-Just nu ser jag faktiskt fram emot att bara skådespela igen, säger Pernilla August med ett leende.
-Att regissera är en intensiv upplevelse. Två år av ditt liv är helt uppslukade. Och den här inspelningen var särskilt krävande.
Pernilla August filmade de sista scenerna i augusti 2015, efter det tog omfattande redigeringsarbete och postproduktion vid. Filmen fick världspremiär i Berlin i februari 2016.
Då beskrev August den ”som nyfödd, fortfarande blöt”.
-Jag blev kontaktad av Patrik Andersson och Lone Scherfig. Han producerade och hon skrev manus. Det var fint av dem att tänka på mig! Lone är själv en utmärkt regissör, i sin egen rätt.
Scherfig (Italian for Beginners, An Education) var fast i andra regiåtaganden, men skrev mer än gärna manuset. Den efterföljande jakten på en passande regissör blev kort. Med sina framgångar med Svinalängorna i ryggen, kändes Pernilla August som den rätta personen för att åter ge liv till Söderbergs klassiker.
-Jag började med att läsa om boken för första gången sedan… förmodligen mina tonår. Jag gillade vad jag läste. Sekelskiftet plus kärlekshistoria var lika med ”ja, det här kommer bli bra!”, och en utmaning, att göra den tidens berättelse till något relevant för oss i vår egen tid. Kan vi relatera till vad som händer? Förvandla det till ett ”vi” och ett ”nu”. Skapa känslor i detta ”nu” som känns angelägna och drabbande. Det var det som lockade mig.
Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken publicerades 1912. Både romanen och pjäsen ”Gertrud” (1907) baseras på författarens egna upplevelser av sin utomäktenskapliga affär med Maria von Platen. Både boken och pjäsen har filmatiserats under åren, Gertrud i Danmark i Carl Th. Dreyers klassiker från 1964 och Den allvarsamma leken, dels 1945 i händerna på Söderbergs svärson Rune Carlsten, där Viveca Lindfors medverkade, och dels 1977, regisserad av Anja Breien. Söderbergs verk tycks åldras väl, om de åldras alls.
-Det har säkert att göra med vår förmåga att identifiera oss med det känslomässiga dramat, funderar August. Det finns många relevanta, nutida aspekter. Visst, en del förhållanden är självklart väldigt annorlunda, som kvinnors ställning i början av 1900-talet, att inte få rösta, till exempel. Men Lydia Stille är verkligen på många sätt en modern kvinna, hon var förmodligen född hundra år för tidigt… Så är det ju. Men det kokar ner till en historia om val och – precis lika viktigt – brist på valfrihet. Arvid, slog det mig ofta, är ganska passiv i sina val. Det tar honom ett tag att ta sig samman.
En pojke, Arvid, möter en flicka, Lydia. Heta känslor uppstår. Men på grund av ekonomiska förhållanden kan paret inte bygga upp en gemensam framtid. Lydia gifter sig med en äldre, välbärgad man och Arvid binder sig till en kvinna från en rik familj. Genom en slumpartad återförening inleds den heta affären igen. Utöver förrådda makar, finns nu också barn med i bilden.
Även om man i Pernilla Augusts CV finner flera storslagna historiska filmer, som Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) och (ex-maken) Bille Augusts Den goda viljan (1992), har hon valt en annorlunda stil för sin egen version av tiden. Misär, snarare än överdåd, tycks vara ett ledord.
-Ja precis! Vi jobbade skitmycket med det! Ljus och elektricitet var väldigt annorlunda då, mycket mer dunkelt, och vi har försökt jobba efter det. Jag vill att publiken verkligen ska få känslan och doften av den tiden. Vi konsulterade till och med en erfaren etnolog, Richard Tellström vid Örebro Universitet, som vår rådgivare kring hur människor levde då. Och Anna Asp har som vanligt skapat en väldigt inspirerande scenografi. Scenografen Anna Asp, vars arbete i Fanny och Alexander belönades med en Oscar, fångade också den lite grådaskiga visuella stilen av arbetarklassens 1970-tal i Svinalängorna, hon har blivit en värdeful medarbetare i Augusts återkommande team, tillsammans med redigeraren Åsa Mossberg och den danske kameramannen Erik Molberg Hansen, vars stil/stillösa handkamera ger både Svinalängorna och Den allvarsamma leken en speciellt visuellt uttryck.
-Det kan mycket väl vara ett radikalt sätt att filma en historisk film. Ingmar eller Bille skulle knappast använda handhållen kamera! Jag, å andra sidan, älskar råheten i det. Det är så jag berättar.
Hon betonar också hur dessa och andra filmskapare – Jan Troell, Bo Widerberg och Per Fly – stått för en stor del av den inspiration som skapat hennes ”regissörsmässiga ryggrad”. Men trots detta är Pernilla August utan tvekan idag sin egen, unika filmskapare. Hon må har arbetat med flera av Skandinaviens filmiska storheter, men hennes vision är hennes egen och inte deras.
Pernilla August, som också hunnit med att både stå för konceptualisering och regi av den framgångsrika danska serien Arvet, ser nu fram emot att vara skådespelare igen.
-Tanken på att bara behöva ha hand om en liten del av en produktion snarare än att behöva bära ansvaret för hela arbetet. Även om jag älskar att regissera, ser jag fram emot att spela en roll i någon annans verk. Det kommer vara som en skön promenad.
Hon vill också passa på att se andra filmskapares verk.
-Allt det här arbetet har gjort att jag varit som i en kokong, helt avskuren från omvärlden, så det vore väldigt roligt. Jag har till och med missat den nya Star Wars-filmen! Vilket påminner mig om att jag inte har fått mitt traditionsenliga julkort från George Lucas i år! Och jag väntar fortfarande på min Star Wars-comeback – som ett hologram, så klart!
Tidigare publicerad i Swedish Film # 1 2016