Citat: ”Du kan inte riva din herres hus med din herres verktyg.”
För fem år sedan hade Mia Engbergs dokumentär om hennes ungdomskärlek, den kriminelle Vincent premiär – Belleville Baby. Filmen fick snabbt en stadig fan base som tyckte om Engbergs okonventionella sätt att berätta – och kanske också det hälsosamma dödsföraktet för klassiska dokumentära berättargrepp.
2017 spelades den nya filmen Lucky One in i Paris – och även nu spelar Vincent roll – även om det handlar om regissörens blick på människan. Mia ”utsätter” Vincent, nu inblandad i prostitution i maffiakretsar, för ett tankeexperiment: ”Hur skulle ditt liv se ut om du hade en dotter?”.
– Jag försöker finna ett nytt sätt att arbeta med bild och ljud på ett icke-voyeuristiskt sätt. Det är också det mitt konstnärliga forskningsprojekt på StDH handlar om: den visuella tystnaden.
– Sophie Calle och Marguerite Duras har talat om att döda filmen – jag vill döda bilden! Där har jag hamnat efter att ha varit på ”rock bottom”, jag har väl blivit en arg ikonoklast som vill slå sönder de gamla bilderna och skapa nya!
Under de senaste åren har Mia Engberg haft olika hälsoproblem – så många att hon emellanåt trott att det är filmen som vill döda henne – inte tvärtom.
Det är förstås inte bara i formellt hänseende Mia intresserar sig för bildberättandet och relationen bild-ljud. Hon menar att själva inspelningssituationen har ett avgörande inflytande för hur den slutgiltiga filmen ter sig och upplevs. Ska filmen förändras, måste också inspelningen och skapelseprocessen förändras.
– Man behöver vara något av en atlet och diktator för att kunna genomföra en filminspelning – och jag vill egentligen inte ta på mig någon av de rollerna. Med andra ord har jag försökt organisera inspelningen av min film på ett sådant sätt att jag inte ska behöva spela dessa roller. Med en sådan inspelningsmodell skulle fler kunna göra film – och det är också ett sätt att ge spelrum för den kvinnliga blicken.
I praktiken handlar det exempelvis om att klippa filmen i etapper under inspelningens gång, att varva inspelning med klippning i en organisk process.
Mia Engberg talar om att skapa ett utrymme mellan filmduken och åskådaren, som då inte bara konsumerar bilder, utan kan ta till sig eller göra något av det där utrymmet mittemellan.
– Jag har ingen speciell formel för detta, men drivs av lusten att befria bilden från ljudet. Och att skapa detta ”kreativa mellanrum” där åskådaren/betraktaren skapar sina egna inre bilder, sin egen berättelse.
Hon har i sin forskning fokus på att utveckla filmmediets språk, skapa bilder och berättelser hon själv inte sett förut.
– Jag är inspirerad av 50-60-talens Direct Cinema – Chris Marker brukade säga att alla ska ha en egen kamera. Nu har faktiskt alla en egen kamera, men det blev inte den revolution Marker tänkte sig – sociala medier har inneburit en överstimulans som bara gjort oss mer passiva.
– De flesta bilder vi betraktar är skapade i vinstsyfte, för att tjäna pengar. Hur påverkas barnen som tillbringar sin vakna tid med sina paddor?
Blir det en tredje del i trilogin, vars första del var Belleville Baby och andra Lucky One?
– Ja, Black Bird kommer att bli mitt avsked till filmen. Jag har hållit på med film i tjugo år. Kanske gör jag något helt annat – en romcom, till exempel…
Jannike Åhlund (2018)