– Denna ska bli Oscarnominerad!
Minst två minnesvärda citat kan tillskrivas Andrea Reuter i samband med Tove, den aktuella och även rätt sensationella filmen som skildrar Tove Jansson under 1940- och 50-talen med Mumintrollens in- och segertåg och även hennes möten med kärleken, som via en gradvis flytt ut ur det heterosexuella växer sig varm och stark.
Ovanstående exklamation utropade Reuter på våren 2018, då hon via en koncis headhunting erbjudits uppdraget som filmens producent av produktionsbolaget Helsinki-filmi i Helsingfors. Hittills har två finska filmer, Klaus Härös Fäktaren (2015) och Aki Kaurismäkis Mannen utan minne (2002) tagit sig till kortlistan; Kaurismäki gick även vidare till en slutnominering. Längre har det aldrig gått. Men i november 2020 nominerade den finska Oscarkommittén Tove till kandidat. Så ett steg närmare är vi just nu…
– Jodå. Extremt hög ambition från första början, bekräftar hon i januari 2021. I vilket fall, fantastiskt att vi blev valda. Snart annonseras kortlistan, numera har det gått upp från tio till femton bidrag och vi har en kampanj i full gång. Låt oss se… Jag har själv bara sett en av de andra nominerade, den svenska, och hört att den danska ska vara jättejättebra. Låt oss se.
Och låt oss backa tillbaka till 2018. Sverigefinlandssvenska Andrea Reuter bodde i Stockholm och var aktivt sysselsatt i olika filmrelaterade funktioner. Hennes verksamhet som journalist och kritiker (bland annat som Filmkrönikans sista programledare 2008) har med tiden stått tillbaka för olika representationsuppgifter på internationella filmplattformar, inte minst festivalerna i Göteborg, Berlin och Cannes, för vilka hon ofta anlitats av Svenska Filminstitutet. Men på vårvintern 2018 kom ett erbjudande från ”The Old Country” – som inte gick att motstå. Avsändare: Aleksi Bardy, chef för produktionsbolaget Helsinki-filmi. Kontenta: vi ska göra en film om Tove Jansson och vill att du producerar den!
– Det första jag sa till Aleksy var ju det oundvikliga: att jag ju inte är producentutbildad utan humanist, liksom. ”Äsch! Det handlar om att få folk att göra vad du vill att de ska göra – och så ha en massa bra kontakter.” Och jag har nog rätt unika sådana, för att vara i Finland. Så jag var ju på. Jag var med på finansieringen, var med och satte ihop team och skådespelare och sedan var jag med nästan varje dag på inspelningen, mest som ”mood manager”, mycket för att jag ville, det var min chans att se det här. Det var de glada för i teamet, för ofta är producenter knappt med på inspelningar. Sedan drev jag hela processen med marknadsföring och trailer och key art, där det ju alltid är många som ska tycka till.
När hon kom in fanns ett kontrakt med Moomin Characters Oy Ltd, den officiella instans som ansvarar för alla upphovsrättsliga frågor kring Tove Jansson och Muminuniversumet. Ombord var också Anagram som svensk samproducent, Zaida Bergroth som regissör och Eeva Putro som manusförfattare, sistnämnda även skådespelerska i filmen och föreslagen av Sophia Jansson, Toves brorsdotter som avgör rättighetsfrågorna i Jansson-huset. Att Alma Pöysti, som 2017 spelade Tove Jansson i en uppsättning på Svenska Teatern tidigt var en het kandidat för titelrollen känns utom tvivel. I övrigt var där många hål att fylla igen – eller möjligheter. Andrea Reuter tog fram sin välfyllda adressbok.
– Jag har tyckt till mycket om olika konstnärliga medarbetare. Jag föreslog Catharina Nyqvist Ehrnrooth som scenograf och Linda Wassberg som fotograf och den fantastiska Sandra Wahlbeck som grafiker – det är jag jättenöjd med. Det är Sandra som har gjort teckningarna och som är Toves ”hand-stand in” när hon skriver eller ritar något. Sandra gjorde också vår affisch till filmen. Hon är ålänning och bor i Madrid och arbetar regelbundet med Pedro Almodóvar. Helt magiskt genial. Och så tog jag in Björn Stein som må ha kostat fem gånger mer än en finsk trailerklippare men som är Nordens bästa så honom skulle vi ha. Så gör man inte i Finland så ofta. Vi hade en fantastisk inspelning med många nationaliteter – finländare, svenskar, ett estniskt kostymteam – så arbetsspråket blev inte sällan engelska.
Det mesta hann bli klart innan pandemilarmet, därefter blev det ett par nödlösningar, inte alltid av ondo.
