Vad krävs, inte bara för att skriva, utan för att också fortsätta när det verkar omöjligt?
Linn Gottfridsson har skrivit manus till bland annat Comedy Queen, Björnstad och I taket lyser stjärnorna. Nu kisar hon mot solen och dricker te ur en pappersmugg. Den romantiska bilden av skrivande går hon inte med på, berättar hon. Men hur ser en sån bild ut?
– Att man sitter med penna och anteckningsbok och bara får idéer, att allting bara flödar.
Jag har skrivit manus i snart 25 år nu. Att skiva är många saker, men lätt är det inte.
Därför, menar hon, har den som skriver nytta av ett psyke som liknar en distansåkares.
– Jag tänker på Charlotte Kalla. Man måste stå ut med frustrationen över att texten under lång tid verkligen är dålig, och ändå sitta kvar och gneta på.
Linn Gottfridsson har ingen bakgrund inom sport. Som barn kunde hon dock tänka sig att bli ridlärare – eller författare. Hon gick på alla biovisningar hon kom åt i uppväxtstaden Visby, där hon också jobbade extra som gycklare. Därefter pluggade hon film- och teatervetenskap i Lund, sen en förberedande filmkurs på folkhögskola i Skurup.
– Jag har alltid älskat fiktion och min första tanke var att jag skulle bli filmklippare. Men jag insåg att det inte skulle gå, framför allt för att jag är så oteknisk.
Numera har hon tillit till den egna skrivprocessen.
– Den lovar inte att texten blir genialisk. Men den lovar att det blir bättre, om man bara fortsätter.
Hennes senaste projekt, Netflix-produktionen Ett ärligt liv, i regi av Mikael Marciman har ännu inte hunnit ha premiär. Därför kommer vi inte prata om den idag, en försommardag på en pollenbeströdd parkbänk i en av Stockholms södra förorter.
Vi börjar istället i andra änden. Det första manuset som blev film, Viktor och hans bröder (2002) skrev hon tillsammans med Daniel Karlsson som en examensproduktion på dåvarande Dramatiska Institutet. Filmen, som regisserades av Mårten Klingberg, utspelar sig kring en sommarstuga och berättar om familjerelationer som liknar ett inbördeskrig. Viktor (Alex Zuber) försöker mäkla fred mellan sina två våldsamma tonårsbröder. Samtidigt ska en neurotisk pappa, (Claes Ljungmark) fylla 50. Filmen belönades med en Guldbagge i kortfilmsklassen, och prisades på filmfestivaler i Schweiz, Tyskland och Ryssland.
– Vi fick många mejl från folk från hela världen – ”Precis så där är det i vår familj!” Det var väldigt roligt att den nådde fram.
Det var under utbildningen på Dramatiska institutet som hon plötsligt förstod att jobbet hon valt till stor del är ett ensamarbete.
– Jag fick lite panik när jag insåg att man skulle sitta ensam hemma och knattra på datorn hela dagarna. Jag tycker det är väldigt tråkigt att vara själv.
Där, på skolan, såg hon till att starta en kollektiv skrivgrupp. I den möts man fortfarande och läser, pratar, skriver.
– Överhuvudtaget är vi ett ganska litet skrå. Men det är ett trevligt skrå.
Ändå tog det många år innan hon, som hon kallar det, ”erövrade yrket”.
– Jag kände att jag var någon som skrev manus, men inte en manusförfattare. Och jag behövde verkligen skriva, skriva, skriva för att kunna börja lita på min egen röst. Jag minns inte riktigt när det hände, men jag insåg att om jag ska ha det här jobbet måste jag utgå från vad jag själv tycker och känner.
En betydande del av en manusförfattares arbete består i att ta emot andras feedback på den egna texten.
– Man behöver vara prestigelös i det. Samtidigt måste man hålla fast i sin egen upplevelse för att kunna säga ja till vissa förslag, och nej till andra. Det kan komma massor av roliga saker flygande, men som kanske inte hör till den specifika historien. Det gäller att vara skärpt där.
Vad gäller deadlines sätter hon gärna upp egna – innan befintlig deadline.
– Annars blir det lätt att man kör på lösning 1A bara för att vara säker på att gå i mål. Jag gillar att hinna ha tid att gå fel och vända om.
Utgångspunkten, själva stommen i den egna manusprocessen, är alltid karaktärerna.
– Människor, det är dem jag är nyfiken på. Tjusningen är att hitta fram till dem.
Och när hon ”letat, gnetat och kämpat” kommer också belöningen – karaktärer som arbetar på egen hand.
– Plötsligt börjar de ge tillbaka och visar på lösningarna själva. Det är underbart, och det händer bara ibland. Man måste jobba hårt för att nå dit.
I taket lyser stjärnorna (Lisa Siwe, 2009) var Linn Gottfridssons första långfilmsadaption, och baserades på en roman av Johanna Thydell. Huvudpersonen Jenna går i sjuan i en svensk småstad och har en mamma som är sjuk i cancer. Under arbetet med filmens manus var det någonting med Jennas mormor (Anki Lidén), som Linn Gottfridsson först inte begrep.
– Jag tror att jag jobbade lika länge med mormodern som med resten av manuset. Men hon är ju förstås i sin egen sorg. Jag behövde hitta hennes perspektiv.
Även Comedy Queen (Sanna Lenken, 2022) är en film om döden. Sasha (Sigrid Johnson) är 13 år och har bestämt sig för att bli ståuppkomiker för att få sin pappa att skratta. Förlaga till filmen är Jenny Jägerfelds ungdomsroman med samma namn, och filmen belönades bland annat med Kristallbjörnen vid Berlin filmfestival.
– Boken är skriven i första person presens. I den finns ett gäng tydliga situationer, men en väldigt stor del av berättelsen utspelar sig i Sashas huvud. I det arbetet handlade det mycket om att just plocka ut berättelsen ur hennes huvud.
En del i lösningen blev att lägga till en karaktär – Sashas kompis John, i filmen gestaltad av Adam Daho.
– På så vis kunde jag skapa ett triangeldrama – en yttre konflikt som fick ut den inre konflikten i världen.
Sedan ett par år tillbaka skriver hon också barnböcker. Hemliga Myran från 2019 är den tredje i serien om Myran, som egentligen heter Morgan. Han har nyss fått sommarlov, och en nyfödd liten syster som inte kan någonting.
– Det är tyngre att jobba helt själv, som jag gör med böckerna. Men det är också roligt på ett annat sätt, eftersom man får följa sin egen tanke från start till mål utan att någon annan kommer med invändningar.
Pappersmuggen med te är tom. Strax ska Linn Gottfridsson hämta barn och återvända hem till ett pågående stambyte. Oftast dras hon till historier som utspelas i någon slags vardag, förklarar hon – men som är ”jättestora” på insidan. Och i berättelser för och om unga personer finns ofta plats både för att loda på djupet, och för det som är roligt.
– Jag sover i regel rätt gott om nätterna. Men om jag någon gång inte gör det och börjar fundera på vad jag egentligen håller på med, då landar jag alltid i att jag borde skriva mer för barn och unga.
Varför då?
– För att det är så tveklöst meningsfullt. Vuxna är så… förtappade, men hos barn finns det hopp. Att skriva för barn är som att sträcka en liten, darrig hand in i framtiden.