Under en videointervju frågar jag regissören Lovisa Sirén hur det är att arbeta med film när de flesta maktpositioner innehas av kvinnor. Hon blir betänksam. Efter en stund säger hon att hon inte riktigt har något att jämföra med. Svaret speglar hur arbetsfördelningen i hennes nu premiärfärdiga film Maya Nilo (Laura) (2022) har sett ut, uppbyggnaden av teamet kan nämligen förstås vila på en feministisk värdegrund.
– Det normala för oss i den här produktionen är att det är kvinnor som sitter på maktpositionerna, i stället för män. Det har varit medvetet från början att leta efter kvinnor i första hand, till många positioner men framför allt de tekniska som ofta är mansdominerade. Vi har helt enkelt velat ge kvinnor en chans, även om de ibland haft mindre erfarenhet än en man. Men det har inte varit stenhårt på det sätt att inga män får vara med, vi hade ju en manlig inspelningsledare och medmanusförfattare till exempel.
Maya Nilo (Laura) är Siréns första långfilm och handlar om Maya och Nilo, två systrar som har en ytterst ansträngd relation. Medan Nilo lever ett till synes välordnat liv som feministisk författare, målas Maya upp som något av en oberäknelig misslyckad artist. När Maya utan lov tar med sig Nilos 13-åriga dotter Laura för att i bil åka söderut kommer Nilo oroligt efter. Syftet med resan, som ska komma att innehålla en stor mängd osämja, är att åka till Portugal där systrarnas cancersjuka mor lever – tillsammans med den lilla son Maya lämnat efter sig.
I sitt filmskapande strävar Sirén efter att göra något nytt, skildra något som betraktaren inte är van vid att se. I Maya Nilo (Laura) menar hon att det syns i allt från manuset och castingen till hur scener filmas. Hon beskriver att hon haft ett nära och lustfyllt samarbete med fotografen Lisabi Fridell, där de båda lagt stor vikt vid att hitta ett kreativt och nyskapande bildspråk. När jag frågar om kameran använts för att utmana stereotyper kring hur kvinnor ofta visas på film menar Sirén att det viktigaste är att berättelsen och känslan i scenerna får ligga i fokus.
– Det handlar inte om att medvetet filma utifrån en manlig eller kvinnlig blick, det handlar om att vara i historien och att känna med en karaktär. Kameran ska användas så att den förstärker en känsla. I Maya Nilo (Laura) använde vi mycket zoombilder tagna på långt avstånd, vilket är en stil som jag gillar och inte ser så ofta. Vi ville blanda olika grepp.
Fokuset på en kreativ stämning relaterar Sirén även till ambitionen att motverka prestationsångest, något hon försöker sprida vidare till kollegorna i teamet – som bland annat består av producenterna Siri Hjorton Wagner och Julia Gebauer. Sirén beskriver att hon jobbar mot ett mer fritt skapande.
– Delvis handlar det om att släppa kontroll över vissa saker, att kunna vara spontan och se vad som händer i stunden. Det kan vara att man planerat att filma en scen på ett visst sätt och inse att det blir bättre om vi sätter kameran på ett annat sätt, eller att skådisen får gå på sina impulser och improvisera. Samtidigt har jag ju en vision och ambition att resultatet ska bli så bra som möjligt, det är alltid en balans.
En oförutsägbar skildring
Sirén menar att när hon fick idén till Maya Nilo (Laura) stod inte det biologiska systerskapet i fokus, det handlade snarare om en vilja att skildra två olika typer av kvinnor med ett nära – skavande – band mellan sig.
– Sen blev jag mer intresserad av familjerelationer, hur man formas av dem när man växer upp och hur det sedan hänger med in i vuxen ålder. Inom familjen kan ens värsta sidor komma fram, något som förstärks i sammanhang som det i filmen – de tvingas vara nära varandra under en resa. Därför kändes det intressant att göra dem till just systrar, det fanns mycket backstory att jobba med.
Under arbetet med filmen har teman som frihet och ansvar tagit stor plats, menar Sirén och kopplar ihop det med arv. Hon ser det som något socialt konstruerat där en ärver beteenden från sina föräldrar och sedan sprider dem vidare till sina egna barn. För en av systrarna i Maya Nilo (Laura) pågår en kamp som bottnar i upplevelsen av en mors svek, den går därför ut på att disidentifiera sig med mammans beteendemönster. Samtidigt använder sig Sirén av det kroppsliga för att beskriva den specifika karaktärens önskan om att ta avstånd – genom att operera sin näsa.
– Nilo vill inte ha en liknande näsa som hennes mamma har – det är biologiskt. Det blir en symbol för oönskat arv.
I sin strävan att skapa ett oförutsägbart drama har Sirén lagt stor vikt vid att forma nyanserade karaktärer som utmanar bilden av hur kvinnor ofta skildras.
– De presenteras som två stereotyper, ett kontrollfreak och en free spirit-karaktär, för att sedan visas som nästan motsatser i samma karaktärer. Kontrollfreakets vilda sida kommer fram, där hon inte har någon impulskontroll alls. Medan den andra blir mer ansvarsfull och visar sina omhändertagande sidor.
Att skildra kvinnor på duk är förstås inget nyskapande i sig konstaterar Sirén, men lyfter samtidigt att det ur ett historiskt perspektiv är männen som har fått den absolut största uppmärksamheten. Hon menar att det är tråkigt att titta på, men uttrycker det främst som provokativt och belyser därför vikten av att fortsätta låta kvinnor ta plats. I Maya Nilo (Laura) består huvudrollerna av kvinnor, och i det inledande arbetet med filmen hade Sirén en idé om att dessa skulle skildras helt och hållet i frånvaro av män.
– Jag var intresserad av att undersöka det, men jag vet inte om jag lyckades så bra. Det är ju ofta män med i bakgrunden på något sätt, inte i varje scen men de spelar ändå en stor roll i filmen. Men sen skildras ju kvinnorna själva i bilen, jag ville väl åt någon form av frirum – ett eget space. Filmen hade antagligen blivit annorlunda om det varit en man med i bilen, kanske att de hade blivit hämmade på något sätt.
Sirén berättar vidare att hon velat undersöka vad som händer när kvinnor bryter mot de strukturella förväntningar de har vilande på sig. Något hon till viss del redan fått feedback på eftersom Maya Nilo (Laura) redan har visats på en rad filmfestivaler. Reaktionerna har stämt överens med vad hon beskriver att hon önskat sig, som att filmen är oförutsägbar och karaktärerna komplexa – äkta. Nu ser Sirén fram emot att filmen ska börja visas på biodukarna, och att få respons från den breda allmänheten.
– Jag hoppas att Maya Nilo (Laura) kan ge en befriande känsla inför hur man kan vara som kvinna. Jag tror att många kommer känna igen sig i systrarna, även om karaktärerna lever ut lite mer än vad den vanliga medelsvensson gör – det kanske öppnar upp för något. Man behöver inte alltid tycka att karaktärerna handlar rätt, men om det känns äkta kan man kanske ändå få en förståelse för varför karaktärerna gör som dom gör.