Regissören och manusförfattaren Lisa Aschan har gjort en mängd kort- och långfilmer som har prisats vid ansedda filmfestivaler såväl nationellt som internationellt. I dramakomedin Tack och förlåt (2023) – som skildrar en höggravid kvinna som förlorar sin man, och får stöd av den syster hon inte träffat på flera år – har hon regisserat utifrån visionen att utmana sig själv.
– Jag blir lätt uttråkad, så jag måste hela tiden göra saker som är så svåra att jag tror att jag kommer misslyckas. Det är min utgångspunkt, och då är det bra att vara regissör – eftersom jag kan ge mig själv väldigt svåra uppgifter. Att börja arbeta med humor är en del av det.
Aschan menar att några av de viktigaste steg hon har tagit in i filmbranschen var i början på 2000-talet, då hon var 22 år och hade kommit in på Danska filmskolan. Efter ett halvårs process med ansökningsprover, intervjuer och praktiska filmprover var hon en av de sex som blev antagen till skolans regilinje.
– När det låg ett brev i hallen förstod jag direkt att det var från skolan. Jag var så nervös att jag läste det baklänges, längst ned stod det ”om du har några frågor kontakta…”. Och det är ju bara de som inte har kommit in som har frågor, tänkte jag. Men jag fortsatte att läsa och längst upp stod det ”tillykke” – jag hade kommit in.
Aschan beskriver sin tid på skolan som en av de mest betydelsefulla i hennes utveckling som regissör.
– Att jag blev antagen till Danska filmskolan var viktigt, jag förstod att det var som att ta sig igenom ett nålsöga. Det var en formativ tid i mitt liv. Manusläraren Mogens Rukov har betytt jättemycket för hur jag hittade min röst och mitt sätt att uttrycka mig. Han gav mig verktyg samtidigt som han utmanade mig. Det handlade om att inte bara göra saker man är bra på, utan att även våga misslyckas.
Genom en vän som gått på skolan hade Aschan fått en aning om den specifika undervisning hon skulle få ta del av, men menar att det ändå var svårt att sätta sig in hur det skulle vara i förväg.
– Det är en ganska brutal skola på flera sätt, i efterhand tänkte jag att inget skulle kunna bli värre än det jag upplevde där. På lunchrasterna visade de vårt råmaterial i skolans biograf, så att alla kunde se. Och när vi hade regiövningar fick skolans samtliga elever komma och titta på. Jag tror att idén var att vi tidigt skulle lära oss att förhålla oss till att bli bedömda och betraktade.
Det som för stunden var sårbart beskriver Aschan från ett annat perspektiv som förberedande och i längden stärkande.
– Att vara regissör handlar om att vara transparent i sin process, man måste hela tiden visa och förklara och ta emot feedback från personer i olika positioner. Jag har känt mig förberedd på det, det har varit skönt att inte var skyddad från början.
Efter sin examen var Aschan förankrad i Danmark, och hennes karriär tog fart. Så småningom blev hon intresserad av att också arbeta i Sverige, och efter nio år flyttade hon därför till Stockholm för att arbeta med sin första långfilm – Apflickorna (2011).
– Processen med Apflickorna och mottagandet av den är viktiga punkter i min karriär. Jag jobbade i fem år för att få göra den, och hade aldrig vågat hoppas på det goda mottagandet den fick. Vi fick produktionsstöd för filmen tio månader innan inspelningen, vilket gjorde att hela teamet kunde förbereda sig med vetskap om att den skulle bli av. Det gav en drivkraft och ett självförtroende att våga skapa formen, en estetik och en helhet. Både valet av inspelningsplatser och castingprocessen var väldigt svåra moment, vi skulle ha unga tjejer som kunde stå på hästar som galopperade. Det hade blivit en helt annan film utan de förutsättningar vi hade. I några av mina senare produktioner har finansieringen fallit på plats bara någon månad innan inspelningsstart. Det har jag försökt lära mig att hantera, men som debutant var det otroligt viktigt att få det förtroendet.
Linda Wassberg, som var fotograf på Apflickorna och producenten Anna-Maria Kantarius är två av de kollegor Aschan lärde känna på danska filmskolan. Även arbetet med filmen Tack och förlåt inkluderar kollegor från utbildningen, där Elin Pröjts och Adam Nielsen står för klippning och Morten Groth Brandt för ljuddesign. Aschan betonar vikten av goda samarbeten, där ett sådant tillfälle var under arbetet med Tack och förlåt då fotografen Josephine Owe hittade en av de mest betydelsefulla inspelningsplatserna.
