Marie-Louise Ekman tog kvällskurser i måleri redan som elvaåring och har under hela sitt vuxna liv varit aktiv som konstnär. Hennes konstnärskap omfattar en rad olika tekniker, bl.a. måleri och skulptur. Ekman har även varit professor vid Konstakademien (1984-1991) och rektor för Kungliga Konsthögskolan (1999-2008). 2009 tillträdde hon som chef för Dramaten, en uppgift hon lämnade 2015. Filmproduktionen har blandats med så väl teater- som radiopjäser. Mänskliga relationer är ett återkommande inslag i hennes konstnärskap.
”Man får göra som man vill” är den lilla flickans återkommande replik i Marie-Louise Ekmans första egna film, kortfilmen Mamma, pappa, barn, som hon gjorde 1977. Repliken kan också ses som ett motto som Marie-Louise Ekman har följt hela sitt liv.
Marie-Louise Ekmans växte upp i en dysfunktionell familj på Östermalm i Stockholm. Hennes pappa Walter Fuchs arbetade som reklamman, bland annat på svenska filmbolaget Terrafilm och Hollywoodbolaget MGM:s svenska kontor. Han var också alkoholist – och Ekmans mamma olycklig hemmafru. Till en början vägrade Ekman att gå i sin pappas fotspår och när hon slutligen gick en kvällskurs i konst var det utan hennes pappas vetskap.
Men 60-talets kreativa frihetsanda lockade fram konstnären i Ekman och hon fann snabbt en egen roll i dåtidens spännande och unga konstnärsliv. Hon deltog i kretsen kring konstnärstidningen PUSS och gjorde modelljobb för Mah Jong-kläder som fotograferades av hennes dåvarande man, Carl Johan De Geer.
Det var också via konsten som Ekman hittade till filmen. I hennes filmer känns hennes genuint säregna bildspråk och tematik igen. Hon har skapat ett eget filmspråk som gärna låter sig beskrivas men sällan kategoriseras: Där finns den återkommande skildringen av det privata rummet, det borgerliga hemmet, det skenbart borgerliga äktenskapet, det folkhemskt vanliga och färgen rosa – den färg som Ekman själv beskrivit som människans sanna färg.
Ett exempel på hur tidigt Ekman mejslade ut denna egna bildvärld är verket Fiskbullar i hummersås som köptes in av Moderna Museet redan 1968. Det är en sidenapplikation där den vardagliga, snudd på banala, faktiskt ganska trista svenska husmanskosten kärleksfullt presenteras i relief på en bädd av rosa. Textiltekniken påminner både om kvinnors textilarbeten för hemmet och mäns konstverk för offentligheten. Men när man tittar på Fiskbullar i hummersås idag känner man också igen mycket i Ekmans filmer: de ständigt återkommande matscenerna, förkärleken för siden och rosa, lyxen och det drömlika mitt i det vardagliga, det magiska och drömlika som liksom vill ”poppa” ut ur bilden.
Ekman började som skådespelare i ett par kortfilmer samt i Johan Bergenstråhles långfilm Hallo Baby (1976). Ekman dominerade filmen med sin närvaro och det var också hon som hade skrivit filmens manus. Året därpå debuterade hon som filmregissör med den uppmärksammade kortfilmen Mamma, pappa, barn (1977), en film som kan ses som en förövning till långfilmsdebuten Barnförbjudet (1979).
Till skillnad från många av hennes generationskamrater är Marie-Louise Ekman en filmregissör som föredrar ateljén. Hennes filmer är alltid inspelade inomhus, även när handlingen tilldrar sig utomhus. Stockholmsvåningen där hon växte upp är den ständigt återkommande miljön i Ekmans filmer, medan själva staden låter sig i bästa fall bara antydas genom ett fönster.
