Barbro Bomans första långfilm från 1956 hör till de där klassikerna som jag skäms för att jag inte har sett. Så jag tog tacksamt tillfället i akt att se filmen eftersom den nyligen haft ”nypremiär” på SF Anytime (efter en digital restaurering av Filminstitutet 2015). Filmen heter Det är aldrig för sent – vilket ju låter som ett dåligt skämt – men jag vet inte riktigt vem som ska skratta. För Barbro Boman är inte alls lika känd som andra regissörer som rörde sig i samma epok, miljö och temasfär – som Ingmar Bergman och Hasse Ekman – och hon gjorde bara två långfilmer och en handfull kortfilmer. Verklistan vittnar om en filmisk sensibilitet och en ambitionsnivå som borde ha gett henne fler chanser.
Det är en film om ett äktenskap – eller rättare sagt tre stycken. Det första är Görels föräldrars och som liten bevittnar hon hur pappa ger mamma ett ultimatum: ”Antingen går du med mig nu eller så stannar du hos din mamma.” Han har varit otrogen och hon har flytt hem till mamma och tagit dottern med sig. Han anklagar sin svärmor för att lägga sig i deras äktenskap och för att hon misslyckat helt med att göra sin dotter självständig. Det slutar med att han klampar ut ur lägenheten och Görels mamma kastar sig i famnen på sin tröstande mamma.
Därför växer Görel upp tillsammans med dessa två kvinnor i en stor lägenhet på Östermalm, i en atmosfär som måste beskrivas som en djupt osund kvinnlig gemenskap. Deras tillvaro präglas av de besuttnas hyckleri och de övergivnas harm: Mormor är änka och mamma är skild och husan och hembiträdet snackar glatt skit om dem båda. Görels frihetslängtan väcks tidigt, särskilt efter ett äventyr då hon som liten flicka följer en ballong på rymmen och hamnar ute på landet där hon träffar en pojke som hjälper henne hem. Episoden som berättas i en tillbakablick fungerar som en liten egen berättelse, en saga rent av: Sagan om flickan och ballongen. Och det vet vi ju alla att ballonger i film är som sirenernas lockrop: de går inte att motstå och de måste följas.
Men nu vet Görel att det finns något mer än livet i Östermalmsfängelset. Så när vi senare ser henne tillsammans med klasskamraten Arne, som bor med sin pappa i ett hus på landet vid vattnet, är det lätt att se vilket liv hon kommer att välja. Görel och Arne gifter sig och får barn.
Och så hamnar Görel i exakt samma situation som sin mamma: När hennes äktenskap med Arne knakar i fogarna flyttar hon hem till mamma med deras två barn. Men vill hon verkligen bli som sin mor och mormor? Två ensamma, elaka kvinnor som tillbringar sina långa, ensamma dagar i den stora, ödsliga lägenheten med att säga syrligheter till varandra, sköta räkenskaperna och lägga patiens.
I en av de scener jag tycker bäst om går den vuxna Görel omkring i lägenheten där hon växte upp. Väggarna gapar tomma efter alla tavlor som sålts. Det är tydligt att kvinnorna i Görels familj aldrig har tjänat så mycket som ett korvöre. Det är männen som har haft arbete och i deras frånvaro har kvinnorna helt enkelt långsamt och metodiskt tömt hemmet på allt av värde. Nu, när Görel är på väg tillbaka till barndomshemmet, bor där två inackorderingar: en läkare och en konstfacksstudent.
Konstfackstudenten bor i Görels gamla rum, men hon är helt olik den unga kvinna som Görel var. När vi ser Görel som tonåring, i sommarklänning och lågskor och långt blont hår, är hon en flicka utan andra ambitioner än att komma hemifrån och bli älskad. Arne (Bengt Blomgren) retar henne för hennes ”överklassfasoner” och hon gör sitt bästa för att arbeta bort dem: Hon byter glatt om till overall och hjälper honom att slipa på träbåten nere vid vattnet. Sedan stannar hon på middag hos Arne och hans pappa, en vänlig konstnär spelad av Gunnar Björnstrand, som förvånar henne genom att be henne duka i köket – hon som alltid fått höra att köket är till för tjänstefolket.
