Nordic Women in Film får en pratstund med henne över zoom när hon under sin turné med filmen landat på filmfestivalen i egyptiska El Gouna.
Hur kom det sig att det blev film till slut efter studier i både socialantropologi och mimskådespeleri.
– Jag är född i Sverige, men växte upp i Costa Rica. Och när jag kom tillbaka till Sverige när jag var 18, var det jobbigt med språket eftersom jag hade glömt det mesta. Kroppen blev så himla viktig då. Sen har jag alltid hållit på med teater och improvisation och sökte mimskådespelarprogrammet men kom först inte in.
Hon berättar att hon undersökte nya sätt att berätta och att video var ett sätt att kunna komma nära och skildra detaljer.
– När jag läste en termin socialantropologi på Fridhems folkhögskola fick vi se mycket etnografisk film från olika delar av världen, vilket verkligen fascinerade mig. Men sen gick jag i alla fall Mimskådespelarprogrammet och eftersom det är en så visuell konstform som tilltalar mig har det påverkat mitt arbete mycket.
Hur kom just berättelsen om Clara Sola till dig?
– Just den här berättelsen kom till 2013, när jag gjorde inträdesprov till Alma manusskrivarutbildning (Alma Löv i Värmland LL:s anm.). Vi fick lite olika bilder. Bland annat av Karin Broos och Gregory Crewdson utifrån vilka vi fick hitta på en karaktär. Senare utvecklade jag historien tillsammans med min co-writer Maria Camila Arias. Hon är från Colombia och jag från Costa Rica och vi hade liknande erfarenheter av att växa upp i ett katolskt och patriarkalt samhälle.
Clara Sola skildrar den medelålders Clara som lever i en liten bergsby i Costa Rica omgiven av ett starkt matriarkat. Kring hennes säregna, fåordiga personlighet och hennes oskuldsfullhet och kroppsliga låsningar har en slags helgonkult byggts upp, underblåst av hennes strängt religiösa mamma som låter människor komma till huset för böner, handpåläggning och bot. Claras magiska kvaliteter ger familjen status och inkomst så när hon gör försök att slå sig fri och dessutom visar tendenser till ett sexuellt uppvaknande gör omgivningen sitt bästa för att tygla henne.
Vem är den här skådespelerskan i rollen som Clara?
– Hon är en känd dansare i Costa Rica. Jag ville verkligen ha en dansare eller någon som verkligen hade kontakt med sin egen kropp. Även om Clara är väldigt stilla så ville jag förmedla känslan av återhållen kraft som ville ut. Så jag gick och tittade på olika dansföreställningar och hittade Wendy Chinchilla. Hon var visserligen tio år äldre än rollen och egentligen väldigt olik karaktären men jag var så fascinerad av henne så jag ville att hon skulle ha rollen. Hon hade aldrig tidigare gjort film. Men vi hade väldigt lätt att kommunicera med varandra, hon från dansens värld och jag från fysisk teater kunde snabbt hitta ett gemensamt språk.
Nathalie berättar att även de andra personerna i filmen är ”street castade” De letade i skolor och i sammanhang där pensionärer samlades.
– Under överinseende av en casting director från Colombia som var specialist på naturligt skådespeleri fick icke professionella skådespelare, grannar i närheten till exempel, lära sig agera framför kameran samtidigt som vi ville erbjuda dem upplevelsen av att få vara med om något så spännande som en filminspelning. Det kan ju både vara kul och utmanande. Med långa dagar och känsliga scener.
Vad kan rörelse och kroppar uttrycka bättre än ord?
– Allt! Till exempel arbetade Clara mycket med inre bilder för att skapa vissa rörelser. Vargen var ett djur som vi använde som musa. Clara var från början hundra procent varg, sen lade vi på människa, så blev det 50/50 osv. Tills slut var Clara någon som alltid hade några procent varg i sig. Vi utgick också från hennes kroppsliga låsning som en känsla av rötter, och mycket från de olika elementen jord, eld, vatten och vind som utgångspunkt för olika rörelser. Men också i själva arbetet är det avgörande för att stärka samhörighet och en gruppkänsla. Om man känner sig säker i sin egen kropp, känner man sig säkrare med varandra i en grupp och kan ta hand om varandra.
