Den finlandssvenska filmaren och journalisten Brita Wrede skrev, producerade och regisserade under kriget ett antal korta dokumentärer om Finlands situation under vinterkriget och fortsättningskriget. Hennes enda spelfilm Jag är timmerflottare visade vid filmfestivalen i Cannes 1949. Kanske fick den rentav ett pris?
Brita Anna Wrede föddes i den friherrliga släkten Wrede af Elimä i Viborg 1894 som tredje barnet i familjen. Hennes far, Karl August (f 1859) var arkitekt och verksam vid Byggnadsstyrelsen i det dåvarande ryska storfurstendömet Finland. På grund av faderns befattning flyttade familjen från Viborg till Helsingfors redan när Brita var liten.
Brita Wredes väg till filmjournalistiken finns det inte många uppgifter om, men det samhällsengagemang som präglade hennes arbete som filmare hade djupa rötter i släktens värderingar. Britas far upplevde ett religiöst uppvaknande samma år som dottern föddes och verkade som predikant inom Stadsmissionen vid sidan av sin statliga befattning. Karl August Wrede var synnerligen konstintresserad, berest och kunnig i flera språk. Mamma Gertrud Maria var född von Rettig och dotter till industrimagnaten och konstmecenaten Fredric von Rettig. Konst, musik och litteratur fanns alltså väl representerade i hemmet under Britas uppväxt och hon måste ha känt sig hemma både i den finska och svenska kulturen. Släkten försåg henne med andra ord med den sortens kapital som beredde vägen och öppnade dörrar till yrkesval som inte var helt vanliga för unga fröknar i början av 1900-talet.
Inkomsterna från de filmer som hon kom att producera och regissera användes till välgörenhet, främst för att hjälpa folk som drabbats av kriget. Man kan säga att hon med sin medkänsla till samhällets svaga blev ett slags brobyggare mellan samhällsklasserna, men också mellan Finland och Sverige när hon flyttade till Sverige. Hon gifte sig nämligen 1917 med en medlem av den svenska grenen i släkten: en stilig officer i den svenska flottan, kommendörkapten Fabian Ernst Henrik Wrede af Elimä född 1889 i Ronneby. Vigseln skedde i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm och ett år senare fick paret en dotter, Ebba Gertrud Helena. Under sina yrkesaktiva år upprätthöll Brita kontakterna med Helsingfors. Hon var bosatt i Sverige, men tillbringade en del av året i sitt hus vid den franska Rivieran. Hon dog i Lund 1973.
Brita Wredes mest verksamma period föll mellan åren 1935 och 1944. Hon gav ut fyra böcker av vilka den första, Tränaren Marie, är en roman som kom ut 1935. Människor i fjäll (1938) och Ungdom i fält (1942) är ungdomsböcker. Den sista, Rumänien i ofredens år är en reportagebok, utgiven i Finland år 1944. Några av böckerna blev översatta till finska, och Ungdom i fält gavs ut även i Danmark. Bland hennes efterlämnade papper fanns manuskript till flera böcker, filmer och teaterpjäser.
Samtidigt som Brita Wrede skrev böcker, planerade hon sina dokumentärfilmer som handlade om de konsekvenser som kriget hade för civilbefolkningen i Karelen och Lappland. Hon skrev oftast manuskriptet själv och stod även som producent vid sidan av regiarbetet. Karelska näset reser sig ur askan/ Karjala nousee tuhkasta är ett tio minuter långt dokument om återuppbyggnaden av Karelen, producerad för finska statens informations- och propagandaorgan Valtion tiedotuslaitos år 1942. Filmen beskriver återvändarnas liv i början av Fortsättningskriget när finnarna lyckades ta tillbaka landområden som ryssarna ockuperat under Vinterkriget. Fotograf var Eino Mäkinen, en känd och erfaren yrkesman som gjort ett stort antal etnografiska filmer före kriget, och arbetade sedermera med dokumentärer beställda av försvarsmakten. Han var fotograf på Anu Parikka och de andra/Anu Parikka ja hänen kohtalotoverinsa, som producerades av Svensk Filmindustri och hade premiär 1944. Den korta Ny vandring/Uusi vaellus från 1944 har formats till en bitter pendang till de första filmerna genom att den beskriver karelare som enligt fredsfördraget slutgiltigt tvingas lämna hus och hem till ryssarna.
Under 1944 förfärdigade Brita Wrede tre filmer, av vilka den tredje Tragedien i Tornedalen/Tornionjokilaakson tragedia är tretton minuter lång och producerades av Svensk Filmindustri. Den berättar om det krig som man känner minst till, nämligen Lapplandskriget som pågick under sex månader 1944/1945 och under vilket tyskarna förstörde och brände upp stora delar av finska Lappland i sin reträtt mot Ishavet. Svenskarna bidrog till Finlands möjligheter att dra ur sig kriget genom att ta emot ca 60 000 flyktingar från finska sidan av Torne älv. Filmen betraktas som ett unikt dokument som berättar om flyktingar som tagit sig över till Haparanda med det brinnande Torneå i bakgrunden.