Gemenskapen mellan Görel och Arne är mycket fint skildrad, som när de gnabbas nere vid båten och han jagar henne och tacklar omkull henne i gräset. Nu kommer kyssen, tänker jag, ”the forced kiss” och minns alla de där semivåldtäkterna i film som vi flickor vant oss vid att se som något romantiskt och åtråvärt. Men nej, inget sådant i Barbro Bomans film. Istället får vi se hur Görel vänder bort huvudet och Arne låter bli. Det är när hon väljer som de blir tillsammans och det är han som efter deras första natt tillsammans föreslår att de ska ta ut lysning.
Kontrasten mellan ”fångenskapen” i lägenheten och ”friheten” ute i naturen, görs tydlig och lyrisk på ett sätt som jag inte upplever som nostalgiserande landsbygdsromantik. Fotot är av Hilding Bladh, en av de stora svenska filmfotograferna.
Senare i filmen ser vi Görel och Arne promenera ute på Skogskyrkogården. Arne vill bli arkitekt men eftersom han har familj får han nöja sig med att arbeta som byggnadsingenjör. Han konstaterar bittert att han aldrig kommer att få skapa något så vackert som Skogskyrkogården. ”Du har ju fått dina barn” säger han till henne. Det är när Arne bestämmer sig för att satsa på att bli arkitekt som Görel flyttar hem till mamma.
Barbro Boman låter berättelsen om Görel och hennes livskris pendla mellan filmens nutid och dåtid. Det är Görel som står i centrum och det är hennes perspektiv som räknas, vilket tydligt framgår via de tillbakablickar som för handlingen framåt. Inga Landgré spelar Görel med en suverän säkerhet i både kroppsspråk och tonläge i sin gestaltning av en vuxen kvinna som försöker hitta tillbaka till den hon en gång var: hon som var glad, modig och kärlekssökande och aldrig trodde att hon skulle kunna bli som sin mamma eller mormor.
I skildringen av tre kvinnor i olika generationer är Barbro Boman imponerande. Hon stod för både manus och regi och jag tror att vi fick vänta tills Gunnel Lindblom gjorde sin fina kvinnoskildring Paradistorg (1977), över tjugo år senare, innan vi fick se något liknande i svensk film. Här tillför Boman också något nytt och eget till subgenren äktenskapsfilm som andra har gjort eller kommer att göra till sina specialiteter. Jag tänker närmast på Hasse Ekman och hans Banketten (1948) och Egen ingång (1956), och på Ingmar Bergman och hans Scener ur ett äktenskap (1973) och Den goda viljan (regi: Bille August, 1992).
Därtill är det en film med fint utmejslade biroller, främst på kvinnosidan där Renée Björling och Marianne Aminoff gör lysande insatser som Görels mormor respektive mamman. Men även på herrsidan finns det fina människoporträtt: Gunnar Björnstrand gör som sagt en fin insats i rollen som Arnes pappa och så Hugo Björne, underbare, gamle Hugo Björne. Här är han änklingen som troget hissar flaggan på sin frus födelsedag, ett decennium eller mer efter hennes död. Han bor granne med Arnes familj och blir en viktig del av Görels beslut att lämna östermalmsfängelset. En fin detalj är när vi först ser honom sitta böjd över rabatterna i sin trädgård. Den påminner både om när Björne spelade Ingrid Bergmans gamle pianolärare i Intermezzo tjugo år tidigare – han var gammal redan då! – och om den första scenen när vi ser Görel göra samma sak: sitta böjd över sina rabatter och rensa ogräs.
Jag gissar att ett av skälen till att Barbro Bomans första långfilm blev bortglömd är just att den inte tilltalade dåtidens recensenter – allra minst de kvinnliga som stod mitt i valet mellan familj eller yrkesliv. Kanske tilltalade den inte heller stora delar av den kvinnliga publiken som hade andra ambitioner än att bli hustru och mor. Samtidigt var femtiotalet både i USA och i Sverige hemmafruns decennium – den tid då kvinnornas största dröm förväntades vara ett toppmodernt kök. Barbro Bomans film kan också ses i ljuset av den anti-skilsmässodebatt som förekom i slutet av 1950-talet då skilsmässorna i Sverige ökade dramatiskt.