Nathalie återkopplar till hennes känsla av hur kropp och språk hänger ihop.
– Om jag känner mig säker i min kropp, kan jag uttrycka mig bättre också med ord. Jag gick på något som heter kroppsimprovisation. Man jammar med kroppen i en grupp och jag märkte att när jag hade mött andra först genom kroppens uttryck stärktes jag i att våga tala svenska.
Hur var inspelningen?
– Fuktig och kall. Min dator gick sönder, haha. Men sen kunde det vara stekande hett på dagarna. Så vi fick anpassa oss till skiftena i naturen, den är klok på något sätt. Vi fick arbeta med det som vi erbjöds helt enkelt, och ibland ta med saker vi inte hade tänkt oss från början men som slutligen berikade filmen.
Clara Sola är visuellt uppslukande. Med påtaglig känsla för grönska, fuktig dimma, jord och lera. Och ljudet är högst närvarande i filmen, vilket jag särskilt blev medveten om då jag såg den på dator med täta hörlurar. Hur tänker du kring ljudet?
– Det är en av de viktigaste delarna, som står med redan i manus. En del skapades ju senare av ljuddesignerna som jag verkligen ville uppmuntra att använda sitt poetiska skapande så mycket de kunde. Naturen skulle vara påtaglig. Särskilt när bilderna är poetiska. Och sen kom de själva med många kreativa förslag.
Filmen kretsar kring en familj, ett matriarkat. Hur ville du framställa Santiago, den i princip enda mansrollen?
– Jag ville inte reproducera klichéer av vad som händer när en man kliver in bland kvinnor. Jag ville bara beskriva en trevlig kille som råkade vara där och som triggar igång både Clara och systerdotterns sexuella uppvaknanden. Även om det är främst systerdotterns, så påverkar det indirekt Clara och de känslor som väcks i henne. Santiago kommer utan förutfattade meningar om hennes helighet, och kan se henne lite med nya ögon. Även genom Claras relation till en yngre manlig kusin ville jag skapa en bild av trygghet. Clara följer sin instinkt och är stark i sin övertygelse om vad hon vill. Önskar hon att få en kyss så ber hon bara honom om en. Hon saknar det där filtret som gör att hon känner skam även om hon lever i en kultur där hon borde känna det.
Hur har du arbetat med filmens lager av magisk realism?
– Vi har jobbat med det, men lämnar det åt publiken att tolka vad det betyder. Parallellt med de egna magiska krafterna går Claras sexuella uppvaknande. De här religiösa krafterna som hon sägs besitta har ju först tvingats på henne. Men sedan är det hon själv som upptäcker andra styrkor i sitt förhållande till naturen och jorden. Det är den magiska realismen som har med historien att göra. Sedan har vi, med ljud och klippning, försökt bygga upp en magisk värld fristående från henne som är en dimension utanför själva innehållet.
Nathalie berättar att filmen är dedikerad till Ofir Leon. En numera bortgången colombiansk dansare och skådespelare, som genom sin konst gjorde mycket för samhället, barn och utsatta kvinnor. Hon menar att just Ofirs öde kan relatera till Claras, då hon så småningom drabbades av en sjukdom som satte sig på lederna och gjorde kroppen allt mer stel och orörlig.
Vad vill du att publiken ska bära med sig från filmen?
– Det är en tydligt feministisk film. Jag hoppas den kan öppna upp för samtal om sexualitet som en stark kraft och något stärkande utifrån kvinnans perspektiv. Att man inte ska känna skam. Oavsett kön förstås, men här är det just det kvinnliga perspektivet. Slutet lämnas öppet men det handlar om att finna sin inre styrka och helande genom sin egen kropp och naturen.