– Vi hade tre planerade dagar kvar, i april – två av dem skulle vara i Paris. Det slutade med att det blev Åbo. Under hela inspelningen hade vi skojat om en gammal slogan: ”Varför Paris, vi har ju Åbo”. Och så blev det. Nu spelas Seine av Aura å, med hjälp av lite postproduktion. Paris såg vi aldrig, den här gången.
Med inspelningen i hamn var nästa mål filmfestivalen i Toronto i september, med kampanj i Cannes i maj på vägen.
– Men Cannes flyttades, så där vann vi lite tid. Och när filmen sedan gick upp på finska biografer, trots 50-procentig kapacitet och trots att biograferna stängde efter fem veckor, så hann vi få 157 000 besökare. Just nu är det den mest sedda svenskspråkiga finska filmen på 40 år, sedan Herr Puntila och hans dräng Matti – händelsevis med vår Almas farfar Lasse Pöysti. Vars sondotter alltså nu tog upp stafettpinnen. Lite fint.
Internationell premiär blev det just i Toronto med superba recensioner med hem, för sitt skådespeleri, för sitt hantverk, för sin charm, för sin gripande historia. Idag är filmen såld till 50 länder. Den är Oscarkandidat. Den öppnade nyss Göteborgs filmfestival. Den är storfavorit inför den årliga finska Jussi-filmprisgalan. Och i egenskap av producent åligger det ju Andrea Reuter att närvara, representera och – där det eventuellt skulle behövas – ta emot priser.
Med den saken är det ju lite undantag just nu. Jussi-nomineringarna har ännu inte sett dagens ljus. I Göteborg fanns hon visserligen på plats ihop med regissör Bergroth och huvudroll Pöysti, uppklädd, sminkad, intervjuad på röda mattan… och med en person i publiken. Det var fint ändå, men sved lite också.
– Jag har försökt att inte tänka i sådana banor men fan vad det hade varit skönt att komma tillbaka till en festival där jag själv har jobbat så många gånger, och vara producent för öppningsfilmen – och mingla, och träffa alla jag saknar och känner, och även få lite kärlek och bekräftelse och att någon sa wow, liksom. Jag erkänner villigt att jag gärna hade haft lite sådant.
Säger Andrea Reuter, som visade sig vara rätt för jobbet. Och som just har börjat på ett nytt.
– I somras frågade de från Moomin Characters ifall jag ville börja jobba på deras dotterbolag All Things Content som gör evenemang och innehåll, ofta men inte alltid relaterade till Tove Janssons kulturarv. Jag kunde ju bara tacka ja. Det blir ett tillfälle för mig att använda all min ackumulerade kunskap genom åren. Jag började i december. Jag flyttar från Stockholm nu, efter 20 år. Lite känslomässigt men också bra. Pappa är här, han blir ju inte yngre. Och Helsingfors är verkligen skitcoolt, lite berlinskt och rough och behändigt. Det är fint att vara hemma.
Citat nummer två, då? Det är som följer: ”Hur är det möjligt att det svärs och röks så mycket i pjäsen?” Repliken levereras i filmen av en journalist efter premiären på Vivica Bandlers iscensättning av Mumintrollet och kometen på Svenska teatern 1949. Journalisten har håret stramt uppflätat, ser sträng ut och inte bara liknar utan är Andrea Reuter. Detta är klockren typecasting.
– Du kan tro. ”40-årig kvinnlig journalist med två repliker” – den rollen ska jag ha! Flätan skadade absolut inte. Detta var ett av mina mål i det är arbetet, att göra en liten cameo.
Faktiskt spelade hon också själv i samma pjäs, komethistorian, som elvaåring i en skoluppsättning – dessutom med Tove Jansson själv i publiken.
– Min klasskamrat Johanna bodde i samma hus som Tove och inför uppsättningen gick vi på vinst och förlust och knackade på. Hon öppnade snällt och vi fick komma in och göra en intervju för skoltidningen. Sedan kom hon och tittade och höll ett tacktal till vår klass som en av mina klasskamraters pappa faktiskt spelade in på video. Hon skrev till och med ett tackbrev till klassen – som vår lärare slarvade bort.
Själv spelade Andrea Reuter den gången Snorkfröken, ännu ett fall av klockren typecasting. Inte konstigt att Tove skrev och tackade.
Kort efter pressläggningen av denna artikel tillkännagavs Oscar-kortlistan, dit Tove inte tog sig, och även Jussi-nomineringarna, vilka blev tio stycken – inklusive Catharina Nyqvist Ehrnrooth för scenografi, Linda Wassberg för foto och Andrea Reuter själv som producent.
Andrea Reuter har hunnit medverka som producent på ytterligare två av Helsinki-filmis titlar: den Cannes-visade Dogs Don’t Wear Pants och publiksuccén Stålsystrar. Tove har planerad Sverige-premiär den 26 februari men kan komma att flyttas fram på grund av det rådande publiktaket. I Finland hoppas man på en nypremiär när restriktionerna lättas.