En möjlig rubrik på den här artikeln är ett euforiskt ”Trilogin är fullbordad”. En annan är det lite mera vemodiga ”Avsked till trilogin”. På frågan om vilken som passar bäst väljer Mia Engberg spontant det första alternativet.
– Det är ju inte ett avsked. Den kommer ju att fortsätta att leva. Och den är fullbordad. Jag älskar ju också förändring. Jag älskar att tänka på framtiden. Jag älskar mitt jobb. Men… Jag var ju länge ganska säker på att det detta skulle bli min sista film. Av olika skäl. Och att detta skulle vara min exit piece. Att göra en sådan här trilogi – och sedan sluta. Ganska fint, ju. Och lite grandiost. Dra sig tillbaka, skaffa hus i Frankrike… och ingen ser mig mer.
Mia Engberg är på väg mot slutet av en resa, en riktig odyssé, som startade för 25 år sedan, minst. Men det var 2007 som hon började filma, utan att helt veta exakt vad, eller hur.
– Det var lite som att uppfinna en ny genre litegrann, så det tog ett tag innan jag kom på det här med telefonrösterna, och min egen röst och sådär. Och så gjorde jag lite annat, som till exempel att producera Dirty Diaries 2009 och att undervisa, vilket jag har gjort under hela den här perioden. Och 2013 var Belleville Baby klar.
Belleville Baby hade världspremiär i Göteborg och internationell premiär i Berlin 2013. Filmen berättar, via Mia Engbergs egen röst som ledsagare på ljudbandet, om hur hon plötsligt blivit uppringd av sin gamle franske pojkvän Vincent, som haft några hårda år sedan sist, bland annat i fängelse. De två inleder en regelbunden dialog på telefonlinje mellan Frankrike och Sverige med många minnen av deras tid tillsammans. Även deras samtal spelas upp – Vincents röst görs av skådespelaren Oliver Desautel och Mia gör sig själv, eller hennes filmgestalt ”Mia”.
Bildsättningen, i super-8 eller 16-format och i stillbilder, lever till synes sitt helt egna liv men med varje ruta sammanställd av sin regissör i ett format som döpts till ”den visuella tystnaden”. I Mia Engbergs uppfunna genre finns drag från fransk essäfilmstradition, även den blandning mellan självbiografi och fiktion som kallas autofiktion, och även en viss typ av spelfilm som exempelvis Marguerite Duras representerar, som manusförfattare på Hiroshima – min älskade (Hiroshima mon amour, 1958) och i egenregisserade India Song (1976) – filmer och företeelser som Mia Engberg håller mycket av och ofta refererar. Belleville Baby fick en guldbagge för bästa dokumentär, reste runt på festivaler och fick ytterligare priser och har idag fått ny luft under vingarna via flera stora streaming-tjänster som har den i sitt utbud.
Lucky One (2019), ibland kallad Mia Engbergs första spelfilm, är direkt utväxt ur Belleville Baby och igen hör vi Mia och Vincent över telefonlinjen. Denna gång är det mycket Vincents historia, bland gangsters och traffickers i Paris undre värld, där han har jobb som chaufför. I andra änden av denna mörka tillvaro finns Vincents 14-årga dotter som han plötsligt måste ta sig an när mamman reser utomlands. Mia själv sitter och skriver, kanske om Vincent, och lyssnar gärna. Bilderna, nästan uteslutande tagna efter solnedgång, ledsagas av jazzig stämningsmusik som i en fransk 50-talsfilm, och här är även drag av den råa energin i Mathieu Kassovitz Medan vi faller (La haine, 1996). Man kunde nästan frestas att tro att ”Vincent” är uppkallad efter Vincent Cassel i den filmen men från början tog hon faktiskt namnet från John Travoltas karaktär i Pulp Fiction (1994) (där ju Uma Thurman spelar en Mia).
Säkert är att ”Baby” från första filmen är en katt och att ”Lucky” i den andra är en hamster. Den stora frågan är vem är ”Mia”? Är hon samma som Mia?
– Jag skulle vilja säga så här; filmerna är djupt personliga därför att jag öser i mitt berättande djupt ifrån mig själv. Men ”Mia” i filmen är ändå en karaktär. Jag har ju bara valt ett litet skikt av tillvaron, som jag sedan har gjort en berättelse av. Det är ju autofiktion, inte självbiografi. ”Mia” är en skriven person, allt som sägs och hörs, först som sist. Samtidigt gör hon inget som jag inte själv har upplevt. Jag hade ju kunnat hitta på alltihop. Det hade ju varit ännu mer spännande! I Belleville Baby finns den idén, att jag plötsligt säger till Vincent: ”du kanske inte ens finns, kanske du bara var i min fantasi”. Och så skulle det ju kunna vara. Men det är självupplevt. Inte för att jag tycker att det spelar någon roll, men det är egna erfarenheter.
