Småstadsuppväxt i frikyrklig övre medelklass med skelett i garderoben, autodidakt, allsidig och alert journalist och krönikör mitt i ett dynamiskt 1900-tal, modelejoninna och woman-about-town i parant mink och perfekt smink, polariserande, politisk, kosmopolitisk och ibland kaotisk – Marianne Hööks odyssé genom ett 51 år kort liv är minst sagt både krokig och brokig.
Som en röd tråd löper en rad möten med filmen, ibland sporadiska, ibland marginella, ibland privata och ibland mera brödjobb än kreativt, men i slutändan med både kulör och vigör. ”Hennes vuxna liv bestod till stor del av film” bekräftar vännen och journalisten Annette Kullenberg i sin Höök-biografi från 2008, och tillägger att ”Marianne Höök och filmen vore värd en smärre avhandling.” I den mån någonting hon tog sig an kan kallas smärre.
Från flygfästning till jetset
Faktum är att redan innan hennes byline syns i tryck så förekommer det på vit duk, i alla fall bakom den. I samband med inspelningen av beredskapsdramat Första divisionen (1941) kom ett filmteam till Karlsborgs fästning, där en löjtnant Håkan Höök Nilsson var förlagd. Dennes 23-åriga hustru Marianne följde intresserat arbetet och slog sig i slang med regissören Hasse Ekman och producenten Lorens Marmstedt. När löjtnantsfamiljen tre år senare flyttade till Stockholm ledde denna kontakt till jobb som scripta, först på Hampe Faustmans Flickan och djävulen (1944) och därefter Maria på Kvarngården (1945) av den då nybakte regissören Arne Mattsson. När namnet Marianne Höök (nu utan Nilsson; också löjtnant Håkan skulle snart droppas) först syns i svensk press – i Aftonbladet 4/4-1945 – är det som munter medlem i ett hemligt filmarbetarsällskap ihop med bland annat regissör Mattsson och fotograf Karl Erik Alberts. I november 1945 är hon en av två ”unga svenska modeexperter” i Expressen som slagfärdigt jämför franskt mode med svenskt. Expertpartnern är en viss Gun Grut, en handfull år innan hon blir intimt involverad i Ingmar Bergmans liv, personligen såväl som genom ett antal skrivna gestaltningar i dennes skapande.
Utan akademiska poäng men via en god blick, ett gott munväder och en god förmåga att få ner detta på pränt rekryterades nu Marianne Höök som journalist i en prunkande tidningsbransch som vid denna tid tog in oprövat folk. Från 1946 kan hon läsas i Damernas Värld, Husmodern, Idun, All världens berättare, Vi och framför allt Veckojournalen och Svenska Dagbladet, där hon blev regelbunden filmskribent under 1950- och in en bit på 60-talet. Här befinner hon sig mitt i det ofta glättiga bioutbud som dominerade och även så småningom provocerade fram ett generationsskifte. Under signaturen ”Höken” är hon samtida med folk som Bengt ”Robin Hood” Idestam-Almquist, Gerd ”Pavane” Osten, Sven Jan ”Filmson” Hanson, Gunnar Oldin, Jurgen Schildt och Elisabeth Sörenson. Till skillnad från dessa skulle hennes senare status som krönikör med mera politisk agenda i viss mån överskugga hennes filmkritikergärning.
Just Jurgen Schildt kallade denna för ”mycket läsvärd och föga ortodox”. Hon delar mera av förbindligheten hos Sörenson än Filmsons etter, blir gärna underhållen och utgår från filmmakarnas syfte. Att Alice Babs i Swing it, fröken (1956) är ”så avväpnande sund och rar och hjärtevarm att varje sofistikerad gifttand slokar” är med andra ord knappast en överraskning. Hon hinner även identifiera ”en yngling med älskligt trött världsvana i målbrottsrösten” – ”Gösta Ekman II”, här i sin filmdebut. Judy Garland, Rex Harrison, Jean Gabin, Gina Lollobrigida och Eddie Constantine ute i stora världen och här hemma Soldat Bom, Edvard Persson, Lilla Fridolf… Allt suger hon i sig som ett veritabelt lackmuspapper på tidsandans intryck. Bland hennes porträtt och intervjuer märks ”den vandrande hormonfabriken” Marlon Brando, Povel Ramel, ”mångfacetterad som ett flugöga” och ”den fria republiken” Harriet Andersson, ”en bra sort”. Hennes numera givna plats i Stockholms jetset prickas 1954 av i Karl Gerhard-kupletten ”En katt bland hermelinerna”, där fru Höök swingar loss med paraplyet i det spräckliga huvudstadsmenageriet.
