Sedan sin examen på Den Danske Filmskoles fotolinje 2009, har Sophie Winqvist Loggins, idag med förbundsbeteckningarna DFF och FSF efter sitt namn, hunnit fylla sitt cv med såväl indisk skräck (Aatma, 2013) som science fiction (Aniara, 2019), med dokumentär (Ouaga Girls, 2017) och relationsdrama (Diorama, 2022). Skulle två av hennes ca 30 insatser få lov att visa på både hennes spännvid och essens så ligger Clara Sola (regi: Nathalie Álvarez Mesén, 2021) och Pleasure (regi: Ninja Thyberg, 2021) nära till hands att lyfta fram. Den ena utspelar sig i ett religiösruralt Latinamerika i jordfärger, den andra är en profan kalifornisk anrättning i karamellpastell. Båda fokuserar på en kvinna som söker sin autonomi. Och båda är av den art som utvidgar både territorial och språklig plattform såväl som gränslandet mellan dokumentär och fiktion. Något som ligger helt rätt i hennes bagage ända sedan hennes tid på den danska filmskolan.
– Filmfotograferna på Danska filmskolan samarbetar både med dokumentärfilmarna och spelfilmsregissörerna. Bägge grupperna gillar att använda autentiska dokumentära element och samtidigt ha med fiktionella förhöjningar och det där glider över i vartannat. Efter skolan arbetade jag med regissörer som Marie Grahtø, Christina Christensen, Lea Porsager och Malene Choi. Filmerna var hybrider där verklighet blandas med manus. I år är jag censor på Danska Filmskolans fotoelevers examen. Nu är det så mycket dokumentära element bland fiktionsfilmerna och likaledes fiktiva element bland dokumentärerna att det är svårt att säga vad som är vad om du inte vet vilken linje regissören har gått. Men jag tänker att historier bryr sig ju inte om vad de är för genre. De bryr sig bara om att vara äkta och att nå fram till sin åskådare. Det är till exempel anledningen till att jag tänder så på det som Ninja gör – att gå in i psykologin och skapa en metafor som är ganska drömsk på vissa sätt och väldigt autentisk på andra sätt. De där spänningarna är väldigt… spännande, tycker jag.
Pornografi med omvänt perspektiv
Ninja Thyberg och Sophie Winqvist Loggins sammanfördes för snart tio år sedan av producenten Anna Byvald som såg en kombination med potential.
– Ninja gick på StDH just då och jag var tio år äldre och hade lärt mig tekniken – och var tjej och upptagen av hur roller och identiteter skapas i film.
Anna Byvald producerade även det första samarbetet de två emellan, kortfilmen Hot Chicks från 2014, som utspelar sig i en studio där fem unga kvinnor förbereder sig för en musikvideoupptagning. Året därpå spelade de in ännu en kortfilm, Hingsten, en berättelse om en tonårsflicka som blivit förtjust i sin lärare och ganska handfast skrider till verket.
– Här är reflektioner om psykologi och roller och beteenden i fokus. Tjejerna i Hot Chicks diskuterar med varandra – ska man stå och kråma sig framför en kille? Man får olika åsikter från de olika personerna, och till sist får man se videon. Hingsten tar upp ifall man kan vända på maktordningen vid en förförelse så att tonårstjejen är den drivande parten? Ninja och jag studerade mycket reklam och musikvideos tillsammans. Hur bygger bilderna roller helt konkret bildtekniskt, hur gör man när man vänder på dem? Allt detta hade vi sedan med oss när Ninja skulle göra sin första långfilm.
Pleasure utspelas i Los Angeles porrfilmsindustri, dit svenska Linnea söker sig för att göra karriär. Filmen valdes ut till 2020 års Cannes-festival, som i slutändan ställdes in på grund av pandemin, men fick sin världspremiär i Göteborg 2021, och kom därefter till Sundance. Embryot kom till redan 2013 i form av en kortfilm, också kallad Pleasure. Sophie Winqvist Loggins har inte varit med hela vägen men en bra bit av den och dess många intressanta turer.
– Vi tittade på porr och tog utgångspunkt framför allt i den schematiskt gjorda point of view-filmen där kameran fungerar som mannens blick. Sedan gjorde vi ett ”kalsonglabb”, där ett svenskt par i vita långkalsonger stod i de vanliga positionerna och vi gick runt och tog ut bilder ur tjejens perspektiv. Det blev en nyckel till filmen, att se vad hon helt konkret ser. Det kunde vara hans fötter, kameran som filmar henne, den som står bakom och skapar bilden av henne. Där är även observerande fasta helbilder där iscensättningen blir tydlig med den vita soffan och lamporna runt omkring. Det var suveränt att kunna använda filmlampor och sladdar i bild för att punktera illusionen.