Vilket för oss till det faktum att detta blev en trilogi och att del tre, kallad Hypermoon, har premiär 2023. Som för de tidigare två delarna ägde världspremiären rum på Göteborgs filmfestival i januari, med svensk biografpremiär i september. Denna gång är Mia i centrum, hon syns i bild både i yngre tappning och idag, ihop med sin dotter i 20-årsåldern och sin tonårsson.
Vi tas också med på den kanske mest personliga av alla resor, den som rör det faktum att Mia, utan vare sig citationstecken eller pardon, får en konkret cancerdiagnos, vilket i högsta grad är självupplevt och även detaljerat redovisat i ord som bild (utgången har varit positiv och idag är hon frisk). Ändå vill hon inte kalla den mer personlig än de övriga filmerna.
– För mig sitter alla tre ihop, som ett verk. Däremot så har jag ju blivit äldre. Så tilltalet är kanske lite mera lugnt och intimt än hetsigt och högoktanigt som Belleville Baby var. Visst, jag har visat mig väldigt lite i bild, två små tillfällen bara. Och vi får ju faktiskt se Vincent också denna gång. Men jag tyckte att Lucky One var så sträv i tonen att den här gången kunde det få öppna sig lite, lite som en glänta i skogen.
– Det finns en annan aspekt här också. Det är den att jag faktiskt inte visste ifall jag skulle överleva. Och i den perioden tänkte jag att jag kunde göra en helt svart film. Om jag inte hinner göra en hel film, då får det bli bara röster, för det kommer jag att hinna spela in. Och så blir det mitt rekviem, en svart film där man bara hör röster. Men sedan fick jag ju mycket mer tid än vad jag trodde. Och så kom kärleken till filmmediet tillbaka.
Hypermoon glimmar ofta och mycket av sådan kärlek och lust. Resan tar oss till Sovjet och den första kvinnliga kosmonauten Valentina Teresjkova och även till Årsta, där Mias egen mormor och morfar vann priset för bästa balkonglåda två år i rad. Här är högläsning av en Sun Ra-text om att bygga världar ur abstrakt drömmande och ömsinta bilder på Mia och Vincent, sådana de verkligen var, donande i köket. Det är för övrigt tack vare Vincent de visas, i alla fall enligt filmens berättelse. Han ringer från Paris och har hittat en hel låda med gammalt filmmaterial från Mias tid på DI och åren därikring.
– En av bilderna i filmen är från min första övning på DI, från 1994, kanske de första bilderna jag någonsin filmade. Det är när Vincent rakar sig och sedan står i köket och så filmar han mig ett par ögonblick. Jag ser väldigt ung ut, och det är jag också. Och nu, 29 år senare, är de med i min film.
Ramhandlingen rör Mia och hennes sjukhusbesök med tester och behandlingar och hennes reflektioner över tillståndet, inklusive tankarna om att göra en film helt i svart, ifall omständigheterna nu skulle kräva det. Personligt, inte så lite utelämnande men kanske inte heller så känsligt, menar hon.
– Jag var på Moderna Museet och såg Nan Goldings utställning, hon berättar också mycket om sitt eget liv i det hon gör. Och det är ju det jag också gör. Jag har gjort en film om en kompis som dog i AIDS, The Stars We Are, jag har gjort en film om en kompis som har bytt kön, Manhood. Jag har hela tiden filmat saker som ligger mig väldigt nära. Och nu filmade jag det här. Men jag har klippt och klippt om och klippt om igen. 80 procent av det som jag har läst in kom inte med i filmen. Allt handlar om filmisk gestaltning. Det får inte bli för privat, aldrig, det hatar jag när det blir. Istället ska det bli universellt.
Hon nämner tre speciella och återkommande sparringpartners, som får se och läsa material under processens gång, och ge feedback.
– Det är Sara Stridsberg, som jag lärt känna för att hon tycker om mina filmer och jag tycker att hon är Sveriges bästa författare. Hon är ju väldigt litterär, så hon kan bedöma texten på ett väldigt bra sätt. Sedan är det Kalle Boman, filmprofessorn och filmveteranen, som varit med mig ända från första början. Kalle är som en sfinx eller ett orakel. Han talar i gåtor som man får tyda och tolka. Och bli arg på. ”Jaa, det är bara att jobba vidare”, kan han säga när man själv tycker ta-daa, nu är det äntligen klart och fint. Han skulle aldrig säga något för att vara snäll, tvärtom säger han ”Mia, du måste motarbeta viljan att behaga” – och det är jag honom evigt tacksam för. Och så är det Tobias Janson, min producent, som är ett stöd när jag själv inte orkar och börjar tvivla. Annars tar jag inte in så många. För mycket åsikter är inte heller bra.
