I filmen Utvandrarna får vi möta de klassiska huvudkaraktärerna, den troende Kristina, den envise Karl-Oskar, Ulrika i Västergöhl och många fler, i den stora svensk-emigrationen till Amerika. I rollerna ser vi Lisa Carlehed som Kristina, Gustav Skarsgård som Karl-Oskar, Tove Lo som Ulrika och Sofia Helin som Judit. Men till skillnad från Jan Troells film från 1971, där Karl-Oskar var i centrum, är det, i den här filmatiseringen, Kristinas berättelse som får ta plats när vi återigen får se de utfattiga småbrukarna från Småland överge sina hem och emigrera till Amerika i hopp om ett bättre liv.
– Det var en önskan från Erik att vi skulle berätta ur Kristinas perspektiv. Det finns ett fantastiskt kvinnoporträtt av Kristina i böckerna. En karaktär som tvingas dras upp med rötterna ur jorden och flytta, säger Anna Bache-Wiig.
De berättar att de har fått läsa mellan raderna och fylla ut vita fläckar i böckerna när det kommer till Kristinas historia.
– Ja, vi har tagit oss friheten att gå in och dikta där Moberg inte har gjort det. Varför längtar hon hem? Varför är hon ensam? Vi har försökt att läsa mellan raderna och haft böckerna som en karta. Ett exempel är när de kommer fram till Amerika och Kristina är höggravid – hon måste ha hjälp med att föda barnet samtidigt som hon har sina tre andra barn springandes runt benen. Hon sänder Karl-Oskar att hämta hjälp och i Mobergs berättelse får vi läsa om hans stress. Men hon då?! Det är Moberg som har satt henne i den situationen, men han berättar ur Karl-Oskars perspektiv. Här försöker vi hitta hur hon har det och berätta hennes historia, säger Siv Rajendram Eliassen.
Rajendram Eliassen och Bache-Wiig har tidigare arbetat med Poppe i spelfilmen Utøja 22. juli som gick upp på biograferna 2018. Filmen vann Berlin Ecumenical Prize samma år. Innan dess har de gjort det prisbelönade norska TV-dramat Acquitted (2015) som nominerades till priset för ”Best Screenwriter” och vann ”Best Mini-Series” på Seoul International Drama Awards. Deras senaste TV-serie Witch Hunt hade premiär 2020 på norska TV2 och blev nominerad till ”Best TV Drama” på Golden Screen Awards. Nu är de aktuella med äventyrsfilmen Tre nøtter til Askepott som ligger på den norska biotoppen.
Ni har skrivit krim och thriller innan. Hur märks det i Utvandrarna?
– Vi har aldrig tänkt att vi har skrivit thriller eller krim, vi har sett Aquitted och Heksjakt som drama. Vi har experimenterat med genrer, men det är alltid det mänskliga dramat som intresserar oss. Erik vill säga något med Utvandrarna, han arbetar utifrån en djup humanism vilket tilltalar oss, säger Siv Rajendram Eliassen.
– Att ha jobbat med olika genre ger god struktur, vilket är viktigt för berättelsen. Vad är Kristinas vilja, vad är hennes projekt? Det är inte lika tydligt som Karl-Oskars, i böckerna. Att skriva långa komplicerade tv-serier ger färdigheter som kan användas i alla genrer. Vi använder inte ”krim-tricks” men försöker berätta på ett emotionellt sätt, säger Bache-Wiig.
Hur kommer det sig att ni tog er an Utvandrarna?
– Erik tog kontakt med oss och fick direkt idéen om att lyfta fram det kvinnliga perspektivet. Dessutom kände vi på en gång att vi väldigt gärna ville fortsätta med Erik efter Utøja. Vi är inte så lika. Men vi är ganska bra på att diskutera, och det visade sig vara väldigt produktivt. Erik har en fantastisk egenskap som regissör, han är nyfiken och öppen för inspel på ett unikt sätt.
Hur går manusarbetet till rent praktiskt när ni två arbetar? Skriver ni var för sig eller alltid ihop?
– Vi skriver alltid tillsammans, extremt symbiotiskt, vi skriver till och med i samma textdokument. Vi samtalar och diskuterar väldigt mycket, vilket resulterar i en skrift. Det är mindre chans att vi går bort oss när vi är två. Det är många som ska rycka och dra i manuset och då blir vi varandras kompass, säger de.
Den största utmaningen i arbetet, berättar duon, har varit att koka ner tre böcker till en film på dryga två timmar.
– För det första är det en dramatisering av ett så omfattande verk! Vi har behövt göra val, val och åter val. Det har varit en stor utmaning och press. Samtidigt som det är många som redan har ett förhållande till berättelsen, och favoritscener och -karaktärer. Det är alltid svårt att jobba med något som folk har en relation till. Det blir dragkamper och en stor utmaning. Då måste man utgå från filmens vision och vara kompromisslös och stå på sig. Där har vi försvarat Kristinas perspektiv. De övriga karaktärerna har framträtt genom hennes blick.
Var det någonsin fråga om att göra tre filmer? En för varje bok?
– Nej, men vi tänkte väl vid en tidpunkt att ”Är det säkert att det inte kan bli en tv-serie?” Det är så många berättelser och karaktärer i hans böcker att varje karaktär kunde få sin egen film. Men nej, det var hela tiden en film som skulle göras.
Rajendram Eliassen och Bache-Wiig har helt och hållet utgått från Vilhelm Mobergs böcker och inte jämfört sig med Jan Troells film från 1971 och inte heller med Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikal Kristina från Duvemåla från 1995.
– Vi kan självklart både filmen och musikalen bra, men vi har känt ett behov av att frigöra oss och gå in med en helt ny blick. Det är Kristina som driver historien.
Hur förhåller ni er till dagens flyktingströmmar till Skandinavien?
– Vi ser med oro på hur polariserad och hård debatten om flyktingar och migration är i våra land. Mobergs berättelse visar att det inte är länge sen vi skandinaver var i samma desperata situation som de som idag tvingas överge sina hem. Att önska ett bättre liv för sina barn är universellt och hela en procent (ca. 80 miljoner enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, reds anm.) av världens befolkning är på flykt idag. Och med klimatkrisen finns det risk att antalet kommer att öka. Vi hoppas att filmen kan bidra till att skapa förståelse och igenkänning. Vad Moberg mer än något annat berättar är hur mycket mod det krävs för att bryta upp från sin hemort, sitt land, och skapa ett nytt hem, säger författarduon.