Magnerver och kulturpolitik
Allteftersom filmen och dess strömningar skaffar mera muskel finns hon med och reflekterar kring Fellinis katolicism i Det ljuva livet (La dolce vita, 1960), homosexualiteten i Tennessee Williams-filmatiseringen Plötsligt i somras (Suddenly Last Summer, 1959) eller de ekivoka fräckheterna i Hitchcocks I sista minuten (North by Northwest, 1959). Hon följer samme regissörs vedermödor med att få visa sin nästa film Psycho (1960) oklippt (i Sverige lyckas det inte) och recenserar filmen i ett tillstånd av lätt illamående – ”och mina magnerver är relativt robusta”. Hon är så imponerad av huvudrollsinnehavaren Anthony Perkins, dittills populär som blyg romantisk ung man, att han ”rimligtvis bör ha förstört sin bana för alltid” – vilket blev alltför sant. Ett helt annat avslut nedtecknar hon ömsint, bara det ett bevis på hennes förbindlighet, av nyss avlidne Carl-Anders Dymling, SF-envåldshärskaren som inte tyckte det var konstigt att det görs dålig film men ett underverk att det överhuvud görs – särskilt i ett land där film intar en styvbarnsställning i kulturpolitiken. Den njutbara nekrologen är ett av hennes alltför få bidrag i tidningen Chaplin.
Att tiden för det klassiskt välordnade alltmer är förbi konstaterar hon på plats i Venedig 1959, där hon möter den unga falang ”som i brist på bättre kallas ’la nouvelle vague’”. En ung fransman, Claude Chabrol, imponerar inte på henne, det gör däremot Chabrols polske generationskamrat Andrzej Wajdas Aska och diamanter (Popiół i diament, 1958), ”en given prisfilm om den inte av politiska skäl av polska staten hade undandragits tävlingen”. I ännu ett kulturpolitiskt utfall på nationell nivå ger hon en fet känga åt det faktum att Ingmar Bergmans Ansiktet (1958) inte representerades av en enda svensk utsänd och än mindre någon mottagning för press och andra närvarande. Detta ”officiella nobbande av festivalen” finner hon lika ledsamt som självklart när det gäller ett land där film är en skatteinbringande ”mjölkko för staten”, ”i paritet med loppcirkus eller andra marknadsnöjen”. Bergmans segertåg jorden runt tycks inte intressera den svenska representationen (som inte heller finns på plats i Los Angeles när Jungfrukällan vinner en Oscar 1961).
Bergman i hökblickfånget
Just Ingmar Bergman blir ett särskilt kapitel i cv:t. På SvD-sidorna är det oftast Ellen ”Lill” Liliedahl som recenserar Bergmans premiärer men i februari 1957 tilldelas Marianne Höök en film vid namn Det sjunde inseglet. Med sannolikt omedelbar deadline knackar hon ner den idag kollektivt inristade ikonografin: glansen i riddare von Sydows plågade, knotiga och rena ansikte, Ekeroths Döden framställd som ”sträng skulptur i ben med rakad panna och svarta ögonhål”, Poppes trosvisse lille gycklare – ”en roll som äntligen är hans begåvning värdig”. Hon prisar partierna av ”utandningspaus” och ”raststund”, så välförtjänta för åskådaren, som ”pressas hårt, stundom till gränsen för sin förmåga att uthärda”. Recensionen, fräsch drygt 60 år senare, avslutas så här: ”Frågan är om en vackrare film någonsin gjorts i landet. Har det över huvud taget gjorts en vackrare film?”
Hösten 1962 utkom Ingmar Bergman, hennes bok om densamme. Våren 1962 hade Jörn Donner i Bergman-studien Djävulens ansikte utgått från enbart filmerna, vilket Höök inte nöjer sig med – säkert hjälpt av flera personliga möten i Bergmans personkrets (Gun Grut redan 1945, t ex) och nog också av en besläktat dysfunktionell uppväxt (snäppet värre än Bergmans, möjligen). Begreppet ”jagdrama” är centralt när Höökblicken synar ett konstnärsliv med liten distans till det privata, som får betydligt utrymme. Om än en varm beundrare så bemöter hon hans styrka som kvinnopsykolog med förbehåll: ”En synvilla och en önskedröm – kanske mest från en svältfödd kvinnopubliks synpunkt”. Hon presenterar även tre återkommande kvinnotyper i Bergmans perpetuum mobile (icke att förväxlas med laterna magica), byggda på varsin romersk-antik gudinna – Venus, den livsbejakande och varma Urkvinnan som överser med mannens svagheter (spelas med fördel av Eva Dahlbeck); Diana, sval, intellektuell, medveten, lidande och mannens jämbördiga antagonist (gärna Ingrid Thulin); Hebe, den unga, oskuldsfulla, i ständigt spänningsfält mellan ljuv, farlig, ren och djurisk (ofta Harriet och Bibi Andersson). Modellen kom att citeras i decennier och kom också på tapeten när Höök i ett föredrag tillsammans med Gunnar Oldin 1966 höll räfst med kvinnoporträtten i svensk film, vilka stundtals befanns på veckopressnivå, om än inte lika illa som i Amerika.
