Ja, det är frestande för vilken skribent som helst att låna Selma Lagerlöfs välkända berättarmanér i Gösta Berlings saga till sin text. Författaren Gustaf Fröding till exempel, inledde sin recension av romanen i Karlstads-Tidningen så här:
”O, I nyare tiders människor, vilka vant er att betrakta dikten som en fotografiapparat att uppfånga allt, som dagligen sker och händer, vad skolen I tänka om Gösta Berling?”
Frödings recension kommenterar Lagerlöfs djärva brott med den realism som dominerade tidens litteratur. Och det är just det sagolikt fantastiska som har lockat teater- och filmvärlden till ständigt nya dramatiseringar sedan romanen kom ut 1891.
Här finns ett pärlband av självlysande scener som tigger och ber om att bli gestaltade. Majorskan Samzelius möte i en snödriva med den unge, vackre, försupne, avsatte och självmordsbenägne prästen Gösta Berling (en sådan oemotståndlig kombination av beskrivande adjektiv för en teater- eller filmroll!), kavaljerernas pakt med djävulen (eller är det den elake brukspatron Sintram?) i Ekebys smedja på julnatten, julmiddagen när Majorskan detroniseras och tvingas lämna Ekeby i kavaljerernas (van)vård, Gösta Berling och Anna Stjärnhök på vild slädfärd, jagade av vargar, Marianne Sinclairs och Gösta Berlings äkta teaterkyss, Gösta Berlings enlevering av den gifta grevinnan Elisabet Dohna från balen på länsmansgården – listan kan göras lång.
I februari visas Mauritz Stillers stumfilmsversion av Gösta Berlings saga i nyrestaurerat skick på Cinemateket i Stockholm Gösta Berlings saga.
Vid premiären fick filmen mycket kritik, inte minst av Selma Lagerlöf själv, för sin självsvåldiga behandling av romanens innehåll. Men vad man än tycker om till exempel Stillers sockrade slutscen utan motsvarighet i boken, så framstår en rejäl renodling av berättelsens handling som det enda möjliga sättet att dramatisera romanen. Den som vill ha det underbyggt kan till exempel utsätta sig för longörerna i den betydligt mer texttrogna tv-serien Gösta Berlings saga från 1986 eller faktiskt också läsa Selma Lagerlöfs pjäs från 1936, byggd på romanen men med avsevärt förkortad handling.
Vad var det då Mauritz Stiller, som både skrev manus och regisserade, gjorde som väckte samtidens indignation så till den milda grad? Av Selma Lagerlöfs text som svämmar över av personer, platser och äventyr, hårdtvinnade han en mer konventionell dramatisk tråd med kärlekshistorien mellan Gösta Berling och grevinnan Elisabet Dohna som sammanhållande faktor. Han slog samman, skar bort, flyttade om och lade till.
Just det sistnämnda upprörde Selma Lagerlöf allra mest. Hon hade motvilligt godkänt manuset, men upptäckte efter premiären att filmen innehöll ett för henne nytt inslag där Gösta Berling skäller ut församlingsmedlemmarna i kyrkan efter sin besjälade predikan. Bråket blir i filmen den omedelbara anledningen till att han får sluta som präst. I romanen är det i stället en av Göstas supbröder som skrämmer kyrkans män under en vild droskfärd, så att Gösta Berling trots sin framgångsrika predikan blir övertygad om att han kommer att bli avsatt, och självmant lämnar prästgården.
En recensent framhöll Stillers version av förloppet som lyckad, men den betydelsemässiga skillnaden för rollfiguren Gösta Berling – att han blir avsatt på grund av otyglad vrede istället för karaktärssvaghet – blev för mycket för Selma Lagerlöf. Hon skrev ett brev till Stiller och meddelade att hon aldrig mer skulle låta honom göra film av något av hennes verk.
I Mauritz Stillers tappning är således den infallsrika romanen som har karaktären av en krönika om en hel bygd, omskapad till en klassisk kärlekshistoria, låt vara med ovanligt kraftfulla scener och färgstarka rollfigurer. Men kanske just därför, och inte minst tack vare flödande driv och rytm, vackra, slagkraftiga bilder och minnesvärda skådespelarinsatser, är filmen än idag, betraktad som filmupplevelse och inget annat, utan tvekan högst sevärd.
Bland skådespelarna går Gerda Lundequists insats som Majorskan obehindrat rakt genom duken nära hundra år efter premiären. Och i retrospektiv är det förstås svårt att se filmen utan att närstudera den då 17-åriga Greta Garbo i rollen som grevinnan Elisabet Dohna. Filmen blev starten på hennes filmkarriär och nog står det en magisk lyster kring henne, särskilt i filmens andra del.
En recensent påpekade att det i stort sett bara är det första hundratalet sidor av totalt 550 sidor i boken som ligger till grund för filmens handling. Intressant nog gör Selma Lagerlöf en liknande förkortning när hon själv gör pjäs av romanen 1936. Hon kapar en stor del av bokens senare del för att fokusera pjäsens handling på de fem viktigaste personerna och de nyckelscener som är förknippade med dem: Gösta Berling, Majorskan, Anna Stjärnhök, Marianne Sinclair och Elisabet Dohna.
Kanske förstod hon vad tv-seriens regissör Bengt Lagerkvist och manusförfattare Jonas Cornell inte verkar ha insett, eller med dödsförakt struntat i: att romankapitel som ”Kevenhüller”, om en av kavaljererna och hans uppfinnartalanger, obönhörligt blir en grav bromskloss mot slutet av en virvlande iscensättning av dansen kring Lövens långa sjö. Tv-serien är nästan dubbelt så lång som filmen, sex timmar, och hinner förstås avverka mycket mer av bokens handling. Harriet Andersson och Thomas Nyberg har till exempel gott om tid att glänsa som den nedriga grevinnan Dohna och hennes trögtänkte son Henrik. Trots det når den inte större psykologiska djup än stumfilmen, snarare tvärtom.
Men även en välvilligt inställd åskådare kan tycka att Stiller tappade bort ett och annat i effektiviseringen. Romanens nyanserade resonemang om kärlekens natur ter sig betydligt mer konventionellt efter den strukturella omdaningen. Och trots att Gerda Lundequist är magnifik i varenda scen hon är med i, känns det som om Stiller kunde gjort ännu mer av hennes och Gösta Berlings jämlika förhållande som fortfarande är en av nycklarna till berättelsens unika karaktär. För att inte tala om hennes personas intressanta kluvenhet i å ena sidan Majorskan Samzelius och å andra sidan Margareta Celsing, den ena mäktig men knappt betraktad som en kvinna alls, den andra i högsta grad en kvinna som tvingas till en kvinnas offer.
Här ligger kanske rentav en kastad handske och väntar på att bli upplockad. Går det att göra rörlig bild av Gösta Berlings saga med både existentiella nyanser och spektakulära slädfärder i behåll? Ja, vad säger ni, o, sena tiders manusförfattare?!
Tv-serien Gösta Berlings saga (1986) finns tillgänglig på SVT:s sajt Öppet arkiv.
Pjäsen Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, efter romanen med samma namn, gavs ut 1936 av Albert Bonniers förlag.