Dokumentären Det kunde varit vi (2024), som ur ett historiskt perspektiv skildrar hur det har varit att leva med en intellektuell funktionsnedsättning, är producenten Rebecca Branders första stora projekt. Hon har arbetat nära Björn Tjärnberg – grundare av produktionsbolaget Candamo – med både manus och regi. Hon har utöver det även agerat producent. Vägen in i filmbranschen har däremot inte varit självklar.
Som barn lekte Brander ofta med familjens VHS-kamera, entusiastiskt fick hon andra ungar att engagera sig i skapandet som skedde inom olika genrer. Under gymnasiet höll intresset i sig och i skarven mellan att den analoga processen gick över i den digitala spenderade Brander mycket tid på skolan för att lära sig den nya tekniken. Hon tilldelades flera stipendier, bland annat ett EU-finansierat projekt för att åka till Warszawa och göra kortfilm. Hon hade även några filmrelaterade praktikplatser, men började så småningom uppleva att branschen verkade kräva vassa armbågar, något som inte passade henne. Intresset för film rann ut i sanden och hon fann en ny väg in i yrkeslivet, om än tillfälligt.
– Jag jobbade i en butik och så kom min gymnasielärare i rörlig bild, Örjan, in. Han undrade vad jag gjorde där, varför jag inte var ute och gjorde film. Det var en sådan grej som fastnade i mitt huvud. På samma gång som jag inte direkt höll med honom kände jag att han kanske hade rätt ändå, men det skulle ta några år innan jag gjorde något åt det.
Under tiden var intresset för att skapa kostym något Brander drevs starkt av. Hon både designade och sydde, med historiska kostymer som inspiration. Hon sökte till Dramatiska Institutets kostymörutbildning, men efter en halvårslång process snubblade hon på mållinjen. En tid senare skulle livet bjuda på skarpa förändringar.
– Under en period gick jag igenom ett antal sorger. Kriser som på kort tid avlöste varandra. Plötsligt var jag ensamstående mamma och behövde ta kontroll över livet. Jag satte mig ned och gjorde listor över utbildningar och jobb jag kunde söka, men inget kändes givet. Då började jag fundera över vad jag skulle vilja göra om pengar inte var ett problem, om jag kunde välja bara med hjärtat – det var film.
Med den insikten hade Brander en ny riktning att jobba mot. Några år tidigare hade hon arbetat med kostym på samma projekt som Björn Tjärnberg, och valde därför att ta kontakt med honom.
– Han var den enda person som jag var bekant med i branschen. Han gav mig en plats som B-foto på ett av sina projekt. Mina kunskaper från gymnasiet var förlegade så jag fick plugga på, jag kollade på Youtube och tränade på att rigga kameran på tid. Björn supportade och trodde på mig som ett oprövat kort. Att han gav mig den chansen har varit avgörande för mig i min yrkesroll.
Förväntningarna på att branschen skulle vara hård motbevisades av kollegorna på Candamo. Miljön var mjuk och de delade på ett generöst sätt med sig av sina kunskaper, arbetet blev på så vis som en skola. Och den känslighet Brander upplever sig ha visade sig vara till hennes fördel.
– Jag är en person som känner väldigt mycket, och har under uppväxten ofta tänkt på det som en svaghet. Nu har jag landat i att det är en styrka i ett sammanhang av berättande, eftersom man känner skillnad på nyanser som kan vara avgörande för slutresultatet av en film. Jag vill skapa något som jag känner för, och förhoppningsvis någon annan också. Sen är det ju lätt att tro att det man håller på med är det viktigaste som finns, och så är det ju inte nödvändigtvis. Men jag tror att om man inte tycker att det man gör är viktigt och roligt kommer man inte orka, det är så otroligt mycket arbete.
På Candamo stod Brander för B-foto under arbetet med dokumentären Catwalk (2019), en skildring av skådespelaren Emma Örtlund som vill bli modell. I filmen kontaktar hon Pär Johansson, grundare av Glada Hudik-teatern, för att få hjälp med att uppfylla sin dröm. Några år senare kom han på idén till Det kunde varit vi och kontaktade Candamo som gillade den. Örtlund tilldelades återigen huvudrollen, tillsammans med Ida Johansson som även hon var med i Catwalk. Att teamet redan kände deltagarna, menar Brander var fördelaktigt när de i manusstadiet skulle formulera frågor åt dem.
– Det har varit viktigt att Ida och Emma har fått äga narrativet, sin historia. Som personer skiljer de sig mycket åt, men de liknar varandra på det sätt att de är filterlösa. De har inte en mask som man behöver komma igenom utan de är direkta, när någon av dem säger något så menar de det. Det har inte gått igenom flera slussar.
Brander säger att huvudrollsinnehavarna har berört henne starkt. Johansson beskriver hon som en person med ett djup, fri i fantasin men också stringent och klok. Örtlund målar hon upp som en sol, en person med en värme som inte går att motstå. Deras mående har under inspelningen av filmen varit centralt.
– Det har varit grundläggande att de är med på allt, och att ha en konstant dialog kring vad som händer. De har haft en assistent eller familjemedlem med sig och det finns tydliga regler kring hur de får arbeta. En förutsättning för att kunna göra den här filmen har också varit att den är viktig för dem, eftersom det faktiskt har varit jobbigt.
Att vara lyhörd innebär även att undvika förminskande – att bemöta människor med respekt utifrån deras individuella premisser.
– Oavsett vilka förutsättningar människor har i livet tror jag att det är viktigt att de får bli utmanade. Jag tror inte att man ska förutsätta att någon inte klarar av svåra frågor, det handlar snarare om att ha en dialog på rätt nivå. Men det måste såklart göras med varsamhet.
