Första frågan till Sanna Lenken är given: Hur hinner hon med allt? I januari 2022 är hon nyss tillbaka från Malmö och arbetet på andra säsongen av Tunna blå linjen, succéserien där hon har titeln konceptuerande regissör med övergripande ”vision” sedan inspelningsstarten 2019. Förra året syntes hennes regisignatur på ett knippe avsnitt av ännu en tv-serie, Thunder in My Heart, skapad av Amy Deasismont som hade en av huvudrollerna i hennes debutfilm Min lilla syster (2015). Och inom kort är andra långfilmen Comedy Queen premiärklar, på svenska biografer den 11 februari, och i samma veva på festivalen i Berlin. Mycket av allt detta är dessutom tillkommet under coronans obstinata omständigheter.
– Faktiskt har jag jobbat under hela pandemin, konstaterar hon. Utan uppehåll. Jag har många vänner som har haft det väldigt tungt och tufft men för flera av oss som arbetar med film, och kanske särskilt TV-produktion, har det funnits arbete. Det har varit tacksamt, och även stressigt. På de projekt som jag har arbetat med har vi lyckats pricka in flera smittotoppar under perioden, som sammanfallit med inspelningsstarterna. En del av oss är nog lite slutkörda just nu, det blir många komplikationer med covid. Det är ju kris på filminspelningar hela tiden, olika problem som ska lösas, även i vanliga fall – alltid. Och så det här ovanpå, liksom. Lite gemensam arbetsterapi efter allt detta vore nog välbehövligt.
Nästa fråga som naturligt infinner sig blir den om man faktiskt kan lära sig något från den här perioden, hitta möjligheter i krisen. Och det kan man.
– Själv har jag blivit mycket bättre på att inte förvänta mig något – det låter tråkigt men det är sant. Jag har lärt att bättre acceptera läget med olika komplikationer och uppskjutna tillfällen, och det är något nytt för mig.
Den lovprisade och flermiljontittade polisserien har också bidragit till att hon har fått en ny regissörsidentitet, efter att – inte utan god grund – ha förknippats med filmer om barn och unga. Steget är intressant och anmärkningsvärt. Hur hamnade hon egentligen här?
– De hade sett ut ett par tre namn, jag vet ju vilka de andra påtänkta var, och vi var verkligen olika i stil och bakgrund. Jag tror att de valde mig för att jag kände att jag kunde göra detta och göra det väldigt bra tror jag, där var en ton som jag kunde jobba med. Jag hade fått en text av manusförfattaren Cilla Jackert och redan under intervjumötet hade jag hunnit ta fram bilder och idéer om hur jag ville göra. Det tror jag att de tyckte om, att se min ambition redan på det stadiet.
– Och jag blev glad över erbjudandet att arbeta med en annan genre än den där jag lite hade fått en stämpel. Själv såg jag inte Min lilla syster som en barn- och ungdomsfilm men det var i det facket den hamnade och det var i ungdomssektionerna den visades i både Berlin och i Toronto. Inget fel i det men det var härligt med något ”vuxet”. Att få göra något med poliser kändes lustfyllt. Det är ingen arbetsmiljö jag har tänkt särskilt mycket på och det har ju sannerligen gjorts en del redan men Cillas sätt att beskriva det kände jag en stark identifikation med. Det kändes nytt och verkligt med många frågor om samtiden. Det här har både hjärta och är smart.
Sanna Lenken har som sagt även hunnit med att göra sin andra långfilm, som delar teman med den egenskrivna debuten Min lilla syster och även novellfilmen Nattbarn (2017), byggd på en serieroman av Hanna Gustavsson.
– Jag är tillbaka till den unga flickan igen, ja, som i Min lilla syster. Släktskap finns absolut. Jag har även gjort en novellfilm för tv, Nattbarn, och ihop med Comedy Queen blir det tre sammanlänkade historier, alla med huvudpersoner i samma ålder och kön. Jag dras till de här ämnena och att få in både svärta och humor, värme och ett underliggande vemod, gärna fångat i samma ögonblick. För det är så jag tycker livet är. Sedan går alla tjejerna i de här filmerna sin egen väg, bryr sig inte så värst om hur andra uppfattar dem, i alla fall försöker de slå sig fria från att bry sig, de har en tuffhet och en skörhet, i kombination.
Medan Min lilla syster tog upp temat ätstörning och Nattbarn handlade om ett sexuellt uppvaknande är Comedy Queen en berättelse om sorgearbete. Den bygger på en roman av Jenny Jägerfeld (som även har skrivit förlagan till en annan aktuell film, Så jävla easygoing) och har adapterats för film av Linn Gottfridsson. I centrum står Sasha som snart ska fylla 13 och försöker parera sin barndom med en ofrivilligt vuxen belägenhet, bearbetandet av sin mammas nyliga bortgång. Att mamma inte orkade leva och själv gjorde slut på livet gör inte saken lättare, inte heller att pappa är så väldigt ledsen. Sasha smider i alla fall en plan i vilken ett av målen är att bli rolig, och gärna få pappa att skratta igen. Hon ska bli ståuppkomiker, en comedy queen. Tuff- och skörhet är här gott om, i en komplex och nyckfullt växelspelande kombination.