Lapin tuho producerades i Finland av Suomen Filmiteollisuus med finansiering från Svenska Röda Korset och Fadderortsrörelsen år 1945. Temat i den 14 minuter långa filmen med manus och regi av Wrede och med Felix Forsman som fotograf, var situationen i norra Finland efter Laplandskriget. Filmen utnyttjar material från Tragedien i Tornedalen men fokuserar sedan på ett antal familjer, en samisk vid namn Sajet och de finska Miettula och Sorvali. Familjerna åker från Kemi mot nordost i ett landskap där bara skorstenen står kvar, broarna är sprängda och åkrarna minerade. Närbilderna på de spända, slutna ansiktena och den ödesmättade musiken reflekterar den svåra situationen: fattigdomen, hungern och rädslan för kyla och vinter. Som motvikt och illustration till framtidstro klipps dessa scener samman med bilder av flitiga händer som röjer minor, nybyggda timmerhus och plöjande bönder. Brita Wrede och Felix Forsman fick Jussi-priset (Finlands motsvarighet till Guldbagge) för denna film 1946. Filmen lanserades på nytt i 16 mm format under titeln Vägarna kring Rovaniemi 1952 i ett försök att lansera den utanför Norden.
Jag är timmerflottare /Tukkijoella tapahtuu med premiär 1950, är den enda spelfilmen som Brita Wrede regisserade, en 38 minuter lång berättelse med två syften: att marknadsföra Finland i utlandet och vara sedelärande berättelse avsedd för ungdomar. Som vanligt skrev hon manuskriptet, men delade regiarbetet med fotografen Felix Forsman. Filmen producerades av finska Felix-Film som främst tillverkade reklam- och beställningsfilm. För detta bolag hade Wrede varit medförfattare till upplysningsfilmen Är ni överkänslig/Oletteko yliherkkä om ”allergins teori och praktik” år 1950. Nu skulle hon tillsammans med Forsman satsa på spelfilm i stil med italiensk neorealism som hon skrev i manusförslaget.
Även Jag är timmerflottare knyter tematiskt an till kriget och dess offer. Pojken Paavo som förlorat sina båda föräldrar i kriget rymmer från fosterhemmet i en stad i södra Finland. Han får jobb som timmerflottare i sin hemorts skogar i norr. Där utvecklas han till en kavat och redig flottare som bidrar till att ett par ungdomar på glid lär sig veta hut och hamnar på rätta vägar.
Filmen förtjänar uppmärksamhet för att den faktiskt var den första finska filmen som visades vid filmfestivalen i Cannes, nämligen 1949. I finska pressen cirkulerade uppgifter om att den även hade fått ett pris, men det finns ingen faktisk dokumentation som styrker detta. Regissören var emellertid franska statens gäst under festivalen, och filmen togs emot positivt även i hemlandet. Hufvudstadsbladets recensent skrev: ”Brita Wredes regibegåvning kom mest flagrant fram i bildserierna från fabriken, där barnen vandrar på förbjudna äventyr. Det fanns fonder av inlevelse och psykologisk finhet och framför allt en vision av barnets eget sätt att se världen i denna skildring, där själva de fotografiska perspektiven med svindlande djup och väldiga höjdverkningar, gav full illusion av barn som upplever någonting nytt, som är lockande och farligt på samma gång.”
Förmodligen hade Brita Wrede investerat stora personliga förhoppningar och eget kapital i filmen. Framgångarna uteblev dock. Hennes ansträngningar att visa filmen utomlands var tämligen fruktlösa, även om det finns uppgifter om att den exporterades exempelvis till Nordafrika. Jag är timmerflottare kan sägas vara Wredes sista film, även om hon 1961 medverkade i produktionen av ännu en dokumentär vars syfte var att främja Finland som turistmål: Välkommen till Finland. Faktum är att som filmare och författare rörde hon sig inom ett tämligen smalt område både tematiskt och hantverksmässigt – hennes filmer kan kanske betecknas som en del av det internationella sorgearbetet efter kriget, med önskan om att lyfta fram den gemenskap och solidaritet mellan Finland och Sverige som växt fram under kriget.
Tytti Soila
Källor:
Adelskalendern i Finland och Sverige
Elonet
Finlands nationalfilmografi
Hufvudstadsbladet H. K. (Hans Kutter, 22.3.1950)
Kungliga bibliotekets samlingar
Savolainen, Tarja: Jäämereltä Cannesiin. Naiset elokuvaohjaajina Sueomessa ennen vuotta 1962. Akademisk avhandling 2002
Svensk filmdatabas http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/
Basic info
Main profession: Director
Born: 1894
Died: 1973
Active: 1942-
Filmography
Regi/Manus/Producent:
Karelska näset reser sig ur askan (1942)
Anu Parikka och de andra (1944)
Ny vandring (1944)
Tragedien i Tornedalen (1944)
Lapin tuho (1945)
Jag är timmerflottare (1950)
Välkommen till Finland (1961)