Arbetet med Det kunde varit vi grundar sig i en tillit mellan kollegor. Även om de inte alltid tyckt likadant om saker har de haft förtroende för varandras omdömen.
– Det har varit superintensivt, känslomässigt, det roligaste och det jobbigaste. Vi har haft starka visioner om vad vi har velat göra, som har varit svåra att realisera utifrån det lilla team vi har varit. Det har varit stressigt, tidsmässigt och ekonomiskt, men vi har varit ett så bra gäng. Alla har varit dedikerade och någon gång under inspelningen hoppat in framför kameran, som statister.
Brander har engagerat sig i skapandet av Det kunde varit vi på många plan. Hon har inte bara medproducerat, -regisserat och skrivit manus, hon har även jobbat med kostym, rekvisita, storyboards och skrivit texten till en visa. Hon menar att det är berättandet som sådant som är hennes fokus.
– När man skriver manus ska man inte vara så detaljerad, läste jag någonstans i efterhand. Men jag skrev tvärtom väldigt detaljerat in allt ifrån hur jag tänkte mig dialogen, vilka kläder de medverkande skulle ha, vilka gardiner som skulle hängas upp och så. Men jag och Björn är väldigt lika, vi har jobbat på vissa positioner tillsammans. Jag har haft mer tyngd på att skriva och han på klippning och att plåta, men vi har varit fria från traditionella gränser. Vi har haft ett kreativt flöde som har gynnats av det.
Alla de stora funktioner Brander har haft under arbetet med Det kunde varit vi har varit för första gången. Hon menar att hon inte riktigt identifierar sig i den som regissör ännu.
– Jag är ju inte skolad regissör, men jag tror att det är viktigt att man har en stark vision och att kunna förmedla den på ett tydligt och vänligt sätt. Att vara trogen sin kärna, men samtidigt vara öppen för förändringar. Särskilt när man jobbar dokumentärt.
Något som har varit synligt i arbetet med Det kunde varit vi.
– Frågan om människovärde och vad det är, är en diskussion man måste hålla vid liv. Det kunde varit vi skildrar en del av vår historia, jag tror att det finns en poäng med att titta på den för att definiera vilka vi som människor vill vara. Vi är samma människor idag som då, vi har bara andra förutsättningar. Vi kan använda det historiska för att sätta nuet i perspektiv. Det känns lite orättvist att berätta den här historien på 90 minuter, det blir som att skrapa på ytan. Jag har gjort otroligt mycket research och skulle vilja göra flera timmar film av det. Ämnet är viktigt för mig, och jag vill göra historien rättvisa – det kan man inte riktigt på en och en halv timme. Men jag hoppas att filmen kan väcka intresse och funderingar hos betraktaren.
Att skildra en berättelse om utsatthet, och dessutom en historisk sådan, menar Brander har varit komplext. Det har handlat om att hitta en balans.
– Det finns så många klaver att trampa i, så mycket att ta hänsyn till. Emma och Ida är ju exempelvis inte representanter för alla som har en intellektuell funktionsnedsättning. Skildringen är därför inte representativ, det är deras berättelse.
Hon fortsätter:
– Det finns mycket fakta som kan bli fel när man pratar om historia. Vi tar upp rasforskning till exempel, där man tydligt börjar dela upp människor i bättre och sämre sorter. Vi har velat visa hur man uttryckte sig då utan att själva uttrycka oss kränkande. Idag är exempelvis ordet ”idiot” nedsättande, men då användes det som medicinsk term för att ordet ”imbecill” ansågs nedsättande. Och det där förändras fortfarande.
Det kunde varit vi skildras utifrån olika perspektiv. Förutom den dokumentära metoden använder man sig även av fiktion, för att visa på historiska skeenden. Forskare intervjuas om deras kunskaper kring ämnet. Huvudrollerna delar med sig av sina reaktioner, tankar och känslor över den fakta och de berättelser de möter. I ett sammanhang lyfts ett journalistiskt arbete om en pojke som under första delen av 1900-talet, mot sin starka vilja, blivit instängd på ett sjukhus.
– Jag lyssnade på en radiodokumentär av Randi Mossige-Norheim och fick höra om en pojke som heter Olle, som skrev brev till sin mamma. Jag ville fläta in den berättelsen i filmen och göra historien mer konkret för Emma och Ida. De tog till sig den väldigt bra, och det skapade intressanta diskussioner.
Ytterligare ett tillfälle då filmen knyter ihop nutid med dåtid är när en grupp pojkar och män, som har Downs Syndrom, ställer sig mot en husvägg för att göra en parafras av en gruppbild från 1930-talet. Den historiska bilden togs i Lund vid Vipeholms Sjukhus för ”svårskötta, obildbara sinnesslöa”, där individerna var instängda och kontrollerade. I syfte att förstå den stora folksjukdomen tandröta, idag kallad karies, utfördes experiment på dem. Brander beskriver uppbyggandet av scenen som ett av de starkaste ögonblicken under hela inspelningen.
– Jag fick kämpa för att vi skulle göra den bilden, eftersom den var så logistiskt utmanande. Jag hade samlat ihop dräkter till killarna, vissa grejer sydde jag och andra hyrde jag. Alla snaggade håret. Vi samlade oss, anhöriga och medverkande, och när de hade fått på sig kläderna och ställde sig mot väggen var det som att historien upprepade sig, alla blev helt tysta. Stämningen gick nästan att ta på, det var så starkt. Jag kommer aldrig glömma det. Killarnas bidrag till filmen är ovärderligt.