Fia-Stina Sandlund har lämnat Fröken Julie bakom sig och ägnar nu sin tid åt en högst verklig karaktär: Mai Zetterling.
När Mai Zetterling i mitten av 80-talet sökte sig tillbaka till Sverige för att regissera Amorosa (1986), hade hon en mängd uppslag, utkast och manus – alla med en gemensam nämnare: de blev aldrig finansierade projekt som gick till inspelning. I Mai Zetterlings arkiv finns ett 30-tal manus eller manusutkast som vittnar om hennes oupphörliga arbete med att få sina idéer förverkligade. En av dem, som hon arbetade mest ihärdigt på under flera år i skarven mellan 80- och 90-tal, var en film som skulle bygga på Karlskoga-städerskan Maja Ekelöfs succéroman Rapport från en skurhink. Mais arbete för att få filmen på fötter – hennes sista projekt i livet – blev en tröstlös golgatavandring mellan olika producenter och konsulenter i Sverige och utomlands. Från början var det meningen att barndomsvännen Inga Landgré skulle spela huvudrollen, i en senare version var det den franska stjärnan Jeanne Moreau. (Om denna historia berättar Inga Landgré här.)
– När jag läste om fynden som gjorts i Mais hus i Ardèche med kvarlämnade manus och annat, blev jag nyfiken, berättar Fia-Stina Sandlund. Särskilt den där titeln – “The Woman Who Cleaned the World”.
Kvinnan i ifråga var förstås Maja Ekelöf själv, men Fia-Stina menar att i de olika versionerna av manus till den tänkta filmen, så blir denna kvinna mer och mer en sammansmältning av städerskan Maja och filmregissören Mai.
– Ju mer jag läste på, desto mer fascinerad blev jag av Mai och hennes värld. När jag sedan läste manuset till den här ogjorda filmen blev jag verkligen drabbad, säger Fia-Stina. Mais fantasivärld och hennes drömmar blir till ett slags framtidsscenarier och utsagor om en framtid som redan är här.
Hon tycker också att det är en berättelse som rymmer många dagsaktuella teman – som en karaktär som påminner starkt om Donald Trump, vapenexport och en kritik av vad Mai Zetterling ansåg vara svensk dubbelmoral. Fia-Stina säger hon också arbetat med liknande teman i sin konstutövning och att det är just parallellerna till samtiden som hon fastnat för.
Hur ska hon då återskapa denna lokalt förankrade berättelse med globala ambitioner?
– Jag kommer att dyka ner i skurhinken i Karlskoga igen! Här finns ju båda perspektiven – det lokala och det globala, med ett vapenexporterande företag inpå knuten. Men jag kommer att använda mig av delar av olika manusversioner och addera mina egna meta-lager till berättelsen.
Formmässigt tänker hon sig en hybrid, med tonvikten på fiktionen.
-Jag är väldigt intresserad av dramaturgi, framförallt den som på olika sätt utmanar den aristoteliska story-drivna varianten, som sedan 70-talet är den enda vedertagna inom spelfilm. Genom min vän Kajsa Dahlberg, konstnär och forskare på KTH, blev jag introducerad till den danska dramaturgen Ulla Ryum, som på 70-talet lanserade idéer om ett kvinnligt berättande – en spiralformad dramaturgi och ett dynamiskt tidsbegrepp. Mai var väldigt influerad av de tankarna – även om hon i slutänden alltid gick sina egna vägar.
Ytterligare en aspekt av Mai Zetterlings verksamhet måste ses mot bakgrund av metoo-rörelsen och initiativ som #tystnadtagning, menar Fia-Stina.
-Hon kämpade ju definitivt för att flytta fram positionerna för kvinnor i filmvärlden, de få som fanns då.
Fia-Stina Sandlund säger att hon har funderat mycket kring varför så många av Zetterlings idéer ratades och förkastades.
-Jag tror att det kan ha att göra med synen på berättandet. Det är dags att ifrågasätta de dramaturgiska normerna, att lyfta fram de konstnärliga aspekterna och fantasin – som Mai gjorde.
Fia-Stina tror att Mai Zetterlings form av filmberättande kanske var för “vildvuxet” för hennes tid. Hon tycker det känns angeläget att i någon mening återupprätta hennes kunskap och arbete. När nu Filminstitutet vill satsa på kvinnliga filmskapare är det också på tiden att våga ge stöd till filmer som på olika sätt bryter mot de patriarkala dramaturgiska kontrakt som sedan länge ingåtts med publiken.
-Detta var ju det sista Mai Zetterling gjorde – och hon kämpade in i det sista. Jag tror verkligen att just det här projektet låg henne extra varmt om hjärtat.
Fia-Stina arbetar nu tillsammans med dramaturgen Sophie Helsing för att hitta den rätta (hybrid)formen för denna retrobaserade samtidshistoria. Hon har fått utvecklingsstöd från såväl Konstnärsnämnden som Filminstitutet för The Woman Who Cleaned the World.
-Själva städtemat känns ju också som att det har aktualiserats på sistone, sett ur konstnärligt perspektiv. Tänk bara på Marina Abramovićs projekt Re-performances – The Cleaner! Kanske är närheten till smutsen det som krävs för att rädda oss från undergång?