När Maria Bäck, regissören till Psykos i Stockholm, berättade för Anna-Maria Kantarius att hon burit på en hemlighet, om hennes uppväxt med en psykotisk mamma, och sin längtan att få göra en film på temat, då visste Kantarius att hon ville vara med på den resan.
– Projekten är viktiga men regissören är viktigare. När Maria Bäck sa att hon hade en ny idé som hon samlat stoff till i hela livet, då tyckte jag att det lät spännande. Jag är intresserad av personliga filmer. Men det var samtidigt viktigt att hon kunde ha distans till projektet, jag ville säkra att det inte skulle vara en dokumentär, att vi kunde prata om karaktärer och manus baserat och inspirerat av hennes självupplevda händelser, säger Anna-Maria Kantarius.
Den prisade producenten Kantarius har en rad intressanta filmer bakom sig, som Någonting måste gå sönder (Ester Martin Bergmark, 2014), Det vita folket (Lisa Aschan, 2015), Guds tystnad – Bergman revisited (Lisa Aschan, 2018) och Amatörer (Gabriela Pichler, 2018). Alla filmer är producerade under produktionsbolaget Garagefilm som Kantarius varit en del av sedan 2010. Även om hon har arbetat med både stora filmbudgetar och lågbudgetfilmer är stora pengapåsar en bristvara i svensk film, och då får man hitta en annan morot att jobba för. För Kantarius del handlar filmskapandet istället om att faktiskt få förändra världen. Hon menar att det starka temat i Psykos i Stockholm kan förändra, åtminstone en liten del, av världen.
– Det är berättat utifrån en ung människas perspektiv, jag kände inte att jag hade sett det porträtteras innan. Maria Bäck hade upplevt sin mamma väldigt nära och kunde inte känna igen sig i tidigare filmer. När man sitter i en livssituation med känslan att det är bara jag som har de här problemen i hela världen, då blir man stärkt av att se en film som berättar samma saker man själv går igenom.
Filmen som har preliminär svensk biopremiär sista maj 2020 (biopremiären är framflyttad till den 28/8-2020, reds anm.) invigde Göteborgs filmfestival där den fick ett varmt bemötande och Kantarius och resten av filmteamet hoppas på samma bemötande i resten av Sverige när den går upp på biograferna senare i år.
Hur kommer det sig att du jobbar med Maria Bäck igen?
– Bland annat eftersom jag vill ha ett långsiktigt samarbete med regissörer att bygga upp erfarenhetsbanker tillsammans med, som man sedan kan använda i kommande projekt. Det kan kännas som spillt arbete annars. Man kommer uppleva kriser ihop som man tar sig igenom tillsammans. Arbetet bygger på ömsesidig respekt. Efter att vi gjorde I remember when I die ihop kändes det som ett naturligt steg att gå vidare tillsammans och göra Marias fiktionsdebut.
Under 2020 utvecklar Kantarius ett tiotal nya projekt, bland annat tre långfilmer och en TV-serie, alla med just dessa regissörer hon tidigare arbetat med.
Vem hittar vem i dina filmprojekt?
– Ibland är det någon som frågar mig, ibland hör jag av mig, och det finns en hel del projekt jag sållat bort. Med Gabriela Pichler var det så att jag inte ens hade sett Äta sova dö men frågade om vi inte skulle ta en fika ihop eftersom jag blev väldigt nyfiken efter att ha läst och hört intervjuer med henne, så jag fick skynda mig att se den. Samarbetet började med att vi ville jobba tillsammans, inte att någon hade en filmidé, säger Kantarius och fortsätter,
– Ester Martin Bergsmark och jag träffades på en internationell workshop där hen visade en scen ur sitt projekt och jag ramlade av stolen för att det var något jag aldrig sett förut.
Och på tal om Bergsmark, det var med Någonting måste gå sönder som Kantarius första gången fick uppleva tyngden en film kan ha när den faktiskt förändrar människors liv.