Filmens förhöjda look möter en redan på affischen med Sofia Kappel i knallröd baddräkt, poserande i en karamellrosa gummibåt i en pool med skimrande turkost vatten, komponerad i varje nyans.
– Ninja hade i sin research följt en debuterande skådespelerska för vuxenfilm och ville skildra det ur hennes perspektiv. Till en början är karaktären dragen till de glada karamellfärgerna och lättheten, men under historiens gång förändras tonen och får djupare skuggor. Samtidigt med en lite sober skandinavisk ton, lite svensk sommarkväll, faktiskt. Lite bitterljuvt, svårmodigt, längtande.
Det blev även tillfälle att fotografera en del material av sexuell natur som vanligtvis inte syns i reguljär film.
– Helt klart, och i vårt samhälle är det ju så att vi vill göra en sådan separation. Men samtidigt, och filmtekniskt, så är det inte mera eller mindre hantverk att beskriva en porrfilmsinspelning än att till exempel filma en bilkrock, en förvandlingsscen eller ett slagsmål, vilket jag också gör. Tillsammans med skådespelare för vuxenfilm fick jag inblick i deras yrke och för mig handlade det om att bygga och konstruera utifrån det. Att redovisa ett hantverk som vi egentligen inte vill kännas vid, bryta ned det i beståndsdelar och välja vilka bitar vi vill använda. Det blev en intressant resa. Och så blir det ihop med Ninja. Hon redovisar gränser och överlämnar till åskådaren att reflektera. Det är spännande att som fotograf få möjlighet att visualisera olika människors perspektiv. Som elvaåring var jag på en internationell barnby i regi av CISV, en förening skapad av en kvinna som tänkte att fred kan bli möjligt genom vänskap och ömsesidig förståelse. Jag tror att den upplevelsen blev en del av vad som driver mig. Kan man genom film fundera över var en annan människa kommer ifrån? Vad det är som gör att de träffar sina val? Ibland förväxlar jag filmer jag sett med mina egna minnen. En bra film kan bli till en personlig erfarenhet, ett minne i form av en Rubiks kub man bär med sig och kan vrida och vända på. Jag tycker om när åskådaren inte får svar utan ges chansen att få tänka efter och fundera över saker.
Förunderligt fångade naturkrafter
Vid guldbaggegalan 2022 prisades Pleasure för Amanda Wing Yees kostymer, Erica Spetzigs mask och för Sofia Kappels huvudroll. Sophie Winqvist Loggins hedrades också på scen den kvällen, och tackade särskilt två regissörer, Ninja Thyberg och Nathalie Álvarez Mesén, sistnämnda bakom filmen hon vann detta års fotografibagge för – Clara Sola. Och på frågan om vilket av alla hennes filmarbeten som bäst förtjänar svensk films stora filmpris så är det just här hon tycker att det hör hemma.
– Ja, så är det nog. Vi fick en så bra kemi och process. Vi uppskattar varandras fantasi mycket och våra nördhjärtan slår i synk. Allting fick tid att mogna och det är värdefullt för mig. Det tillhör ovanligheterna att ha det så men Nima Yousefi, producenten, är väldigt bra på att strukturera upp saker och värna om den kreativa processen, han ser det värdet.
Embryot börjar igen med personliga kontakter i det lilla. Nathalie Álvarez Mesén och Ninja Thyberg har varit skolkamrater på filmlinjen på Fridhems Folkhögskola i Svalöv, där Sophie Winqvist Loggins för övrigt på senare tid har undervisat. Via någon eller några av dessa förbindelser föddes en dialog, stimulerad av bland annat det faktum att Sophie Winqvist Loggins har en bakgrund som dansare.
– Det var nog just det som fick henne att känna att jag var rätt för Clara Sola. Nathalie jobbar mycket med kroppen och har själv en bakgrund i mimskådespeleri.
Clara Sola utspelas på Costa Ricas landsbygd, där vi får följa filmens titelperson, en både ”egen” och egensinnig kvinna i yngre medelåldern, genom ett lika senkommet som kraftfullt sexuellt uppvaknande och en personlig frigörelse – ett uppror som går stick i stäv med den ”rena” helgonroll hennes omgivning tillskrivit henne. Filmen hade världspremiär på Cannes-festivalen 2021 och fick fem guldbaggar vid 2022-galan, bland annat för bästa film. Inspelningen skedde på plats i det ganska förunderliga Vara Blanca-distriktet, vars fauna och flora tillhör världens mångfaldigaste. Sju veckor tog själva inspelningen, men duktiga producenter maximerade budgeten med rätt steg i rätt ordning.
