Eva-Marie Elg, även kallad Emie, var tidigt i barndomen fascinerad av film. Inspirerad av dockteater och tv gjorde hon tillsammans med sin faster och sin syster – om än på skoj – sin första kortfilm som sjuåring. Hon hyrde vid tidpunkten en videokamera, något hon skulle fortsätta med under de sju kommande somrarna. Efter att ha vuxit upp i Borlänge flyttade Emie som 15-åring till Uppsala för att gå gymnasiet, inriktning media. Senare kom hon att studera film och skrivande vid olika svenska lärosäten och 2017 erhöll hon en magisterexamen i Performance art and media vid Stockholms dramatiska högskola (numera Stockholms konstnärliga högskola). Hon beskriver sig som en feminist och filmaktivist.
I början av 20-årsåldern, 2003, flyttade hon till London för att jobba med film. Det blev också platsen där hon, tillsammans med Alari Naylor, grundade produktionsbolaget Happy Endings Productions 2006.
De två första filmerna som Emie skapade i London var Ichiai (2005) och A_trail of Pictures (2005). Den förstnämnda är en experimentell politisk kortfilm och skildrar den alldagliga människan, som lever sin vardag utan – vad hon menar – insikt om omvärlden. Filmen är skapad ur en frustration över kriget i Irak och att Storbritannien gick in i landet med militära styrkor, samtidigt som hon menar att det brittiska folket fortsatt levde sina liv som om inget hade hänt. A trail of Pictures är i stället en renodlad dokumentär. Den skildrar konstnären Ben Wilson, en man som spenderar dagarna på Londons gator där han målar bilder på tuggummin som människor har spottat ut på marken. Båda filmerna har visats i Storbritannien och Sverige, och Ichiai har även tagit sig till USA.
Filmen Recognize myself (2006) är en fiktiv skildring av en relation mellan två unga människor, ur mannens perspektiv, som ser tillbaka på förhållandet. Emie använder sig i verket av olika filmmaterial i syfte att ge betraktaren ledtrådar om vad som är nutid och dåtid, verklighet och vanföreställningar. Hon menar att fördelen med att använda film, i relation till digital inspelning, är att en kan skapa kontraster. I skildringen hörs kontinuerligt en röst, som en konventionell berättelse eller ett sätt för protagonisten att strukturera och formulera sina tankar till ett brev. Filmen pekar på hur de val vi människor gör påverkar oss i våra omedelbara liv och frågar hur dessa val är avgörande för vilka vi är, för att avslutningsvis undra: ”do you recognize yourself?”. Filmen har visats i ett flertal länder i Europa och USA, och blivit uppmärksammad i tävlingar vid olika filmfestivaler, exempelvis vid Jugend Medien Festival i Berlin i Tyskland 2007.
Under gymnasietiden, i slutet av 90-talet, lärde Emie känna serietecknaren Kolbeinn Karlsson, som senare kom att bli hennes kollega. Tillsammans har de gjort två animerade kortfilmer varav den första heter Att sova och drömma om mat (2009), ett arbete som grundar sig i Emies förtjusning över en av Karlssons serier – som hon ville att fler skulle få möjlighet att ta del av. Som titeln avslöjar handlar filmen om en man som sover och drömmer om mat. Vid Uppsala Kortfilmsfestival 2009 fick duons film ett hedersutnämnande, därefter fick de stöd från Film i Uppland och Film i Dalarna att göra den senare Den svarta sjön (2011).
I det experimentella feministiska verket M–E: A Video Selfie (2015) vänder Emie kameran mot sig själv. Filmen kan förstås som en semi-dokumentär, och undersöker traditioner rörande femininitet ur ett perspektiv om psykologi och filmhistoria. Verket, som skapades med stöd från Film i Dalarna, distribueras av FilmForm och har bland annat visats vid Feminist and Queer Film Festival i Rumänien.
Att sätta ljus på sig själv och därmed utgå från sina egna erfarenheter är något som återkommer i Emies arbeten, dessutom utmanar hon maktförhållanden och bilden av subjektet. 2023 tog hon masterexamen från Konsthögskolan i Umeå och presenterade vid examensutställningen ett verk bestående av tre videor – UNI VERSE ◆ UNIRE(LI)GION (2020–2021), Touch Me Instead (2020) och Ace of Baes (2016) – som representerar serien A Sexual Series – och en skulptur. Arbetet började redan under hennes tid som student vid Stockholms dramatiska högskola och bygger på hennes personliga upplevelser av att identifiera sig som asexuell, men också utifrån det faktum att hon som ung blev opererad för skolios och därför har metallbitar i sin kropp. Utifrån ett perspektiv om posthumanistism skapade hon därför en metafor för den, ett cyborgdrag-alter ego i form av en sexbot. I sina verk vill hon undersöka en queer blick, bortom teorin om den manliga blicken, mer specifikt en asexuell. När hon blev gravid med sitt första barn fungerade boten som en surrogatmamma, med en teknologisk livmoder – en figur vars AI med tiden utvecklades. För Emie handlar det inte om att uttrycka sådant som hon tror på, utan att få leka med de olika tankar hon har. Hon menar att: ”Jag kan verkligen uppmuntra alla till att skaffa ett alter ego, det är där man hittar modet i sig själv”.
Rebecka Uhlin (2023)
Källor: Bildmuseet, Borlänge Tidning (31 juli 2007), Happy Endings Productions, RåFilm, Umeå Universitet Konsthögskolan, Uppsala Nya Tidning (6 april 2011).
Citat från video av Bildmuseet i Umeå, tillhörande utställningen I cut across the stream / Konsthögskolan i Umeå (2023).
Basic info
Main profession: Director
Active: 2009-
Filmography
Regi:
UNI VERSE ◆ UNIRE(LI)GION (2020-2021)
Touch Me Instead (2020)
Ace of Baes (2016)
M–E: A Video Selfie (2015)
Definierad (2013)
Den svarta sjön (2011)
The theory (2010)
Att sova och drömma om mat (2009)
Recognize myself (2006)
A trail of pictures (2005)
Ichiai (2004)
Manus:
The theory (2010)
Recognize myself (2006)
Ichiai (2004)
Producent:
M–E: A Video Selfie (2015)
Den svarta sjön (2011)
Att sova och drömma om mat (2009)
Exekutive producent:
Suburban Madness (Loucura Suburbana) (2009)
Editor:
Den svarta sjön (2011)
Ichiai (2004)
Super-8 editor:
The theory (2010)
Animation:
Att sova och drömma om mat (2009)