Regissören Alexandra-Therese Keining och producenten/skådespelaren Josefine Tengblad lärde känna varandra under tragiska omständigheter. De möttes efter att deras gemensamma vän, skådespelaren Johanna Sällström, gick bort, och båda kände att de borde göra något ihop.
–Efter vårt andra möte kom Alexandra med ett treatment som handlade om något som jag själv hade upplevt, säger Tengblad, som kallar sammanträffandet ”kosmiskt”.
Treatmentet mynnade ut i ”Kyss mig”, en film om Mia och Frida, två kvinnor som blir kära i varandra. Men det var ingen enkel resa.
–Jag tror aldrig att jag har mött på så stort motstånd! Temat gjorde att det var svårt att få finansiering. Många tyckte att vi borde spetsa till rollfigurerna, så att den ena var en vegan med dreads, eller att de var yngre. Men vi ville ha två vanliga kvinnor, säger Keining.
Hur sålde ni in filmen då?
–Det här har aldrig gjorts förr. Det finns inget referensmaterial att visa, kärleken mellan två vuxna kvinnor har aldrig skildrats inom svensk film, säger Keining och Tengblad fyller i:
–Vi har jobbat med det här för att det måste finnas, måste berättas.
Det är stora ord, men duon är inte ute efter att göra något ”superpolitiskt eller hardcore”, utan vill i grund och botten berätta en traditionell kärlekshistoria – som råkar ha två kvinnor i centrum.
Huvudrollerna som Mia och Frida spelas av de då relativt okända Ruth Vega Fernandez och Liv Mjönes, men i biroller syns tunga namn som Krister Henriksson och Lena Endre och Joakim Nätterqvist (”Arn: Tempelriddaren”). Tillsammans med filmteamet gick skådespelarna in i en bubbla under inspelningen. Man filmade på små, otillgängliga orter, där ingen kunde åka hem på kvällarna, vilket skapade en närhet inom gruppen.
–Inte minst pratade vi mycket om sexualitet. Det finns inte en relation på den där inspelningen som inte diskuterades, säger Josefine Tengblad.
Hon och Keining beskriver sexualiteten som en stark drivkraft i filmen, och den kanske mest centrala scenen är också den sexscen (eller ”kärleksscen” som Tengblad kallar den) där Mia till sist inser att hon är kär i Frida.
–Det är en viktig punkt i filmen, rent dramaturgiskt är det slutet på första akten. Fram till dess är det mest uppbyggnad, men här blir det mer intensivt, någonting sätts på spel. Jag ville göra scenen så ärlig och genuin som möjligt, och om jag skulle visa en enda scen ur filmen är det den, säger Keining.
En viktig faktor för hur filmen upplevs är fotot av Ragna Jorming. Keining och Jorming fann gemensamma estetiska referenspunkter i asiatisk film när de arbetade fram det visuella språket. En viss typ av stiliserad estetik, ”men utan att det blir kallt”.
Viktigt var också samarbetet med Marc Collin från Nouvelle Vague, som har skrivit det mesta av filmmusiken. Det är dock en låt av José González, ”Love Stain”, som gav filmen dess internationella titel.
Tidigare publicerad i Swedish Film # 2 2011