Donners och Hööks respektive och väsensskilda metoder togs bägge väl emot, Höök ofta mycket väl, dock ej av just Bergman – tills han på äldre dar erkände att hon ju hade rätt i mycket. Innan dess var han länge ganska förbannad på henne.
Ekman, Wickman, Dagerman
En konfliktfriare relation hade hon med Hasse Ekman, vars sena 50-talsproduktion hon täcker in lika reguljärt som Lill med Bergman. Även om hon ibland gråter i kudden över att han som en gång gjorde Flicka och hyacinter (1950) numera valt den breda vägen så är det i alla fall bättre när en rolig film inte bara är bred – utan också rolig. Hon drar sig inte för att jämföra Martin Ljung med Danny Kaye i Den store amatören (1958) och heller inte för att kalla Fröken Chic (1958) för ”ett under i svensk filmhistoria”. I ett innerligt samtal i Idun 1964 ger Ekman henne sin ”avskedsintervju” i och med att han nu slutar filma. ”Man kommer till en ålder då man lägger in en ny växel. Någon gång mellan 45 och 50 riktigt hör man hur den växeln skrapar på plats. Ett point of no return i livet. Inget att sjåpa om, ifall man är lite realistisk… Man kämpar inte längre. Man är arriverad.” Att hon inte skrev en bok även om Ekman är en förlust, inte minst i våra dagar av Hasse-renässans.
Annars var den regissör hon kom närmast Torgny Wickman, med vilken hon gifte sig 1947. Under deras tid tillsammans levererade Wickman huvudsakligen olika slags beställningsjobb, inklusive reklamfilm eller till journalfilm förtäckt reklamfilm, där Marianne Höök gärna brukade sitt digra kontaktnät i jakten på stoff om allt från konjak till olika bilmärken åt hennes entreprenadglade man. En och annan gliring apropå journalistisk integritet kom från kollegor som även noterade hennes hjärtliga Veckojournalen-recension av en av sin mans filmer. Kunde hon inte ha sagt det vid frukostbordet istället, undrar en skvallerskribent i en milt syrlig Expressen-notis hösten 1954. Eventuella övertramp (en gång kopierade hon en amerikansk recension lite väl verbatim till en del välförtjänt smälek) verkar inte ha hindrat hennes framfart, som med åren skulle placera henne bland sin samtids mest prominenta skribenter.
Bevis på sagda prominens redovisas i Drömfabriken (1970), en memoar av Lundaakademikern Åke Ohlmarks om sin tid som manuskriptchef och idéman åt Edvard Person på Europa Film 1949-58. En av Persson-filmerna han var med och sjösatte var En natt på Glimmingehus (1954), regi Torgny Wickman (just den som hyllas i Veckojournalen). Och även om Marianne Höök aldrig (officiellt) samarbetade på någon Wickman-film så tycks hennes blotta koppling imponera på den inte alltid så välvillige bolagschefen Gustav Scheutz. Det börjar redan när Wickman ska sälja in sig och lägger ut med att säga ”Det är jag som är gift med Marianne Höök.” När han har fått jobbet och bjuder hem Ohlmarks och filmens manusförfattare – ingen mindre än Stig Dagerman – på middag, mjuknar Scheutz. ”Hon var ju filmrecensent också, bland mycket annat. Och mycket intellektuell, och omtalad, och så.” På nivå med eller rentav över Dagerman, ger anekdoten intryck av. Och just då detta begav sig är det fullt möjligt. Karl Gerhards lilla kuplettrad har nog heller inte skadat.
Äktenskapet med Wickman byttes lite senare mot ett nytt med en diplomat (en helt annan historia) men de två förblev livslånga vänner. När Wickman 1968 annonserar sin kommande sexupplysningsfilm Ur kärlekens språk (1969) så sägs Marianne Höök ingå i en expertpanel som ska medverka i filmen. I det färdiga resultatet ser man inte röken av henne.
