Lena Ewert började sitt yrkesliv som dansare, vid Stora teatern i Göteborg. Efter en tid som dansare på Karl Gerhards revy, kom hon in på Dramatens elevskola och var verksam som skådespelerska på teatern 1959-1964. Därefter arbetade hon vid Helsingborgs stadsteater och Borås stadsteater. Till Filminstitutets filmskola antogs hon 1967. De filmer som Lena Ewert var inblandad i under 60- och 70-talen, som regissör eller i andra funktioner, kom att väcka häftig debatt.
-Jag var trött på att modelleras som skådespelare och ville modellera själv, förklarar hon sitt beslut att bli filmare. Jag ville placera kameran i verkligheten. Den första filmen Lena Ewert regisserade, Rekordåren 1966, 1967, 1968…. (med undertiteln AB Sverige. Vårt näringsliv? Vems? Vårt?), tillkom som ett elevarbete under tiden på Filmskolan. Tillsammans med två andra ungdomar ville hon, inför omröstningen om medlemskap i EEC, undersöka den politiska beslutsgången kring samhälls- och stadsplaneringen i Stockholm, i en tid då besluten kanske skulle komma att hamna i Bryssel.
-Vi ville skapa opinion, förstås, säger Lena Ewert. Motsättningen mellan experter och politiker är ju de motsättningar vi ser idag, som skapat grogrunden för Brexit osv. Vi hade väl inte så mycket kunskap då vi började, men kompassen var riktigt inställd. Stefan Jarl ger sin bild av bakgrunden i en intervju: ”Sossarna ville bygga om samhället men alltför mycket fick stryka med i den här processen. Vad fick vi för samhälle? Jo, ett segregerat samhälle, ett nytt sorts klassamhälle där invandrarna i förorten blivit en ny underklass fångad i ’sovstäder’ som byggdes runt ’hjärnkontorets’ centrum. Allt det där gjorde Lena Ewert en nödvändig film om med Rekordåren 1966, 1967, 1968 … Att synliggöra, lyfta fram processer, att motverka kollektiv minnesförlust, är nödvändigt. Civilisationskritik, helt enkelt.” Filmen skapade en intensiv mediedebatt och Filminstitutets direktör Harry Schein såg sig föranledd att ingripa. Några dagar efter premiären stoppades filmen.
-Vi hade gjort en bakgrundsintervju med en stadsarkitekt före filminspelningen, och hade avtal om att han skulle få godkänna filmen innan den visades, om vi använde intervjun. Han fick se filmen och godkände. Men flera andra intervjuade, med vilka vi inte hade avtal, ville sen inte stå för vad de hade sagt.
På något sätt, möjligen genom Scheins försorg, spreds avtalet till alla intervjuade utan filmarnas vetskap.
-Harry Schein var ju så fixerad vid Ingmar Bergmans filmer och såg dokumentärfilm som något som inte hörde hemma på biografen – särskilt om det var en film producerad inom ramen för Filmskolan. Men han valde att göra en moralisk fråga av det, att vi skulle ha kränkt de inblandades rättigheter – vilket ju inte var sant. Lena Ewert minns med obehag mediedrevet som riktade sig både mot henne och mot filmen.
-Vi hade inte en chans mot vare sig Harry Schein eller pressen.
Också Den vita sporten hade dessförinnan initierats som elevarbete på Filmskolan. I filmen som gjordes av filmkollektivet Grupp 13 under Bo Widerbergs självpåtagna ledning, var Lena Ewert fotograf. Filmen om den kontroversiella Davis Cup-matchen mellan Sverige-Rhodesia i Båstad 1968 orsakade demonstrationer på plats och det kanske mest upphetsade seglivade filmbråket någonsin, även denna gång med Harry Schein som central aktör.
-Vi hade ett muntligt avtal med Schein om villkoren för inspelningen av filmen om hur kostnader och eventuella intäkter skulle fördelas, minns Lena Ewert. Men när det sedan blev tal om biodistribution, gällde inte detta. Harry Schein ville ha kontroll över distributionen och motsatte sig att filmen skulle distribueras av FilmCentrum – som hade kommit till just för att skapa en egen distributionskanal. Stämningsläget i den infekterade debatten återspeglas av en löpsedel där Dagens Nyheter trumpetade ut ”Demonstranter med spikklubbor och saltsyra”.
