En gammal flickvän ringer upp mig. Det är första gången vi pratar på ett år och vi går in och ut ur något som en gång var. Ibland vill jag stanna kvar i värmen som uppstår, ibland häpnar jag över skillnader i minnen och kastas ut av nya avstånd – som hastigt suddas ut av ett bekant ord. Det blir ofta tyst.
Ett par dagar senare ser jag Belleville Baby och samtalet slår emot mig med full kraft. Mia Engbergs film – hennes åttonde sedan debuten i mitten på 90-talet – är en timslång telefonkonversation mellan ”Mia Engberg” och ”Vincent” som en gång levde i en nära relation. En väv av Mias litterärt frammejslade berättarröst och hennes sträva svenskanstrukna franska i samtal med en mörk mansröst, ligger över bilder från tågresor och bakgator i Paris, hamnkvarter i Marseilles och ett snötäckt Stockholm – filmat i Super-8 som slår i rött, med klipp mot stillbilder mellan suddig rörelse och skarp fixering.
Ibland blir det bara svart.
Belleville Baby antar – likt essäfilmer av Chris Marker eller Sokurovs elegier – kvaliteten av minnen: undflyende men igenkännbara. Mot det suggestiva fotot, den känsliga dialogen och musiken är det oundvikligt att ens egna känslominnen frigör sig.
När jag träffar Engberg i närheten av hennes produktionskontor Story på Södermalm i Stockholm skrattar hon åt igenkänningen.
– Det alltid någon som kommer fram efter filmen och säger ”vet du, jag har en liknande historia…”. För det är universellt att ha förlorat någon – något starkt som aldrig kommer tillbaka.
Ursprungligen, när Engberg för fem år sedan och i hemlighet inledde arbetet i en källare, hette filmen ”Le Manque” (”Saknaden”).
– Botten var min saknad över förlorad kärlek och personerna som aldrig kommer bli desamma. Men i det ögonblick som allt är färdigklippt, så är det som att man stänger en dörr och vänder sig mot publiken: ”nu är det en film och inte jag längre”. Då ville jag ha en titel som fungerar på en poster och inte behöver förklaras hela tiden.
I filmen, som tog nästan två år att klippa, läser Engberg en egenskriven dialog mot en skådespelare. ”Mia” och ”Vincent” flimrar bara som hastigast förbi i bild. Resultatet är en skicklig konstruktion – inte privat sluten, men personligt öppen.
– Jag inspirerades mycket av Marguerite Duras. Hennes böcker, och filmer som India Song, fick mig att börja intressera mig för autofiktionen som genre, förklarar Engberg.
– Man hämtar något ur sig själv och skapar en semifiktiv berättelse. Själva metoden och sökandet – att det utgår ifrån en subjektiv verklighet, att karaktärerna inte är påhittade – gör det dokumentärt. Men jag ville frångå den hundraprocentiga identifikation som blivit så viktig när man har en dramaturgiskt konstruerad story. Skapa utrymme mellan det sagda och det upplevda där man kan bilda sig sin egen berättelse.
Belleville Baby ramas in av myten om Orfeus, poeten som ska hämta sin älskade Eurydike från underjorden. När Vincent många år efter relationens slut ringer upp Mia har han kommit ur fängelse och filmen har en dov, pulserande kärna av mörker.
– Jag har arbetat nära myten, den är så mångbottnad och fascinerande. För Orfeus är ju jag och alla kvinnor som har älskat någon de vill rädda – omöjligheten att med kärlek hämta någon från sitt eget mörker.
Liksom i allt Engberg gör finns här alltså en politisk aspekt: dels i att berätta ur en kvinnas perspektiv – fängelseskildringar är ofta en manlig domän – dels i historien om den vita svenska flickan i en fransk värld av droger, vapen och våld. Människor kraftigt kedjade till ett socialt arv som filmens Mia Engberg vet att hon kan lämna.
Var det svårt att skildra något så ärligt – det är tydligt att mörkret i Vincent och hans värld är en del av begäret?
– En tung finansiär sa ”du måste ta avstånd från den här mannen, visa vem han verkligen är”. Men jag skriver inte under på den föreställningen. Båda sidor, det onda och det goda, ryms i personer och det är odelbart från begäret. Den sidan av människan måste man få skildra. Om alla historier delar upp oss i goda och onda, då tror jag vi får ett farligare samhälle. För konstens uppgift är att berätta det nyanserade – att skapa bilder av de komplexa människor vi faktiskt är.
Tidigare publicerad i Swedish Film #1 2013