Isabella Eklöfs debutfilm Holiday undersöker just de teman om olika slags maktdynamik som har gjort 2017 till kvinnornas och feminismens år på film och i tv. Vågen av uppgörelse med det förtryckande patriarkatet har också inspirerat till historier för filmduken.
I den dystopiska tv-serien The Handmaid’s Tale anslöt sig huvudpersonen Offred till ett gryende uppror gentemot det konservativa styret. I kriminalserien Big Little Lies frigjorde sig Celeste från sin våldsamme man. I spelfilmen De bedragna tog kvinnorna på en flickskola gruvlig hämnd på en slashas som missbrukade deras gästfrihet.
Bakom kameran i film och tv-branschen trädde många modiga kvinnor fram med anklagelser mot Harvey Weinstein gällande sextrakasserier, övergrepp och våldtäkt, anklagelser som spred sig som ringar på vattnet till resten av branschen och världen och blev till #metoo-rörelsen.
Provocerande passiv huvudperson
Isabella Eklöfs film innehåller inga knutna kvinnonävar. Huvudpersonen Sascha är provocerande passiv. Under sin glamorösa vistelse på den turkiska rivieran ihop med sin äldre kriminelle älskare och hans gangsteranhang tar hon emot dyra smycken, middagar och drinkar i utbyte mot att bli behandlad som en dörrmatta. Hon vänder bort blicken från gängets skumma affärer och våldsamma uppgörelser och accepterar örfilar, kontroll, förödmjukelser, kränkande tilltal och sex på hans villkor, inklusive när han tvingar henne till att vara eftergiven och foglig som en trasdocka.
”Jag är inte intresserad av att göra agitprop som på 70-talet, där kvinnorna gör allt det rätta”, säger Isabella Eklöf.
Istället har hon sysselsatt sig med att undersöka de känslor som kvinnor med en självbild som starka och självständiga kan känna skam över. Passivitet. Beroende. Narcissism. Rädsla för att vara ensam.
”Jag är intresserad av Sascha som karaktär eftersom hon är stark och svag samtidigt. Hon går igenom allt detta, men håller hela tiden huvudet över vattnet. Hon är en jävla överlevare! Samtidigt har hon en instinkt som gör att hon tillåter folk att överskrida hennes gränser. Jag känner igen mig själv i henne, jag är själv stark och svag. Jag tar plats och går min egen väg men om jag blir tokförälskad i en man så blir jag irriterande tillgiven och viftar glatt med svansen.”
Svenska Isabella Eklöf har skrivit manus till Holiday ihop med manusförfattaren Johanne Algren, som i sin tur var inspirerad av en semesterresa hon hade gjort. Eklöf fascinerades av det kriminella minisamhället, vars regelkodex hon ser som en förstorad version av det vanliga samhället, bland annat i relation till kapitalism och kvinnoförtryck.
”Jag har Aspergers och är därmed mycket intresserad av olika regelsystem, och även frustrerad över att jag tvingas följa en del godtyckliga reglar, skapade av våra förfäder. Världen som beskrivs i filmen är spännande, eftersom regelsystemet är lite annorlunda, trots att den emellanåt påminner som de gammeldags regler jag själv växte upp med i Sverige: att man skulle vara behärskad, tåla vad som helst och låta bli att beklaga sig. Regler som speciellt gäller för kvinnor. Ända sedan jag har varit barn har jag upplevt att jag blev bestraffad för att jag pratade högt och tog plats och att jag inte fick inta en ledarposition eftersom jag var flicka. Jag skulle vara en stillsam, grå mus – så då blev jag det.”
Ljus under mattan
Isabella Eklöf gläder sig över att Holiday får premiär just nu när #metoo-rörelsen har momentum och står i fokus.
”Kärnan i #metoo är uppgörelsen med det faktum att kvinnan förväntas hålla käft om det som de utsatts för. Att det ska sopas under mattan eftersom det är för privat, intimt och skamfyllt för att delas offentligt. Jag tycker att det är fascinerande att sätta ljus under den där mattan. Filmen ger också en inblick i gangstervärlden, hemlig för de flesta och så gott som alltid skildrad ur manlig synvinkel”, säger hon.
Eklöfs avgångsfilm från Den Danske Filmskole, Noter fra kælderen/Anteckningar från källaren, lyfte också den på mattan till ett tabubelagt ämne med sin historia om en flicka som hålls fången av en pedofil. Regissören är överhuvudtaget engagerad i att skildra ”ondskan i vardagen”. I Holiday hänger ondskan ihop med den materialism och den kapitalism som motiverar karaktärerna till att agera omoraliskt och olämpligt.
”Detta är en materialistiskt kodad värld där vardagen kommer till att handla om att köpa glass, köpa kläder och bada i olika vattenland. Man går mellan olika stationer och köper olika nya saker i nya färger, som i en godisaffär. Det hela blir som en spegelbild av det kapitalistiska samhället där vi hela tiden lockas till att betala mera pengar. Betalar du 2000 mer för den där klänningen så blir den ’uppgraderad’ med pälskrage. Sedan behöver du smycken. Du blir aldrig nöjd, för där är alltid något som är lite häftigare och man blir aldrig klar med att uppgradera.”
