Frihet bortom könet

Under arbetet med ungdomsskildringen Pojkarna har regissören Alexandra-Therese Keining inspirerats av Judith Butlers teorier om kön, men också av Sally Potters film Orlando, baserad på Virgina Woolfs roman. Resultatet är en suggestiv skildring av tre tonårsflickors förvandling till pojkar, i nattens magiska mörker.

Filmen Pojkarna är en adaption av Jessica Schiefauers hyllade ungdomsbok som 2011 vann Augustpriset i barn- och ungdomsklassen.

Boken skildrar vänskapen mellan de 14-åriga flickorna Kim (Tuva Jagell), Momo (Lolo Nyvall) och Bella (Wilma Holmen) – som hämtar styrka hos varandra när de rör sig genom högstadieskolans korridorer i en mellanstor svensk stad.

En miljö, som briserar av glåpord och sexuella trakasserier.

– Det sved till i hjärtat när jag läste boken. Jag fascinerades av de här tjejernas styrka och systerskap. Det finns en komplexitet och en existentiell sfär i historien, säger Alexandra-Therese Keining, regissör och manusförfattare som tidigare gjort långfilmerna Kyss mig och Hot dog.

I Pojkarna finner de tre vännerna en tillflyktsort i Bellas växthus. Växthuset blir ett eget rum, i världen. Det är också här som flickorna planterar ett udda frö, ett frö till en vaniljdoftande blomma – vars nektar kommer att förvandla dem till pojkar.

– Växthuset blir en fristad, där Kim, Momo och Bella kan samla kraft och avskärma sig från världen utanför. Det finns också en viss symbolik i deras nyfikenhet för blomman. Den representerar ett gemensamt uppvaknande, ett utforskande av sexualitet och identitet, som sker i gränslandet där flickorna inte är längre är barn – men inte heller vuxna, säger Alexandra-Therese Keining, som vidare konstaterar att ”identitetssökandet ligger som ett skal runt filmen”.

Pojkarna är mestadels inspelad nattetid – med en diger rekvisita, specialeffekter och genomarbetade förvandlingsscener, under sommaren 2014. Även växthuset byggdes från grunden.

– Den här berättelsen hade fallit platt om vi inte hängett oss åt att skapa den här världen. Jag visste exempelvis att jag inte ville ha ett interiör-växthus i en studiomiljö. Istället uppförde vi ett växthus, med naturlig växtlighet, i en miljö som passade filmen. Tjejerna hjälpte till att bygga och plantera, säger Alexandra-Therese Keining.

– Som regissör är det mitt ansvar att skapa en bubbla åt skådespelarna, där även de kan hitta in i illusionen.

När Kim, Momo och Bella förvandlas till pojkar (då gestaltade av Emrik Öhlander, Alexander Gustavsson och Vilgot Ostwald Vesterlund), upplever de ett rus av frihet. Ingen känner igen dem.

– De får utrymme att testa en ny identitet, utforma sig själva på nytt. De tycker att det är fantastiskt att inte längre bli sedda som objekt. Kim, som känner sig minst hemma i sin egen kropp, blir mest förförd av den nya  identiteten. Till skillnad från Momo, som får utlopp för sina känslor i sin kreativitet, eller Bella som finner ro hos sina växter, så har Kim inte samma ventiler. Momo och Bella ventilerar sin sorg och besvikelse i skapande, medan Kim ligger i badkaret och tittar i taket. Hon har inte samma trygghet att falla tillbaka på, säger Alexandra-Therese.

Pojkarna genomsyras av ett mångfacetterat perspektiv på kön och könstillhörighet. Medan Momo dras till Kim, i båda hennes skepnader, så attraheras Kim av Tony.

Den är queer, utan att någonsin göra poänger av det.

– Jag har inspirerats av Judith Butlers teori om kön som en social konstruktion. Att kön inte finns där från början, utan är en konstruktion som uppstår, förhandlas fram – och kan förändras över tid. Men även av Sally Potters filmatisering av Virgina Woolfs Orlando, där huvudpersonen börjar som en man men slutar som en kvinna. Pojkarna har samma kärna som Woolfs roman; en längtan efter verklig frihet, säger Alexandra-Therese.

 

Tidigare publicerad i Swedish Film # 2 2015

  • Author Alexandra Sundqvist

Search in:
Professional Directory or Articles