Zetterling, Delaney, Dietrich
En långt mer salongsfähig kollaboration är den med Mai Zetterling, som likt Marianne Höök rört sig i 1940- och 50-talens bredare filmlager men som i det nya decenniet tog sikte på mera komplexa ämnen, därtill som regissör och manusförfattare. Hon skrev på engelska ihop med maken David Hughes, vilkas manus till Älskande par (1964), Nattlek (1966) och Flickorna (1968) alla översattes till svenska av Marianne Höök. Hööks medverkan i projekten lyfts lika regelbundet som självklart fram i pressen, igen ett prominensbevis. Eventuella artistiska insatser – som att tillföra lite extrakrydda i replikerna – har inte kartlagts. I Zetterlings memoarbok Osminkat (1984) framkommer det i alla fall att Höök skickar intressant information om att Ingmar Bergman säger ”snälla saker” om Nattlek men också tycker att den är ”ruskig” och att tidningarna har utnämnt Zetterling till svensk films nya perversa regissör.
Översättartalangerna togs också i anspråk av regissörer som Mimi Pollak, Hans Abramson, Eva Sköld, Jan Molander, Yngve Gamlin, Stig Olin och Johan Bergenstråhle för teater- och tv-teateruppsättningar av texter av bland annat Neil Simon, James Thurber, Terence Rattigan, Alan Ayckbourn och Shelagh Delaneys Doft av honung. För Karin Falcks underhållningsprogram Estrad (1967-68) skrev hon sketcher och bland böckerna hon översatte finns den utsökta Marlene Dietrichs ABC (1961), utkommen i Sverige 1964 (med Hööks namn tydligt utsatt i annonsen som extra kvalitetsmärke). En av hennes sista insatser är ihop med den regissör hon först mötte: gamle vännen Hasse Ekman, som fortfarande gärna regisserade för scen, i detta fall den brittiska komedin Inte just nu, älskling på Intiman hösten 1970, översatt till svenska av Marianne Höök.
Under rubriken ”Tyckt”, lanserad i SvD 1964 och med stort genomslag relanserad i Aftonbladet 1967 – en på sin tid kontroversiell flytt ”vänsterut” – debatterade och reflekterade hon över stora och större ämnen, ibland inom ramen för ett biobesök. Att hon är à jour syns i en krönika om Kjell Gredes Harry Munter (1969) i januari 1970, tre månader innan hennes död. Denna fullbordades, som med Dagerman och även hennes egen mor, för egen hand. Hon var då nyss hemkommen från Parisvåningen hon lånat av Ingrid Thulin för att putsa på sin franska, kontemplera ännu en skilsmässa och få lite skrivro. Alltihop kom av sig. Den 17 april 1970 – samma kväll som TV1 visade Louis Malle-filmen Tag mitt liv (Le feu follet, 1963) – var hon ”arriverad”, till sitt point of no return.
Hon efterlämnade två vuxna barn, en änkling, två ex-makar, en del amorala allianser (ibland celebra), många vänner, ännu fler bekanta och en samtid som berikats med ett Djurgårdens eget svar på Manhattans Dorothy Parker, Susan Sontag eller Nora Ephron. I grund och botten en hårdjobbande yrkeskvinna, men rätt bra på att odla en färgstark image som vivös, flanös, lebekvinna och andra begrepp som alltför ofta skrivits i primärt maskulinum.
Vad som aldrig kom från Marianne Hööks hand är någon roman eller något manus, en förlust för alla berörda – tveklöst mest henne själv för viljan saknades inte, tvärtom. Planer presenterades och välkomnandes av förlag och producenter men föll på hälleberget. Två faktorer bör ha spelat mest in: det ständiga flödet av deadlines och därmed ovanan vid det längre formatet. Lägg till detta en inre oro som satte solida käppar i hjulen. Hennes önskeprojekt, ett på händelserna i Ådalen 1931 och ett om Karen Blixen, visade på bra fingertoppskänsla; bägge ämnena blev till mycket framgångsrika filmer.
Kvar är åtminstone en idé. Efter en resa på ämnet filmen och Marianne Höök framstår den alltmer som den bästa – nämligen filmen om Marianne Höök. Särskilt mycket extrakrydda behöver inte tillföras, bara en riktigt bra titelrollsuttolkare. Med fördel en som Eva Dahlbeck.
Källor:
Donner, Jörn. 1962. Djävulens ansikte: Ingmar Bergmans filmer. Stockholm: Aldus/Bonnier.
Höök, Marianne. 1962. Ingmar Bergman. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Kullenberg, Anette. 2008. Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Stockholm: Atlas.
Ohlmarks, Åke. 1970. Drömfabriken: äventyr i filmens värld. Göteborg: Zinderman.
Zetterling, Mai. 1984. Osminkat. Stockholm: Norstedt.
Samt ett flertal tidningsartiklar och recensioner mellan åren 1945-1970, signerade Marianne Höök.