-Hade inte filmen funnits, så hade det gällt för att vara sanning. Nu kunde alla se att det enda vapnet var polisens vattenkanoner.
Efter Filmskolan bestämde sig Lena för att tillsammans med filmaren Lars Westman göra en film om den stora gruvstrejken i Malmberget och Kiruna Svappavaara, som pågick i två månader årsskiftet 1969/70.
-När det blev klart att strejken skulle bli av, packade vi helt enkelt kamerorna och drog dit, berättar Lena Ewert. Vi ville skildra strejken ur gruvarbetarnas perspektiv. Med egen utrustning – och utan inblandning från Filminstitutet – började Ewert och Westman filma på nyåret 1969.
Filmen, som fick titeln Kamrater, motståndare är välorganiserad, gjordes i samarbete med strejkkommittén och man fick därför tillgång till kommitténs ständiga, slutna möten och interna diskussioner. En gruvarbetare blev också filmens berättarröst. Den ”öppna” modellen för filmens tillblivelse skapade dilemman om vem som skulle föra gruvarbetarnas talan och frågor om representativitet. Kreativa beslut om filmen togs på stormöten, allt skulle godkännas i förväg och protokollföras av representanter för gruvarbetarna. Idag, nästan 50 år senare, konstaterar Ewert, att filmen blev ett uttryck för 70-talets radikala samhällsanda – ”lite predikande” i tonen. Också Kamrater, motståndare är välorganiserad, liksom de tidigare filmerna, utlöste en häftig debatt. Denna kom att handla om olika saker – gruvarbetarnas sinsemellan olika åsikter om hur strejkförloppet skildrats i den färdiga filmen, den bristfälliga distributionen av filmen efter förmodade påtryckningar från LO och den stoppade visningen av filmen i SVT2 – där den till slut visades censurerad tre år senare. 1972 var Lena Ewert regiassistent på Öyvind Fahlströms Du gamla, du fria, Filminstitutets första egna filmproduktion. Filmen handlade om en aktivistgrupp i Stockholm som vill verka genom gatuteater, agitation, happenings och demonstrationer. Filmen blev en, med alla mått mätt, rejäl flopp. Lena Ewert minns det som en galen erfarenhet.
-Marie-Louise Ekman spelade en av demonstranterna som stod utanför Enskilda Banken. På väggen fanns upptejpade sedlar, insmorda med bajs – eftersom ”pengar stinker”! Efter filmen om gruvarbetarstrejken 1970 blev Lena Ewert kvar i Malmberget, där hon gifte sig och fick barn med en av gruvarbetarna. Som frilans för SVT gjorde i mitten av 70-talet en tv-serie för barn i åtta avsnitt, Bästa kompis, som utspelade sig på ett dagis i Malmberget.
-Att filma på dagis blev för mig enda chansen att kombinera livet som småbarnsmamma med filmandet, säger hon. Min man jobbade treskift i gruvan. Tv-serien blev Lena Ewerts sista insats som filmare. Yrkesmässigt tog hennes liv en ny riktning . Hon utbildade sig till programmerare och arbetade först på Volvo Data och senare på Ericson under 90-talet, med såväl flygburen radarutrustning som utveckling av mobiltelefoner. En telefondisplay med meny var hennes idé, en idé som hon också fick patent på.
Jannike Åhlund (2017)
Basic info
Main profession: Director
Born: 1939
Active: 1961-
Filmography
Regi:
Bästa kompis (1975)(tv-serie i åtta delar för TV2)
Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970)
Rekordåren 1966, 1967, 1968 … (1969)
Manus:
Rekordåren 1966, 1967, 1968 … (1969)
Foto:
Russelltribunalen (2004)
Den vita sporten (1968)
Klippning:
Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970)
Rekordåren 1966, 1967, 1968 … (1969)
Ljudtekniker:
Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970)
Roll:
Flickor, kvinnor – och en och annan drake (1997)
Min kära är en ros (1963)
Pongo och de 101 dalmatinerna (1961)
Regiassistent:
Du gamla, du fria (1972)
Scripta:
Du gamla, du fria (1972)
Övrig medarbetare:
Älskar du mej? (2004)
Speaker:
Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970)
Awards
1968 Guldbagge “Högsta kvalitetspoäng” filmåret 1968/69, Den vita sporten (1968) (som en del av Grupp13).