion med taskigt skådespeleri eller dåliga repliker bara skär i mig. Därför gick jag ju tidigt mer och mer över till det dokumentära. Lägre budget men mycket högre i tak när det gällde för vem man fick berätta. Där kände jag mig genast hemma.
Om skogen, ett projekt som påbörjades redan 2010, har efter sin biopremiär i februari 2021 fått tilltagande uppmärksamhet, även internationellt. Utöver biografdistribution har paneldiskussioner anordnats på flera håll med visning i riksdagen och politikersamtal på agendan. Filmens debattfokus ligger på hur miljöcertifierade skogsbolag fortsätter att avverka Sveriges allt färre och krympande äldre oskyddade naturskogar. I filmen medverkar bland annat professor i skogsgeografi Anders Lindroth, skogsbiolog Sebastian Kirppu, författare med särskilt norrlandsfokus Po Tidholm och landsbygdsminister Jennie Nilsson i ett filmat möte med en grupp unga fältbiologer. Målet är att nå ut brett, skapa en diskussion och i förlängningen även en lagändring. Filmen finns även i en 25-minutersversion, tänkt för framförallt politiker med alltför fullspäckade scheman.