Hysterika följer 27-åriga Ingrid och hennes destruktiva fall, då hon för första gången hamnar på psyket. Hur fick du idén till filmen?
– Idén till Hysterika kom av personliga erfarenheter. Jag drabbades av psykisk ohälsa efter en intensiv period i mitt liv och hamnade till slut på psyket för första gången i mitt liv. Där skrev jag extremt många dikter, som sedan blev skelettet till Hysterika. Efter inspelningen av Ladda Ur började jag gå igenom de där dikterna igen och började skriva ett långfilmsmanus. Då jag reflekterade över min tid som psykiskt sjuk och labil så såg jag mycket humor och tragik. Att vara inlåst med främlingar i en extremt skör position är en speciell sak. Du vill inte vara i dig själv och de flesta andra som är inlåsta känner också så. Ändå ska timmarna passeras med olika löjliga aktiviteter, du får möta människor du aldrig träffat förut – i mer sköra situationer än du sett de du älskar mest i. Det gör att man får ett väldigt speciellt band. Jag tänkte att humor som försvarsmekanism i en sådan situation är absurd och därför rolig. Därför kallar jag manuset till Hysterika en feel good film i en feel bad kontext. Ingrid som är huvudkaraktär i Hysterika använder sig av just det – humor – för att klara av sitt hårda fall. Att belysa är också det faktum att du på ett vis ses som ”vanlig” inom psykets kontext, för att sedan kastas ut i det vanliga samhället och ha en stor klisterlapp på dig som skriker SJUK. Det är ett intressant fenomen som jag även är inne på i min slutfilm Ladda Ur – att vara sjuk eller frisk i förhållande till gruppen. Samhällets grupp och de psykiskt sjukas grupp. Var är vi mest sanna mot oss själva: Ute i samhället eller inlåsta bakom psykets stänga portar?
Vad skulle du önska att tittaren tar med sig efter att ha sett den?
– En önskedröm vore att tittaren tar med sig just det – en öppenhet inför psyket som institution och de människor som faktiskt behöver vårdas där. Människor som anses vara en fara mot sig själv eller andra. Jag har verkligen sett allt och alla på psyket, och vill förmedla att ett fall kan komma från ingenstans – det kan hända vem som helst. Jag vill ta bort våra fördomar och våra etiketter och få oss att se människan. Jag vill också att vi tar oss en funderare kring hur samhället och vården försöker hantera de psykisk sjuka – vanligtvis genom piller, inspärrning och skygglappar. Vi vill inte ta i det.
Vilken var din väg in i yrket?
– Jag har ingen filmbakgrund alls från barndomen, ingen i min släkt arbetar med kultur. Men jag plöjde film som ung och skrev texter, poesi och noveller. Men när jag var 18 år och jobbade som stillbildsfotograf så vann jag en fototävling och fick möjlighet att följa med National Geographic fotografen Mattias Klum till Papua Nya Guinea. Han gjorde en dokumentär där och för första gången fick jag vara med på en filminspelning, jag blev helt fast. Då bestämde jag mig att inom den här världen vill jag verka. Jag sökte mig först till SVT och började som fotograf där, initialt som stillbildsfotograf men jag fick sedan utbildning i studiokameraarbetet. På sidan av det så arbetade jag som allt möjligt på kortfilmsinspelningar i Umeå. Efter ett tag så startade jag produktionsbolaget Lampray tillsammans med Linus Andersson och Martin Gärdemalm. Den filmresan tog oss till Cannes och guldbaggegalan, bland annat, med filmen Kung Fury. Jag fick inspiration och uppmuntran av folk som var inne i branschen – och bestämde mig för att på alla vis nästla mig in i filmens värld.
2014 startade du och Maja Dennhag Lynx Studios, ett feministiskt filmkollektiv som genom bland annat filmläger, workshops och samverkan arbetar för att få in fler unga tjejer och icke binära i filmbranschen. Vilken typ av förändring (om någon) i filmbranschen har du sett sedan ni startade, och hur ser du på kommande år?
– Vi är primärt baserade i Västerbotten och det vi sett under åren är ett växande intresse för film för unga tjejer och icke binära där – fler och fler söker sig till våra filmläger och skapar film även efteråt. Jag har kontakt med flera personer som fortsatt inom filmbranschen och som även är med då jag har inspelning, bland annat. Det är ett starkt systraskap där vi delar med oss av vår kunskap, tid och vårt engagemang. Något jag tagit med mig i mitt konstnärskap – att vi alla lyfter varandra. Just nu driver Anna Brodin & Miranda Larsson verksamheten vidare och vi skapar filmer tillsammans där endast kvinnor innehar A-funktionerna i teamet då vi spelar in – något jag själv applicerar i alla mina filminspelningar, just för att göra dem mer jämställda (och extremt härliga). I Sverige i stort så bugar jag inför alla insatser som görs av filminstitutet och A-märkt bland annat, och det positiva som medförts efter svallvågorna av mee too. Mycket spännande är på gång.
Din slutfilm vid Stockholms Dramatiska Högskola, Ladda Ur, har premiär på Göteborgs Internationella Filmfestival 2020. Den tar avstamp i en relationskris och alternativ gruppterapi. Vill du berätta lite om ditt arbete med filmen? Hur har du arbetat med skådespelarna?