Ekmans filmer präglas av en slags pedantiskt återskapande av barndomens miljöer: Östermalmslägenheten fullproppad med gamla möbler, tavlor, böcker och pryttlar. Hennes filmiska hem kanske är speglingar av hennes egna hem – men de tycks också växa till en egen roll – som om hemmet var ytterligare en figur, en karaktär i de stillsamt skruvade relationskomedier som är hennes signum. Det är miljöer som saknar all form av nostalgi. De är mysiga och hemtrevliga med ett stänk av otrygghet. Detta märks kanske bäst i de två barnfilmer som var Ekmans första utflykter som filmregissör: I kortfilmen Mamma, pappa, barn och långfilmen Barnförbjudet är hemmen trånga och stökiga. I Barnförbjudet bär lägenheten där flickan bor spår av en ombyggnad eller renovering som ännu inte är klar, jämte en hel massa urdruckna vinflaskor.
Kläder och kostymer spelar också stor roll och särskilt Barnförbjudet är en mycket rolig film att titta på: Bibi Andersson i en klänning av genomskinligt tyg med färggranna bollar, Malin Ek i banandräkt och Grynet Molvig som marsipanprinsessa.
Barnförbjudet har blivit en svensk barnfilmsklassiker. Men den var ingen omedelbar succé, vilket kan ha berott på att den kom i samma veva som svensk barnfilm befann sig i sin första stora guldålder, med många film- och tv-produktioner på gång med tydligt och mångfacetterat barnfokus.
Filmkritikern Elisabeth Sörenson var en av dem som tidigt såg Ekmans genialitet: ”Man gör nog klokt i att lämna alla sina gamla standardkrav på film hemma, för det är klart att det mest är en sprakande utställning med rörliga bilder och att det egentligen ’bara’ rör sig om ett barn som blir avlurat kvällen då det stora födelsekalaset skulle förberedas. Men nog är det skönt att det finns några som vågar vända upp och ned på begreppen.”
Knappt tio år senare, skriver Margareta Norlin så här i sin essä om den svenska barnfilmen i Svensk Filmografi (1988): ”De Geer Bergenstråhles filmer är av den kalibern att ena halvan av publiken skrattar och gråter – medan andra halvan nästan kvävs av raseri och kräver pengarna tillbaka. Är detta verkligen barnfilm? stormar kritikerna. Inte desto mindre hyrs filmerna ut år efter år, och barnen ser dem vanligen med iskall distans. De frossar i det visuella överdådet, knappt en detalj undgår dem. Att vuxna karikeras uppfattar de inte ens; bara mot barnens självsvåld protesterar de.”
1990 ringde Ekman till Gösta Ekman och frågade om han ville vara med ”i en liten film, gjord av ett fattigt bolag”. Gösta Ekman sa ja. Filmen hette Den hemliga vännen och blev upptakten till ett underbart konstnärligt samarbete, mellan konstnären och filmregissören Marie-Louise och Gösta, skådespelare, med- manusförfattare och medregissör. Mellan 1990 och 2007 gjorde de tio produktioner tillsammans varav fyra långfilmer, två tv-serier och fyra teateruppsättningar.
Nu blev Ekmans rödrosa interiörer spelplats för en något mer vuxen lek: parrelationen och särskilt det grälande paret och en ständig ringdans kring könsroller, förutfattade meningar, verbala manipulationer och utbrott. Ibland förvandlas Östermalmsvåningen med sina brokiga tyger, mattor, bokhyllor, tavlor och prydnadssaker, till ett eget privat skyddsrum där invånarna i lägenheten har förskansat sig, den ene villigt, den andre motvilligt.
Gösta Ekman har berättat att en av de saker som imponerade på honom var Marie-Louises texter. I deras konstnärliga samarbeten ligger just texten i centrum och tycks agera som ett befriande elixir både för manusförfattaren Marie-Louise Ekman och för skådespelaren Gösta Ekman. Så sker till exempel i tv-serien Duo jag från 1991, där Gösta Ekman spelar den grälsjuke i en parrelation där den andre tillbringar lejonparten av deras tid tillsammans med en bok. Till slut brister den grälsjuke ut i en av många obetalbara repliker:
”Jag har bara sagt, att om bokstavsfigurer ska ta mer plats i det här hemmet än jag som både har en mamma och en pappa, så kan det hända att jag reagerar som en människa som har blivit född också. JAG SKRIKER!”