– Vi började jobba ett år innan inspelning. Först behövdes ett storyboard för visual effects i budgeteringen. Det gjorde att jag och produktionsdesignern fick två veckor tillsammans med Nathalie i manuskriptets värld. Vi fick sitta ner i lugn och ro och verkligen komma in i det tillsammans, läsa noveller, se på filmer, prata genom allting. Sedan började vi scouta elva månader i förväg och besökte väldigt olika platser som hade gett olika filmer. En torr värld med höga tallar, en urban värld med bussar inbyggda i husen och en blommig värld nere på ett fält med högt gräs. Men det var de dimhöljda vulkanbergen och den gröna ”väggen” av växtlighet runt huset som verkligen resonerade i Nathalie.
Fyra månader innan inspelning låstes inspelningsplatsen. Det möjliggjorde för regissör och fotograf att kunna vara på plats och i huset lösa scenerna i lugn och ro, och med stora mängder te och majsbröd med grädde i förråden.
– Vi kunde blocka och vrida, möblera och vända på knutar tills de vecklade ut sig och föll på plats. Många av de bilder vi skissade fram då med våra mobiler sitter i filmen. Vi hann prata igenom allt i lugn och ro. Vi kunde hitta filmens övriga inspelningsplatser och casting i närområdet. Jag tror att byn känner att det är deras film.
Ihop med filmens rollbesättare Carlos Fagua Medina fick hon ett nära samarbete.
– Den sista månaden innan inspelning arbetade vi tillsammans med Carlos, han har utvecklat en metod för förstagångsskådespelare där de på ett mjukt sätt börjar äga sina rollkaraktärer. I den processen var jag ibland med så att min närvaro med kameran blev naturlig för dem. Vi övade även på location vilket är väldigt värdefullt för mig för att se och känna vad det är som händer och hur jag upplever det på den platsen, i det ljuset. Det blir som ett lackmustest där jag får se om vi tänkt rätt vid skrivbordet och hur jag kan optimera våra bildinställningar. Mitt mål är att fånga psykologin mellan karaktärerna bäst möjligt under inflytandet av stämningen på en plats och scenens funktion. När jag lyckas har klipparen och regissören flera valmöjligheter där de kan laborera med klippkniven för att spetsa historiens egg. En annan fördel med utveckling på plats var att jag hann bli fångad av naturens ljud och känna ljusets rörelser.
En huvudroll i filmen, intimt närvarande vid sidan av titelrollsuttolkaren Wendy Chinchilla Araya (ännu en dansare, handplockad för uppgiften), var just naturen, friflytande och organiskt fångad av kameralinsen. Den som beundrat Jan Troells och senare Terrence Malicks och Andrea Arnolds ”öga” för stunden och ögonblicket i omgivningen hittar här en fullvärdig och allkänslig kompanjon.
– Ibland när vi filmade kunde Nathalie och jag stå där intill varandra och så hände det något, och hon tog tag i mig så att vi verkligen kunde vara i ett ”det”, ett ögonblick ihop. Tack vare ordentliga förberedelser kunde vi gå på känsla och vara i nuet, uppleva världen som Clara gjorde det. Vi har även några point-of-view-bilder som är på henne, från skogens egen blick. Vi kallade det för ”monstret från skogen”, som blev en sann karaktär i sig.
Autentisk reklam
Sophie Winqvist Loggins har de senaste åren även fått testa hybridformen inom reklamfilm, framför allt via det mångprisade regissörskollektivet Traktor.
– Jag lärde känna dem i Indien 2011. Den gången var de där för att göra en reklamfilm med stjärnfotografen Tim Maurice Jones och behövde en andrakamera. Jag bodde i Mumbai och var i efterarbetet med min första långfilm. Servicebolaget Bang Bang Films i Mumbai gav Traktor en lista med namn på lokala fotografer och bland nio indiska namn stod ett svenskt. De blev nyfikna och plötsligt satt jag i en rickshaw på väg till ett femstjärnigt hotell för att möta Traktor. Jag hade bra koll på dem och var väldigt wowad av deras lekfullt galna och extremt välgjorda filmer. På vägen dit blev jag nervös för att de skulle vara coola, distanserade och undra vad jag var för en liten struts. Istället mötte jag varma, generösa människor som sprudlade av humor och uppfinningsrikedom. Det blev en sen kväll och en väldigt rolig produktion där de byggde upp en förtrollande citronlund på ett berg i Cardamom Hills.
Relationen slutar inte där, ihop med Traktor har det blivit både Lego, bilar och telefoner på sistone.