– När man går i filmskolan tänker man att jag vill förändra världen. Sedan undrar man när det här momentet kommer. Och det kom vid Någonting måste gå sönder. Folk kom fram till oss och hörde av sig på mail och tackade för filmen, och sa saker som att den hade räddat deras liv, från unga killar till 70-åriga tanter. Då är det inte längre en klyscha att man ska rädda världen. Då är det värt slitet, då ger det en mening.
Komedin Ring mamma! (Lisa Aschan, 2019) sticker ut ur Kantarius art housekatalog.
– Vi ville göra en rolig film, som blandar komedi, men som också hade en svärta och en smärta. Jag går efter det som är intressant. Jag intresserar mig främst för regissörens grepp och vision. Om Lisa Aschan säger ”nu vill jag göra en dramady”, hur blir det när hon tar sig an den resan? Det vill jag vara med på, tänker jag.
Är du med i manusskrivandet i dina projekt?
– Jag är den första publiken, jag är den som läser manus, ställer alla dumma, jobbiga frågor, så att vi ska slippa få dem på premiärer. Men regissören har final cut. Jag erbjuder en buffé av inputs, regissören plockar från den buffén, jag skriver aldrig själv.
Hur ser utmaningarna ut för producentyrket i dag?
– Det är ett stort brus man ska komma igenom med sin film idag. Och de senaste åren har det kommit mer och mer TV-serier som tagit stor plats, vilket jag inte har jobbat med tidigare. Samtidigt har jag hört, och känt av, att långfilmen inte är död, den är högst levande. Folk tröttnar på att vara fastkedjade vid långkörare och hittar tillbaka till filmen. Det känns hoppfullt. Jag har tänkt tidigare, ska man bara göra TV-serier nu då, men jag har bestämt mig för att fortsätta göra det jag gör, men kanske även i andra format.
Och nya format är precis vad Kantarius nu tar sig an. Just nu pågår utvecklingen av hennes första TV-serie.
Hur kommer det sig?
– När Gabriela Pichler säger att hon har lust till en TV-serie, då blir jag nyfiken, hur ser det ut? Det här kanske blir en art house serie som utöver streaming även kan ha långt festivalliv.
I mars 2017 tilldelades Kantarius tillsammans med Maria Bäck priset Eurimages Award för Psykos i Stockholm och 2018 blev Kantarius utvald till ”en av tio producenter att hålla koll på” av Variety, ett internationellt pris som delades ut i Cannes.
– Jag hade inte fattat hur stort det var, så jag gick ner där själv på morgonen till stranden där utdelningen var och de höll värsta talet till oss ”and these are the fantastic talented people” och ”framtiden är er, ta för er”, säger Kantarius och skrattar. På frågan om det annars är för lite priser för producenter svarar hon,
– Jag antar att det finns så få producentpriser för att det är så svårt att få öga på vad som är producentens jobb i en film. Jobbet i sig är så komplext och består av så många olika områden. Därför är det extra roligt när ens arbete uppmärksammas, som t.ex. med Variety-priset: 10 producers to watch.
Vem är din drömregissör att få jobba med?
– Jag är ledsen att jag inte fick uppleva Kieślowski innan han gick bort. Det var när jag såg hans filmer i gymnasiet som jag började tänka på att jag ville jobba med film. Det hade också varit roligt att vara med i den franska nya vågen, rolig blandning av rock’n’roll, naivitet och professionalism. Jag har också länge drömt om att få göra animationsfilm för vuxna. Jag är ett fan av grafiska noveller och tycker att det är fantastiskt att se påkostade animationsfilmer för den stora duken som tar upp historiska/biografiska begivenheter med ett starkt konstnärligt grepp, som tex Persepolis (Vincent Paronnaud och Marjane Satrapi, 2007, reds. anm.) och Buñuel en el laberinto de las tortugas (Salvador Simó, 2018, reds. anm.).
Du har gjort egna filmer (Late at Night Early in the Century, 2002) i din tidiga karriär. Är det något du kommer att återgå till någon gång?
– Nej inte vad jag kan se. Men jag är väldigt glad att jag har suttit i regissörstolen. Jag vet vad det innebär. Men jag tycker jag har världens bästa jobb just nu.