I filmen ser vi hur Sascha speglar sig när hon har köpt ny baddräkt, hur hon väljer juvelerarbutikens dyraste örhängen och hur hon avnjuter lyxlivet med solbad, restaurangbesök och fester. Efter att detta lyxliv trots allt har börjat tråka ut henne och hon även ser möjligheten till ett förhållande med en jordbunden holländsk sjöman har hon likväl svårigheter med att bryta sig loss. Som åskådare är det enerverande att se henne sälja sin värdighet för materiella ting och vad som kan förefalla bli ett slags gemenskap. Men säg den som helt kan frigöra sig från frestelsen att ge upp sina principer för pengar, bekvämlighet eller socialt tvång. Regissören förtydligar:
”För mig är det en tragedi att Sascha väljer denna väg. Frågan är emellertid: har hon något val? Hon avvisas ju faktiskt när hon vid ett tillfälle prövar en annan möjlighet. Jag tror att många som lever i en värld som denna gärna velat ha ett annat liv men faktiskt inte varit välkomna. Visst kunde hon ha rest hem men vad väntar henne egentligen där? Antagligen bara stor tystnad och inget annat.”
Statistik framför individuellt ansvar
I verkligheten är Isabella Eklöf helt ointresserad av Saschas eventuella ansvar för sin situation. Att se på den enskilda kvinnans situation är onyanserat, anser hon, när problemet egentligen sitter i ett system.
”Man kan titta på ansvar på två sätt: personligt eller statistiskt. Självfallet har man ansvar för sin egen person och på sätt och vis är det mitt ansvar ifall jag går in i en mörk gränd i New York och blir rånad. Men det betyder inte att det är OK att råna mig. Jag tror att många människor bär på en illusion om att vi har alla möjliga val som vi i verkligheten inte har eftersom är vi förutbestämda att reagera på ett särskilt sätt på grund av våra erfarenheter och vår genetik. Vi är i verkligheten mycket förutsägbara”, säger hon.
”Jag skulle kunna ha berättat om den stora tomheten och om rädslan för att sitta ensam i en lägenhet. Men jag gillar inte psykologi i film. Jag tycker att det tar ner diskussionen, ner från de stora frågorna till de enskilda människorna, i olämplig bemärkelse. Vi kan säga att alla kvinnor borde ta mera ansvar medan statistiken talar sitt eget språk.
Samma med arbetslöshet. Vi har en arbetslöshet på si och så många procent och det kommer inga nya jobb bara för att arbetsförmedlingen talar om för dig att du måste ta dig samman och skriva bättre ansökningar. Några ska helt enkelt vara arbetslösa. Det är en fråga om sociologi. Vi kan inte alla bli rika ifall vi arbetar hårdare. Jag är gammal kommunist så jag ser världen i statistik. Och jag tycker att det är olyckligt att vi lägger ansvar på individen för något som den inte har makt att ändra på.”
“Klipp är lögn”
Eklöfs sociologiska blick och aversion mot psykologi avspeglas i hennes estetik, inspirerad av regissörerna Roy Andersson och Carlos Reygadas. Holiday består av tablåer med ett eller två klipp i varje scen och med kameran på distans i förhållande till karaktärerna. Filmens enda närbild på Sascha beror på platsbrist på altanen.
”Roy Andersson skrev 1995 en essä, ’Vår tids rädsla för allvar’, som är grundstenen i min estetik och etik. Den handlar om att i det ögonblick du klipper i en film så uppstår en lögn. Det kan vara en skojig lögn och fin att ha i en underhållningsfilm. Men jag intresserar mig inte för underhållning utan för att undersöka världen. Där, anser jag, står klippen i vägen. En äkta undersökning pågår när man är på plats och kan se alla de små sakerna. Att jag någon gång trots det klipper en eller två gånger per scen beror på att jag har inspirerats av Carlos Reygadas estetik, där han tittar från olika vinklar. Det är alltså inte så att man inte får klippa, men man ska vara klar över varför man klipper. Klipper man för att inspelningen blev dålig har man inte gjort ett tillräckligt bra jobb”, säger hon.
I samma linje ser Eklöf närbilder som ett billigt trick.
”Jag anser inte att jag kan se vad som pågår i en människa bara för att jag är nära inpå. Det ger en falsk intimitet. Jag läser folk bättre när jag ser hela deras kropp i rummet. Närbilder i sig är inte dåliga och Bergman har till exempel använt dem på ett fantastiskt sätt. Men de används ofta på ett ytligt sätt där man klipper in en närbild utan att där är något att titta på.
För mig handlar det återigen om att skapa distans, att röra sig bort från det psykologiska till det sociologiska, från det personliga ansvaret till statistiken. Jag är inspirerad av den etik som går tillbaka till Brecht och som var ett ideal på 70-talet, den om att publiken skall tvingas till intellektuell reflektion. Tittar man på en stor bild tillräckligt länge kan man inte låta bli att börja tänka. Man får syn på alla de små detaljer som man inte hade upptäckt om man istället varit upptagen av sina känslor.”
Av Freja Dam (översättning från danska: Jan Lumholdt)
Publicerad på dfi.dk