– Ladda Ur kom som inspiration från en tidigare relation, där vi tillsammans var på en terapi där jag kände mig helt bortkommen. Det finns något intressant i det fenomenet – grupper som kan formas till någon sorts grupp-psykos, och du tvivlar på dig själv – är det jag, eller är det de som är skeva? Jag ville porträttera det – en grupp som exkluderar en, och ett förfall i en relation där du upptäcker sidor du inte visste fanns i den du trodde att du visste allt om.
När jag skulle göra mitt slutprojekt sa alla runt mig att det var ett för stort slutprojekt – att det inte skulle gå varken med tanke på tid eller den extremt tighta budgeten som vi hade. Men jag såg filmen så tydligt framför mig – jag hade skrivit den på hösten innan och ville verkligen testa om jag kunde få fram historien och arbeta med svart humor. Just svart humor är något jag älskar men som jag såg som en extremt stor utmaning att porträttera – humor är ju förjävla svårt att få till. Jag såg det som en möjlighet och ett utvecklande för mig som filmskapare. Och jag var livrädd att allt såklart skulle gå helt fel.
Jag hade audition med säkert över 20 personer för att hitta huvudrollerna – August och Ingrid. Till slut hittade jag rätt i skådespelarna Klara Hodell Risberg och Hannes Fohlin. Jag gjorde min läxa och läste allt jag kom över, gjorde ett väldigt grundligt förarbete och hade löpande samtal med skådespelarna om karaktärerna och gestaltningen jag ville komma åt, hur de kunde relatera till karaktärerna rent personligt. Jag jobbade mycket med improvisation både på repen och under inspelning. Under inspelningen använde jag mig faktiskt ganska mycket av method acting – jag bad till och med Klara att dricka sig full inför vissa scener, precis som Ingrid gör i filmen.
Vad var roligast och vilka var utmaningarna i ditt arbete med Ladda Ur?
– Det roligaste var att faktiskt göra filmen. Det kändes som jag hade alla odds emot mig då jag nyligen varit väldigt sjuk, men jag drev ändå projektet vidare. Vi hade varken tid eller pengar men jag hittade ett team där alla brann för idén – från fotograf till skådespelare till inspelningsass. Jag fick med mig producenten Isabelle Björklund på projektet och hon gjorde ett fantastiskt jobb. Vi pressade alla gränser och spelade in 30 minuter på 4 dagar med 120 000 i budget. Vilket var, helt ärligt, rätt sjukt. För mig personligen var det just regin och manusförfattandet som var mest utmanande. Jag hade regisserat en kortfilm tidigare och hade mest arbetat som producent och fotograf tidigare inom mina produktionsbolag. Jag gick TV-producent linjen på STDH där vi inte fick så mycket utbildning inom dessa områden så jag var ute på djupt vatten inför mitt slutprojekt – men jag kände ändå att det var det här jag ville göra. Jag trotsade min rädsla och gav mig helhjärtat och nästan absurt envist in i projektet.
Har du några förebilder som inspirerat dig, form- eller innehållsmässigt? På vilka sätt?
– Oj, det är faktiskt mycket teater och böcker – Sara Stridsberg exempelvis, med hennes dramatik och böcker, exempelvis ”Medealand” som sattes upp av Ingela Olsson på Dramaten. Jag älskar teater och ser så mycket som jag hinner och kan. Pjäser av Sarah Kane eller regi av Michael Thalheimer är andra favoriter. För att inte nämna Stefan Larsson och Mattias Andersson inom teater-Sverige. Jag skäms nästan över att säga det men jag är ett stort fan av Bergman, där jag, i fråga om honom, kraftigt skiljer på konst och person. Men hans manus och dialoger kan vara så bra så att jag inte förstår hur det kan ha skapats. Att han skapade porträtt av kvinnor där en komplexitet fanns, ett djup, där det fanns utrymme för att visa andra sorters gestaltningar över hur det är att vara kvinna. Något som jag tycker många glömmer. Det i kombination med Sven Nyqvists foto. Andra inspirationskällor är regissören Andrea Arnold, råa porträtt av kvinnor. Eller den svarta och absurda återkommande humorn i Giorgos Lantimos filmer.
Vad skulle du vilja se mer av i svensk, eller nordisk, film?
– Jag skulle vilja se mer experimentella och nakna porträtt inom film – det Anna Odell gjorde med sitt slutprojekt på Konstfack och med sin efterföljande film Återträffen. Svensk film jag ofta återkommer till är Apan av Jesper Ganslandt och Apflickorna av Lisa Aschan. Jag dras till råa porträtt av människor som befinner sig i utkanten av samhället. Jag tycker att det är modigt att gå hela vägen fram och pressa gränserna för vad som anses vara okej att porträttera – rent filmskaparmässigt. Scener ur ett äktenskap av Ingmar Bergman är ett annat intressant exempel som vågade vara gränsbrytande – en serie som faktiskt skapade en demografisk förändring. För att inte nämna dansk film, där det finns många exempel på hur man ritat om reglerna för hur man bör – och ska – göra film; exempelvis dogma-epoken på sent 90-tal. Så, helt enkelt; mer mod, råhet och nakenhet inom film.