– I Tack och förlåt var huset där huvudpersonen skulle bo en nyckellocation. Det tog lång tid att hitta det, det är så mycket som ska stämma. Men när vi väl gick in i huset som vi valde kändes det som att allt föll på plats. Vi ville att det skulle vara stort och öppet, som att det inte gick att gömma sig någonstans. Nästan så att det inte skulle finnas några dörrar eller väggar, och med jättestora fönster. Så att man syns och hörs överallt. För den som vill skydda sig skulle det vara den värsta platsen att vara på. Men också att hon mår väldigt dåligt, men är på en jättevacker plats där hon absolut inte vill vara.
Hon fortsätter:
– Alla a-funktioner har varit centrala för mig i arbetet med filmen, de har varit med från start. De och skådespelarna. När jag läste manuset visste jag direkt att jag ville att Sanna Sundqvist skulle spela huvudrollen, jag såg henne framför mig i de olika scenerna.
Just samarbetet med Sundqvist beskriver Aschan som ett av de mest fundamentala i hennes karriär. Innan Sundqvist spelade huvudrollen i Tack och förlåt hade hon samma position i Aschans föregående dramakomedi Ring mamma! (2019).
– Jag såg Sanna 2017 i Oidipus/Antigone på Dramaten, det är ju en jättetung text men hon fick den att framstå så lätt. Hon hade inte gjort så mycket film då, men jag tänkte att om hon kunde stå på scen och göra Antigone lätt, borde det inte vara några problem för henne att stå framför kameran. Inför Ring mamma! gjorde jag en provfilmning med henne och Nina Gunke, och blev på en gång säker på att de var mina huvudroller.
Att arbeta tillsammans med Sundqvist menar Aschan har förändrat hennes roll som regissör på ett sätt som ingen annan skådespelare har.
– Att jag träffade Sanna ledde till en ny dimension i min personregi. Vi utmanar varandra, det är väldigt lustfyllt och befriande. Det är outtalat, men jag vet att hon gillar att gå utanför sin trygghetszon. Tillsammans vågar vi göra något för stort för att sedan plocka ned det till rätt nivå, i stället för att stanna i det som känns säkert.
När Aschan skrev manuset till Ring mamma! var det första gången hon gav sig på komedi. Hon menar att humor var en förutsättning för att manuset skulle fungera. Med insikt i det komplicerade att göra just komedi gjorde hon en djup research, som kom att ge henne nya verktyg i arbetet som regissör.
– Jag googlade personer som jobbar med humor, som jag tycker är roliga. Exempelvis Pamela Adlon från Better Things (2016–2022), jag kollade upp vilka skolor hon gått – sen åkte jag till Los Angeles och gick en standup-kurs på samma skola. Jag var den enda som inte var skådespelare eller hade amerikanska som modersmål. Det var jättekul och ganska gränsöverskridande. Redan första dagen stod stolar på rad och vi fick improvisera en efter en utifrån olika ämnen. Humor handlar om att ha en ram, och att inom den gå på impulser – att säga ja och våga dra saker så långt att de börjar spåra ur. Kursen gav mig verktyg till mitt skrivande, men också en förstahandsupplevelse av hur det är att vara i skådespelarens situation.
Manuset till Tack och förlåt är skrivet av den danska manusförfattaren Marie Østerbye. Aschan fick det i sin hand i december 2021, och gjorde en svensk bearbetning, som kom att relatera till hennes föregående komedi:
– Alla föräldrar väntar på ett tack, och alla barn väntar på ett förlåt. Det är något jag tagit med mig från arbetet med Ring mamma!, så Tack och förlåt är som en fortsättning på den.
Att Aschan fattade intresse för manuset grundar sig i hennes nyfikenhet för familjer, i en kontext av humor. Men också för att skildringen fokuserar på en kvinna i kris, som gör motstånd mot den samtidigt som hon är höggravid och helt ensam. Aschan beskriver sin syn på familjerelationer och den funktion tid har i dem:
– Det som är kul med familjerelationer är att det handlar om starka band, samtidigt som de är otroligt sköra. Det finns en dubbelhet i dem och det gör att det blir kul. Kommunikationen skiljer sig ofta från andra relationer, i familjer kan den vara filterlös. Relationerna i sig är gamla, speciellt syskon har ju varit barn när de lärt känna varandra. Det är alltså vuxna människor som har varit som närmast när de var små, och nu ska de vara på ett annat sätt mot varandra – det kan bli svårt.
Hon fortsätter:
– Jag brukar säga att jag jobbar med ”emotional comedy”. I arbetet med Tack och förlåt förbjöd jag ironi, eftersom det lätt blir enkelt och distanserat – jag ville ta bort det lagret. I stället ville jag att humorn skulle komma ur ärligt uppsåt. Jag ville att skådespelarna skulle vara sköra, eftersom karaktärerna har en längtan efter att mötas samtidigt som de är så otroligt arga och besvikna på varandra – av olika anledningar. Det är samma konflikt som i Ring mamma!, när två människor känner sig kränkta på olika sätt blir det svårt att mötas. Någon måste blotta sig och våga ta första steget.