Eftersom du har rötterna på flera kontinenter, är det skillnad på att göra film i Costa Rica och i Sverige?
– I Sverige har jag alltid arbetat utan pengar och ekonomiskt stöd. Jag sökte inte ens pengar, typ av SFI. Däremot har jag fått mycket hjälp med postproduktion genom Filmbasen.
Hon berättar att hon gjorde allting själv innan hon träffade sin producent Nima Yousefi. Men att det fungerade eftersom man hjälptes åt i communityn. Kompisar man pluggat med till exempel, men man jobbar i små team där alla ställer upp med det som måste göras. Att laga mat, fixa scenografi.
– Så jag har nog aldrig varit på en riktig filminspelning i Sverige, berättar hon skrattande.
– I USA är allt strikt med vem som gör vad. I Costa Rica var det också stort och professionellt. Så det var egentligen min första stora riktiga inspelning där alla specialiserar sig på sin del.
Vad har hänt efter Cannes? Håller du på med något nytt?
– Vi (Nathalie och producenten Nima Yousefi, LL:s anm.) har redan börjat med nästa film som är inom SFI:s ”Wild Card”-satsning. Projektet går under titeln Vargen biter sönder dina rena händer. Den kommer att spelas in någonstans i Latinamerika, inte riktigt bestämt var. Stämningen kommer vara tropisk, kolonial och gotisk. ”Uncanny”, skulle jag beskriva den som. Mörkare än Clara Sola med en ännu större cast med många kvinnor.
Nathalie befinner sig under intervjun i Egypten på den unga festivalen i El Gouna. Den äger rum för fjärde gången och hon beskriver den som modern och fri att visa vilka filmer den vill då den är oberoende och inte påverkas av statligt inflytande, det vill säga censur. Hon har varit på Island och i London, ska sen vidare med Clara Sola till Spanien och dimper också ner på Stockholms filmfestival i november, där den tävlar om Bronshästen. Den svenska biopremiären blir den 26 november.
Hur mottogs filmen i Cannes?
– Det var helt fantastiskt och verkligen en vänlig stämning. Det är ju inte heller en tävling. Den första visningen var även en pressvisning och en kvinna bad om ordet, och sa att hon inte hade någon fråga, hon ville bara berätta att hon kände sig helad. Det var ju väldigt rörande och trots covid ville man ju bara ge en kram, skrattar Nathalie.
Vid 2022 års Guldbaggegala fick filmen Clara Sola fem Guldbaggar, för Bästa film, Bästa regi, Bästa manus, Bästa Foto och Bästa ljuddesign.
Clara Sola är även Costa Ricas nominering till Oscarsgalan.
Tidigare i år tilldelades Nathalie Álvarez Mesén Anna-priset för projektet Vargen biter sönder dina rena händer, med motiveringen:
”Årets ANNA-pris går till en filmare som poetiskt gestaltar såväl den koloniserade kvinnokroppen som den koloniserade världen. Med global blick berör filmen historiska och nutida patriarkala perspektiv, speglade i fördomar om skam, kropp och sexualitet. Det möts av det vilda, okuvliga, som utmanar våra världsbilder och drar oss in i en magisk realism. Filmen gestaltar flera generationer kvinnors öden som genom diskriminerande normer kuvats i sin intellektuella utveckling. Möjligheter till en allsidig utbildning, kringskärs av traditioner och förväntningar, flickans personlighetsutveckling undergrävs och hennes framtid hämmas, trots guvernantens ansträngningar, eftersom hon själv i sitt yrkesval och utbildning är ett offer för kvinnans underordnade ställning.”
Anna-priset är uppkallat efter en av Sveriges första kvinnliga regissörer, Anna Hofman-Uddgren, och delas ut av WIFT Sverige och UN Women Sverige.