I Marie-Louise Ekmans värld kunde skådespelaren Gösta Ekman blomma ut i gestalter som lånade drag av dem bägge och av bådas personliga historia. I tv-serien Duo jag, som omnämns ovan, syns till exempel porträttet av Gösta Ekmans farmor Greta i lägenheten, en person som betydde mycket för honom. I långfilmen Nu är pappa trött igen (1996) gestaltar Gösta den alkoholiserade far som Marie-Louise minns och som när han kom hem beskrevs med orden ”Nu är pappa trött igen.”
Även om Marie-Louise Ekman tydligt har profilerat sig som en filmare och konstnär intresserad av det privata, har hon aldrig riktigt varit en del av 70-talets feministiska våg. Ekman kan heller inte beskrivas som politisk konstnär eller filmare. Hon tillhörde inte någon av de två mycket inflytelserika vågor som flöt genom det svenska kulturklimatet när hon var ung.
Det som intresserar Ekman är det kraftfält som uppstår och ligger bakom mötet mellan människor: ”Jag är en berättare” säger hon om sig själv, som lockas av att ”färgerna börjar prata, och det gör ju just skådespelare”. Kanske är Östermalmslägenheten för Ekman vad Monument Valley var för John Ford. Ekman är med andra ord att betrakta som en typisk auteur: Hon är en filmskapare som ser film som konst och där filmen i alla dess beståndsdelar är hennes uttryck. Men om hon ska jämföras med någon annan svensk filmare så ligger hon närmare Staffan Westerberg, Jan Lööf och Roy Andersson än någon annan samtida kvinnliga filmare.
Ändå är det med sin tydligt självständiga röst som Ekman har haft ett enormt inflytande på andra skapande kvinnor i hennes efterföljd. Exempelvis kan både Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna och Catti Edfeldts Siv sover vilse sägas stå i skuld till Barnförbjudet. Och Hanna Skölds långfilmsdebut Granny’s dancing on the table kan också sägas vara inspirerad av Ekmans privata sfärer i konstnärlig blandteknik.
Utöver sin konst och sitt filmskapande har Ekman även varit en tongivande och mycket uppskattad chef, både som rektor för Konsthögskolan och som chef för Dramaten.
Text: Mikaela Kindblom
Källor:
Gösta Ekman – farbrorn som inte vill bli stor, biografi av Klas Gustafson (Leopard förlag, 2010)
Marie-Louise Ekmans två liv, biografi av Klas Gustafson (Leopard förlag, 2015)
Kritiken, samtal i SR P1 den 8 september 2015
Marie-Louises utflykter, K-Special om Marie-Louise Ekman av Anneli Kustfält (2016)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1944
Active: 1976-
Filmography
Regi:
Asta Nilssons sällskap (2005)
Puder (2001)
Nu är pappa trött igen (1996)
Vennerman & Winge (1992)
Duo jag (1991)
Den hemliga vännen (1990)
Målarskolan (1990)
“Fadern, Sonen och Den Helige Ande …” (1987)
Sagan om den lilla flickan och den stora kärleken (1986)
Stilleben (1985)
Moderna Människor (1983)
Barnförbjudet (1979)
Mamma pappa barn (1977)
Den dramatiska asylen (2015)(webb-tv-serie)
Manus:
Asta Nilssons sällskap (2005)
Puder (2001)
Nu är pappa trött igen (1996)
Vennerman & Winge (1992)
Duo jag (1991)
Den hemliga vännen (1990)
“Fadern, Sonen och Den Helige Ande …” (1987)
Moderna Människor (1983)
Barnförbjudet (1979)
Mamma pappa barn (1977)
Hallo Baby (1976)
Den dramatiska asylen (2015)(webb-tv-serie)
Klippning:
“Fadern, Sonen och Den Helige Ande …” (1987)
Roll:
CJDG – en film om Carl Johan De Geer (2014)
Jag tänker på mig själv – och vänstern (2005)
Jag har gråtit mycket i Limhamn (2004)
Tag ditt liv (1995)
Konst (1980)
Hallo Baby (1976)
Du gamla, du fria (1972)
Lyckliga skitar (1970)
Prinskorv med äggröra (1970)
Nej (1969)
Övrig medarbetare:
Svansjön (1990)
Hallo Baby (1976)
Awards
1991 erhöll hon en Guldbagge för kreativa insatser.