De är en stabilt växande skara, skådespelarna som ställer sig bakom kameran och ner i registolen. Genom decenniernas lopp är några av dem Bodil Ipsen, Gunnel Lindblom, Liv Ullmann och Mai Zetterling – och på senare tid Paprika Steen. Incheckade i sällskapet är också Fanni Metelius, Tuva Novotny och finska popartisten Anna Eriksson, vars regidebut M visades i Venedig förra året. Kort därpå, i Toronto, hade Camilla Strøm Henriksen internationell premiär på Fenix, som hemma i Norge heter Føniks. En resa på tolv år är därmed över.
”En modig debut”, inleds Audientia Award*-juryns hedersomnämnande i Toronto, tilldelat Fenix, ”en visuellt hänförande och emotionellt nyanserad film (-) med fokus på en ung tonåring som axlar ett enormt ansvar på grund av moderns psykiska ohälsa – och faderns frånvaro. I en sömlös förening av kraftfull och filmisk magisk realism utvecklar sig Henriksens berättelse lika subtilt som kraftfullt, ur den unga huvudpersons perspektiv.”
Ord som utan tvekan värmer filmens regissör och manusförfattare, som gjort precis den film hon föresatte sig att göra, något som inte alltid är lätt och inte heller var det denna gång.
– Ingen i Norge var först intresserad när jag skickade ut mitt manus, berättar Camilla Strøm Henriksen. De tyckte att det var intressant och välskrivet, men hade problem med vilken genre det handlade om och vilken åldersgrupp filmen skulle vända sig till – kort sagt hur de skulle sälja filmen. Det är ju något av en hybrid, ett mellanting mellan fabel och familjedrama.
Camilla regidebuterade med kortfilmen Lace 2004, gjord på London Film Schools regilinje. Här lärde hon känna regissören David Yates, mest känd för ett antal Harry Potter-filmer. Yates kom att bli en viktig person för förverkligandet av Fenix.
– Efter att jag fått nej från de norska producenterna bestämde jag mig för att skicka manuskriptet till David för att höra om han tyckte det hade potential. Det tyckte han – och undrade när jag tänkte spela in. När jag berättade vad som hänt, lovade han att hjälpa mig. Utan honom hade det sannolikt inte blivit någon film.
Efter ett par putsningar på manuskriptet, delvis efter Yates förslag, fick Camilla Strøm Henriksen kontakt med norska Hummelfilm och Gudny Hummelvoll, som är filmens huvudproducent.
I centrum står Jill, en tonårstjej som bor med sin mamma Astrid och sin lillebror Bo i ett hem som står och faller med mammans dagsform. Kreativ och karismatisk, men också fallen till depressioner och substansmissbruk gör hon varje dag till en skakig balansgång för sina barn. Pappa Nils har sedan länge flyttat ut och finns någonstans ute i världen med sitt jazzband.
Vi möter denna trasiga familj lagom till Jills 14-årsdag. Pappa Nils är för en gångs skull i stan och mamma Astrid verkar glad över att äntligen ha ett nytt jobb på gång. Kanske kan det bli en bra dag? Eller blir det – vilket tyvärr snart anas – riktigt, riktigt dåligt?
Bland berättelsens förebilder finns både Guillermo del Toros Pans labyrint och Charles Laughtons klassiska Trasdockan. Ragna Jormings kamera (som även så superbt fångade Återträffen) bäddar in den laddade stämningen i poetiskt skimmer. Maria Bonnevie och Sverrir Gudnasson gestaltar föräldrarna och deras komplicerade problematik och två nya talanger, Ylva Bjørkaas Thedin och Casper Falck-Løvås, är de av nöden starka syskonen som tvingas uthärda. Camilla Strøm Henriksen fann dem via en grundlig rollsättningsprocess.
– Kanske jag från början försökte hitta två barn som gav känslan av att vara lite ”skadade”, som på ett eller annat sätt var präglade av en vansklig uppväxt. Men varken Casper eller Ylva kommer från sådana hem, de är resursstarka, friska barn. Och det blev också det bästa, för detta är två personer som inger ett hopp, vi känner att de kommer att klara sig. Ylva fångade mig intuitivt bara genom att se på mig. Hon är en sådan som verkar ha en ”gammal själ”, som man säger.
Sina egna skådespelarår – krönta med en Amanda för rollen i Tidlös kärlek (En håndfull tid, 1989) – har hon en gång för alla lagt bakom sig.
– En gång trodde jag nog att skådespeleri var ett kall. Men efter hand började jag känna en frustration, kanske för att jag inte fick de roller jag ville ha… När jag sen började regissera och skriva så förstod jag att det var det jag hade lust med. Det ger så mycket, lär mig så mycket, är så stort. Men jag är väldigt förtjust i skådespelare – när jag arbetar med dem känner jag mig nästan själv stå framför kameran igen.
Camilla Strøm Henriksen har fler filmer i sig, säger hon, kanske tre-fyra stycken i dagsläget. Nästa kommer inte att ta tolv år, hellre två. Och det kommer nog att vara en eller annan typ av melodram.
– Jag tycker mycket om den formen och tonen. Det är ju en definitionsfråga exakt vad det är, men det där med stora känslor är spännande. Kan man samtidigt göra det i en sober form, strama upp det lite, så kan det bli bra.
Jan Lumholdt (2019)
- Audentia Award är Eurimages pris för ökad jämställdhet i europeiskt filmliv. Priset på 30 0000 euro delas ut till en kvinnlig regissör i början av sin karriär. Det delas nästa gång ut under Göteborgs filmfestival.