Några veckor före premiären på Det är aldrig för sent hade Mimi Pollaks film Rätten att älska premiär. Under 1956 lyckades alltså två kvinnliga regissörer göra långfilm i Sverige. Pollaks film mottogs liksom Bomans film utan några speciella åthävor. Det poängterades av kritikerna att regissörerna var kvinnor och att ämnena som de filmade därför var kvinnliga – en bisarr truism som bör läsas för vad det är: mäns panikångest inför konkurrens från oväntat håll. Varken Boman eller Pollak fick direkt dålig kritik, men ingen av dem fortsatte heller med fler långfilmer. Jo, Barbro Boman var senare involverad i långfilmen Flickor i Paris (1961), som hon gjorde tillsammans med Peter Weiss och fick mycket skäll för. Vid det laget var hon bosatt i Köpenhamn och det uppges att hon inte ens var med när filmen hade premiär i Sverige.
Intressant nog fick Det är aldrig för sent ett ganska fint omdöme av Robin Hood – en av 1900-talets mest tongivande svenska filmkritiker – som i sin recension helt tycks ha glömt bort Pollaks film från någon vecka dessförinnan: ”Vi har fått en kvinnlig filmskapare, Barbro Boman. Hon har både skrivit och regisserat Det är aldrig för sent. Och hon är kvinna. Det är det originellaste med henne – hon har förblivit kvinna. Man väntar sig att när en dam beträder ett område, som så helt dominerats av männen, hon skall kavla upp ärmarna, spotta i nävarna, försöka vara så karlaktig som möjligt. Och kopiera dem. Men Barbro Boman går stilla och säkert sin egen, kvinnliga väg. Hon är inte aggressiv. Tvärtom. Hon svänger med en vit flagga i könskampen. Hon vill inte strid utan fred. Hennes film är en skilsmässofilm, men hennes budskap lyder; det är aldrig försent att lappa ihop ett äktenskap, hur trassligt det än ter sig.”
Jag vet inte om Barbro Boman lämnade efter sig några vittnesmål om hur det var att försöka bli filmregissör i Sverige på 50-talet. Men Mimi Pollak berättar i gengäld mycket intressant om hur det var att ta plats som första kvinnliga regissör på Dramaten. Det skedde i slutet av 1940-talet – efter sex år som ”praktikant” som lärare på elevskolan. Hon berättar hur hon till en början inte ombeds vara med i de viktiga repertoarsammanträdena, de informella möten där regissörerna träffas för att diskutera pjäser och regi. Och hur hon inte hinner tänka på det eftersom hon också måste hinna med att handla, laga mat och hjälpa sonen Lars med läxläsningen. Men så får hon till slut vara med och där ”satt jag och grunnade över vad jag skulle köpa till middag. Vilket som gick fortast att laga. Tankarna irrade mellan Östermalms saluhall och Östermalmstorg. Alla dessa vise, som satt runt mahognybordet, hade sina fruar som ordnade biffen åt dem, medan de bollade med Shakespeare, Ibsen, Brecht – allt som de läst på medan jag stekt strömming och diskat”.
Nej, Barbro Bomans film om tre kvinnor och tre äktenskap är inte en ”aggressiv” anklagelse mot patriarkatet och kravet på att kvinnorna ska sköta marktjänsten så att männen kan skapa. Det är aldrig för sent handlar inte om konflikten mellan Görels och Arnes livsdrömmar: Det är ju inte Görel som vill bli arkitekt. Och hon är varken ”promiskuös”, som Monika, eller inställd på att själv göra karriär, som i exempelvis de filmer med Signe Hasso eller Gunn Wållgren som handlade om den moderna, yrkesarbetande kvinnan. Allt Görel vill är att leva i gemenskap med mannen hon älskar och bygga ett hem tillsammans med honom.
Den vita flaggan är det segel som Arne och Görel hissar i slutet av filmen, när de lämnar ungarna med hembiträdet för att ge sig ut på en segeltur tillsammans. Jag tycker om hur Görel kastar av sig kappan och skorna innan hon springer ut på bryggan: ”Jag kan inte springa!” ropar hon. Men det är han, Arne, som säger: ”Det är aldrig för sent.” Och han har ju rätt. Det är aldrig för sent att skriva om filmhistorien.
Texten publicerades först i filmtidskriften FLM och återpubliceras här med godkännande från redaktör och skribent.