Historien om Anna Hofman-Uddgren (1868–1947) är full av dramatik, mitt i en tid då de flesta kvinnor i borgarklassen var hänvisade att bruka sin kreativa energi på broderi och pianospel.
Som en av Sveriges första filmregissörer utmanade hon föreställningen om att konst måste vara antingen underhållande eller förfinad. Hon strävade efter både-och, på ett kompromisslöst sätt som tycktes karakterisera hela hennes uppväxt. Som ”oäkta” och hemlig kungadotter var hon, under sin uppväxt och upp i vuxen ålder, beryktad och skandalomsusad. Samtidigt hade hon ett stort umgänge bland artister, intellektuella och även i de absolut finaste kretsarna.
Redan som 17-åring, fick hon, som det sägs, ”hjälp” från hovet, att komma till Paris för att ta sånglektioner och lära sig franska. Anna Hofman inspirerades av sångare som Yvette Guilbert, hon sjöng på Opéra Comique i Paris. I Paris umgicks hon i den svenska societeten – Alfred Nobel, konstnärerna prins Eugen (Annas halvbror), Edvard Munch och Carl Larsson — och de mer utsvävande kretsarna uppe i Montmartre. Att komma till Paris var Annas dröm, men Paris var också en tillflykt. I sin dagbok skrev hon: ”för att komma undan alla rykten. Här fick jag vara fri”.
Väl tillbaka i Sverige blev hon en auktoritet och driftig entreprenör i sekelskiftets Stockholm. Hon höll egna varietéer och tog senare över flera scener i Stockholm; Kristallsalongen, Sveateatern och senare Cirkus på Djurgården, dit hon bjöd in världsartister och parisiska nymodigheter. Så småningom introducerade hon också dåtidens mest magiska uppfinning: ”de rörliga bilderna” vilka kom att bli hennes nästa passion.
Med en omättlig lust att förtrolla sin publik, ger sig Anna Hofman, som en av de första i norra Europa, i kast med att göra egen spelfilm. Med sin goda vän August Strindbergs tillåtelse, fick hon ”kinematografera så mycket hon ville”. Hon är då 44-årig fembarnsmor.
Anna Hofman klarade av att göra karriär, trots sin ”skandalösa” bakgrund, trots att hon som ogift kvinna hann bli mor till två barn med två olika män innan hon, 32 år gammal och på höjden av sin karriär, gifte sig med journalisten Gustaf Uddgren. Det är idag få som känner till Anna Hofmans bedrifter, och hennes tid som filmare blev snöpligt kort. Men hon lyckades där och då!
Anna Hofman är min mormors mormor, och anekdoterna om henne har utspelat sig vid horisonten av vårt släktträd, som en förebild att drömma om. Att växa upp med starka kvinnor har för mig varit en självklarhet, men jag har förstått mer och mer att det kanske var Anna Hofmans öde som banade väg för den självklarheten i min familj.
Jag har alltid fascinerats, kanske också avundats Anna Hofman hennes mod och företagsamhet. Trots att 110 år skiljer oss åt, så skulle nog Anna Hofman även idag ses som både modern och udda, när man ser till hennes bedrifter. Ändå är det få som känner till henne. Just därför jag vill göra en film om henne!
Mitt intresse för Anna Hofman har tidigare resulterat i den korta radiodokumentären ”Var så god att kinematografera så mycket ni vill”, som jag gjorde med anledning av Strindbergsåret 2012. Här kunde jag fördjupa mig i Annas levnadsöde, och kunde följa henne i fotspåren längs boulevarderna, teatrarna och filmen.