Trilogin har också sällskap av en parallell trilogi, den bokutgåva som Mia Engberg låtit ackompanjera varje film. Titlarna är ”Belleville Baby: anteckningar från en filmisk process”, ”Den visuella tystnaden” och kommande ”Darkness as material” (de två sistnämnda är även doktorandprojekt hon presenterat på SKH, Stockholms Konstnärliga Högskola, och den första är en del av en mastersstudie på Akademi Valand). Det är välskrivna personliga betraktelser, ibland av essäkaraktär, ibland direkta komplement till filmerna. Säkert en välgörande terapi vid sidan av filmarbetet, om än absolut inte hennes egen tanke med arbetet.
– Den främsta anledningen till att jag har gett ut dem kan verka väldigt förnumstig. Jag har känt att så som svensk filmproduktion till stor del ser ut idag, så har jag ett ansvar att dela med mig av mina processer. Att inspirera andra filmare, producenter, distributörer och finansiärer att komma tillbaka till tanken om att det finns filmkonst. Att all film inte behöver se likadan ut. Och att all film inte behöver göras på samma sätt. Det är svårt, och jag har varit väldigt privilegierad som har kunnat finansiera mina filmer och driva genom de här projekten, för det är inte så lätt att få gehör för den här typen av idéer så som filmindustrin ser ut idag. Det låter som att jag sätter mig själv på väldigt höga hästar men för mig har det inte varit en självterapi utan mera ett sorts ansvar. Jag undervisar ju i film också, och jag tycker att det känns lite som att unga idag inte känner att det går att göra filmkonst längre. Och då måste ju någon stå upp och slå näven i bordet. Jag blir glad om någon, till exempel filmstudenter, läser mina böcker och kanske kan få lite mod på köpet.
På den lista över Sveriges bästa filmer genom tiderna som publiceras vart tionde år av filmtidningen FLM, byggt på en omröstning av drygt 70 filmkritiker och filmvetare, hittar man i 2022 års resultat Belleville Baby på 20:e plats, strax under Nattvardsgästerna (1963) och Utvandrarna (1971) och strax över Häxan (1922) och Sommarnattens leende (1956).
– Skall jag vara lite kritisk så… Jag och Chantal Akerman, som kom etta på Sight & Sound-listan i fjol, vi kommer alltid i vår samtid att vara de som anses som smala filmare, som inte är med i stora tävlan i Cannes utan alltid kommer att vara vid sidan av. Men sedan i efterhand kan folk hålla på att välja ut en till sådana här listor, ibland kanske som en sorts fjäder i hatten, ett alibi. Förlåt om jag är lite kritisk nu. Samtidigt är det ju jättebra att vi lyfts fram på de här listorna så att publiken kan hitta fram, de flesta i Sverige vet ju inte vem jag är och har inte sett mina filmer. Och Belleville Baby verkar ju ha växt under lång tid, levt väldigt länge. Den visas fortfarande och jag blir fortfarande inbjuden att komma och visa den och prata om den. Och jag får fortfarande brev, ungefär ett i veckan från någon som sett den och vill dela med sig av sina tankar. Det kunde jag ju inte veta när jag gjorde den, och det är fantastiskt att få uppleva. Det betyder någonting, det är väldigt fint.
Och det kan kanske uppmuntra dig att fortsätta filma, snarare än att försvinna till det där huset i Frankrike?
– Jag har ju väldigt mycket arbetslust. Jag tror inte på att göra samma sak två gånger. Så det kommer inte att bli ännu fler sådana här filmer. Utan det blir något helt annat. Vad det blir vet jag inte.
Baby är en katt, Lucky är en guldhamster. Du utlovade namnet på ett djur även denna gång. Vad för djur är egentligen Hypermoon? Filmen ger ingen ledtråd den här gången.
– Ja du. Det var en lång process. Väldigt länge hette filmen ”Blackbird”. Det finns till och med en berättelse i den om en fågel som vässar sin näbb mot ett berg. Sedan gick det där och kom av sig. Det kom även plötsligt en tv-serie som hette Blackbird. Och så blev det inget djur denna gång. Hypermoon är ju jag själv. Det är någon som inte sover på nätterna.