– Just den där kombinationen hittar Jenny Jägerfeld väldigt fint i flera av sina böcker. Jag dras till det, kanske för att jag inte hittade sådana porträtt när jag själv var ung.
Hur pass finns du själv med i en film av en annan författare?
– Det personliga med Comedy Queen är väl att vi har haft en del sorg i min egen familj. Bland annat så dog mina föräldrars föräldrar väldigt tidigt, morfar när mamma var nio och farfar när pappa var tolv, vilket nog var min egen ingång snarare än en egen erfarenhet. Men skuggsidan har funnits där och livet har känts skört. Jag har pratat ganska mycket med min mamma om hur hon upplevde tiden efter hennes fars död och just det här att vilja vara normal, vilja att allt ska bli som vanligt.
Huvudrollsinnehavarna har bägge varit med förr. Sasha spelas av Sigrid Johnson, ”veteran” med drygt tio år i branschen sedan debuten som fyraåring och med nedslag i både tv-kalendern Tusen år till julafton (2015) och polisserien Maria Wern (2018) på vägen. Från sin ”egen” polisserie har Sanna Lenken hämtat ingen mindre än Tunna blå linjen-Magnus alias Oscar Töringe i rollen som pappa Abbe.
– Om jag får säga att det är något jag tycker jag är bra på så är det att hitta skådespelare och inte ge mig förrän jag har vridit och vänt och hittat rätt – och jag vill provfilma alla, oavsett ”storhet”. Just den här filmen hade en tuff process på grund av just covid och att vi inte kunde ta in folk hur som helst. Jag hade helst provfilmat typ hundra barn för Sasha men det gick inte på grund av restriktionerna. Men Catrin Wideryd som ansvarade för castingen hade provfilmat Sigrid, som kunde gå långt i sin roll och kändes rätt. Oscar var en av flera påtänkta för pappan men berörde mig mest i rollen. Sedan hade han och Sigrid är en jättefin kemi ihop och då kändes alltihop helt självklart.
Till skillnad från Min lilla syster tycker Sanna Lenken att Comedy Queen är en mera regelrätt ungdomsfilm.
– För mig är detta en familjefilm, med hopp, och att det ska vara hoppfullt att leva. Och förhoppningsvis inget sentimentalt. Vi har klippt stenhårt i sådana bitar för att det inte ska gottas i sådant.
Ytterligare en ungdomsskildring ligger nu i hennes pipeline, igen baserad på en serieroman av Hanna Gustavsson. Iggy 4-ever heter förlagan och har samma huvudperson som i Nattbarn, Ingrid, kallad Iggy, en person som Sanna Lenken med tiden kommit att känna en stark identifikation med.
– Själva storyn är ganska kortfattad och lämpar sig kanske för en tiominutersfilm, så därför har jag frågat Hanna ifall jag kan få använda den som frö till en långfilm. Först var hon lite skeptisk till att jag tog över hennes karaktär men hon har läst mitt förslag nu och både godkände och tyckte det var bra. Och jag har verkligen skrivit utifrån egna erfarenheter. Så det blir möjligen min nästa film, låt oss se och ta i trä.
Att Sanna Lenken ser till att ge plats åt de vuxna i sina ungdomsskildringar, naturligt och varken stereotypt eller ”förhöjt” eller ”tokroligt” (två tillstånd hon omsorgsfullt och virtuost undviker till varje pris) är värt att lovorda, inte minst där många ungdomsskildringar eftersätter sådana rollfigurer. Att hon tycker om de vuxna karaktärerna i Tunna blå linjen är redan till fullo bekräftat. Finns det även någon ”vuxen” historia i hennes egna kommande långfilmplan?
– Jag har ju gjort en kortfilm som heter Konstnären får barn, som bygger på mig själv – det är en egotripp som jag skrivit och regisserat och själv spelar titelrollen i. Om jag får säga det själv är jag väldigt förtjust i den. Den är gjord på ren lust och jag fick ur mig många tankar om min plats i livet just då, i konstnärskapet, i moderskapet, om män och kvinnor… Den var mycket lustfylld att skriva och göra. Den är tillkommen bara med mig och en fotograf och utan utvecklingsfinansiering eller tankar eller spekulationer från konsulenter. Den blev även mycket omtyckt, speciellt bland mammor som var konstnärer! Den lustfyllda processen vill jag gärna tillbaka till.
Fast först av allt ska det bli ännu en malmöitisk sejour, till en stad hon gillar mer och mer.
– Lynnet skiljer sig verkligen från Stockholm, där jag bor, och Göteborg, där jag växte upp. Jag blir helt lugn i själen när jag kommer dit. Det var helt klart ännu en anledning till att jag tackade ja, detta universum som är Malmö, vars gator, vars människor jag mer och mer verkligen älskar. Jag har faktiskt funderat lite på att flytta dit, men inte riktigt kommit helt så långt än…