– Legos julreklam skulle vara en historia med dokumentära inslag och det tyckte de att jag kunde passa till. I maj 2022 i filmstaden Nu Boyana i Sofia filmade vi en grupp barn som skulle sätta ihop en farkost av olika Lego-delar. Sedan kom vi tillbaka en månad senare, och nu hade samma farkost byggts i stor storlek. Barnen fick komma ut ur ett hus, helt oanandes om vad som väntade dem utanför. Den tagningen, när de upptäcker sin farkost i verkligheten för första gången, är helt autentisk och sitter nu i filmen.
I farkosten står även en Snövit-klädd tjej och sjunger. Två dagar innan huvudinspelningen i Sofia kom förslaget att det skulle vara fint om Katy Perry var den tjejen.
– Så vi lade till hennes bakgrundsbilder och en månad senare filmade vi henne på green screen. Hon blev väldigt fin i filmen, som ett Snövit-körsbär på toppen.
Efter det har det blivit bilreklam för Ford i Barcelona och sedan en mobilreklam i Portugal.
– Det är otroligt inspirerande att arbeta med Traktor och deras nyckelord är verkligen positiv energi. Producenten Richard tror att filmen märker om teamet tycker om den och trivs. Det är så fint. Människor presterar självklart bättre när de känner sig uppskattade. För mig är det ett mål i sig att få samarbete och arbetsglädje att blomma.
Trojanska hästar
Blicken på Sophie Winqvist Loggins arbete har tilltagit med åren med erbjudanden från när och fjärran. Hon har ett personligt nätverk via sina möten genom åren, där kollegor som Anthony Dod Mantle och Christopher Doyle finns bland bundsförvanterna. Språkkunskaper i spanska, franska, danska, engelska och en rudimentär hindi ger henne tillgång till en hygglig bit av jordklotets olika hörn. Hon föreläser som sagt gärna, nu senast på sitt gamla lärosäte den danska filmskolan, till stor förnöjelse på bägge sidor av katedern. Och hon har dessutom en utmärkt utgång redan från början i livet i utförandet av sitt värv.
– Pappa och farfar var konstnärliga ingenjörer så genom dem har jag strukturen, och mamma är terapeut med allt vad det har gett av nyfikenhet på människan. Jag har en fil. kand. i konstvetenskap och har jobbat på Moderna Museet med utställningar. Dansen tog mig till Uppsala dansgymnasium som jag valde att inte gå på men den har varit en dominerande del av mitt liv och jag är gift med en dansare. Jag tycker det är lite tråkigt när allt är klart och jag bara ska trycka på knappen utan går igång på att bygga en värld tillsammans med en regissör – vare sig det är science fiction, skräck eller något annat.
– Dan Laustsen sade till mig en gång, att det där med att dra filmen åt ett eget håll som fotograf fungerar aldrig. En bra regissör med stöd av en närvarande producent förmår att innesluta sitt team i sin källåder och får alla att vibrera i samma frekvens. På samma sätt ska jag lyckas med det i mitt tekniska team. En snygg bild har inget egenvärde utan kan bli distraherande och irriterande om den inte motiveras ur historien. Fult foto kan vara bra foto och snyggt foto kan vara dåligt foto, det tycker jag är roligt. När den kreativa processen tillåter mig att komma in i regissörens huvud och bli inkapslad i historien stiger bilderna fram av sig självt. De kommer ur filmens kärna och blir på riktigt. Det uppstår alltid nya problem och utmaningar. Man är aldrig färdig. Film är så mäktigt då det kan nå så många. Jag tänker på filmer som trojanska hästar. En fängslande historia river med sig åskådarens hjärna medan underströmmen i film tar sig in i åskådarens kropp och undermedvetna. Där kan något överföras som tar sig in i människan, pillar på dem och blir till en erfarenhet. Det är bra underhållning.
För tillfället gör jag reklam, en stillbildsutställning och läser långfilmsmanus. Jag hoppas en dag få en historia om en kvinnlig seriemördare där man får följa med i vad som får henne att ta de val hon gör. Genrefilm och en periodfilm av Selma Lagerlöf drömmer jag om. Tänk att göra en flicka som upptäcker sin styvmor i form av ett skogsrå eller en flykt från en vargflock i en släde där det känns som ett nu.
Till sist, vilket arbetsredskap går du aldrig utan på jobbet?
– Min stillbildskamera med farfars Leica-optik. Det är för min process. Jag börjar med en stillbild och i den så kan jag hitta den magiska tonen, det är också den jag använder som ett emotionellt verktyg, som en bra bok eller som min bästa vän. Vare sig jag är någonstans där jag inte vill vara eller där det är fantastiskt att vara. Den är alltid med.