Det händer att Cilla Jacket föreläser. Då kan det börja så här:
– Först säger jag ”Jag ska inte vara här” – för jag har ju inte gått någon skola. Sedan säger jag ”Men så här känner jag”. Och så börjar jag prata om mitt eget jobb, för det har jag lätt för.
Sedan 1995 har hon ”jobbat med manus”, som hon sa i en del år innan hon till slut började våga säga att hon var manusförfattare. Kanske det förstnämnda kunde gälla för TV4-såporna Tre kronor och Nya tider där hon lärde och finslipade hantverket under 90-talets slut, men alltsedan det nya millenniet blommade ut i SVT-hiten Spung, 2002, och därefter fortplantade sig i titlar som Lite som du (2005), Svaleskär (2011) och Känn ingen sorg (2013, hennes första långfilmsmanus) så borde hon vara hemma i epitetet. Hon borde också med stor sannolikhet kunna servera sina föreläsningsåhörare ett flöde av hårdvaluta inom gebitets procedurer och aspekter, slagkraftiga resonemang kring att ”bryta ner”, ”bryta upp”, ”se bygget”, ”sitta i nio-till-fem-manusrum”, leverera en effektiv ”hiss-pitch” eller varför inte essensen av ekonomisk framgång i yrket: att hamna i ”tablå-repris” (som hennes egen Svaleskär gick och gjorde). Allt från en som med undantag av några naturliga uppehåll varit fullt sysselsatt i ett kvartssekel utan tecken på formsvacka, tvärtom.
– Det blev några overksamma stunder när jag blev mamma ganska tätt i tre omgångar. Sedan är där ställtiderna när man inte nödvändigtvis jobbar men tänker på vad man ska göra härnäst. Annars har jag jobbat intensivt och gränslöst, ofta i halvårsvis, under ett projekts gång. Med Tunna blå linjen blev det intensivt i ett år, så då blev ställtiden också ett år. Coviden har också gjort att jag har perioder där jag inte sitter och skriver. Men i stort är där en cykel av aktivitet och inaktivitet och den har snurrat på. Jag önskar ibland att de respektive perioderna varit planerade, det hade besparat lite dåligt samvete mellan varven. Men några av oss jobbar mot en deadline och då blir det så här.
Kapten med handfast plan
Tunna blå linjen har nyss gått ut i det tionde och sista avsnittet av första säsongen. Succén är påtaglig för så många av de inblandade: skådespelarna Amanda Jansson, Gizem Erdogan, Oscar Töringe och Per Lasson, regissörerna, med konceptuerande Sanna Lenken i spetsen, Irya Gmeyner och Martin Hederos som står för den suggestiva musiken, med många flera. Och så först och främst Cilla Jackert, som får kallas kaptenen på hela flaggskeppet, handfast inblandad och aktiv på många plan.
– Jag tycker det är viktigt att jobba för huvudförfattarens position. Så jag har sagt att jag ska vara med och ta de viktiga beslut som jag känner att jag kan bidra till. Att vara med och välja regissör, att vara med och ta beslut om vilka som ska spela vilka roller och framför allt klippningen – det har varit en plan för mig. Jag har lärt mig att man måste kommunicera hur man vill ha det – och att se till att få in det i kontraktet. Och eftersom det var min idé så satt jag med trumf på hand. Det var ingen som hade kommit till mig. I och med att originalet var mitt, kombinerat med den rutin som jag har skaffat mig genom åren, så kunde jag stipulera villkoren.
– Nu vill jag naturligtvis att alla ska ha sin kreativa process och göra sin grej. Jag kan ju inte regissera. Så alla ska känna sig i ordning med sitt område. Samtidigt har det varit viktigt att vara tydlig med att detta är min skapelse. Och det står i kontraktet att om det uppstår konflikt – vilket jag inte strävar efter – så är det jag som bestämmer. Att författaren är högst i tv-seriens rangordning jämfört med i filmens tycker jag är helt rätt. Med en film på stor duk är regin och bilderna viktigare – även om jag i och för sig tycker att manusförfattaren skulle vara större även där. Men i en tv-serie är jag den enda, i viss mån ihop med producenten, med övergripande ansvar över alla scener. Det är jag som bär visionen, och kan garantera att den följs och förmedlas.
Time-out under serieboomen
En vision som i hög grad tycks ha fått nyttig näring via några års time-out från hela seriekarusellen. Hon kände ett tag att det började bli enformigt.
– Jag har ju jobbat med tv-serier i många år och plötsligt kom serieboomen och många letade sig dit eftersom det började bli intressant, inte minst för finansiärerna. Och så började det bli mera tekniskt; man sökte efter svaren på vad som skapade en spännande tv-serie och folk vallfärdade land och rike kring för att höra eller hålla föredrag om hur man berättar intressant. Väldigt tekniskt, för att kunna möta efterfrågan – och utan tid att vänta på det kreativa flödet utan i stället söka sig mot olika handböcker. Och då började jag tappa engagemanget, tittade inte så mycket, fast jag ju egentligen gillar serier. Men när alla andra började pratade om det så tyckte jag bara att det blev löpande band och beställning av mycket. Så jag började leta mig bort, genom att skriva långfilm och en radiokalender och framför allt barnböcker [tre stycken mellan 2013 och 2018: Dagens katastrofer, Vi ses i Obsan och F som i sämst, vilken även blivit radioserie]. Och där kunde jag skriva mig till min historia, vilket jag var intresserad av. En del vet precis vad de ska skriva om; andra tänker att jaha, vad ska vi berätta nu? Och så ville jag också göra. Och den erfarenheten av att skriva organiskt och naturligt tog jag sedan med mig till Tunna blå linjen. Den följer inte olika måsten, med viljor och behov och vändpunkter och points of no return eller att ett gevär som hänger på väggen måste avlossas längre fram. Måste det verkligen det? Nej, det kan gott få hänga kvar.
Ytterligare stimulans blev det helt säkert när skådeplatsen gick och blev Malmö, vilket inte var del av den ursprungliga idén.
– Det kom sig av att jag själv fick välja produktionsbolag. Jag utvecklade idén för SVT Drama men eftersom de inte gör egna produktioner så fick jag leta upp ett bolag och då blev det, efter att jag varit runt på ett par av de stora, Anagram i Lund. Platsen var i det läget en generisk svensk storstad som Martin Persson på Anagram gärna tyckte kunde få bli Malmö. Det blev ingen större övertalning. Jag fick åka runt med en äkta malmöitherre som visade mig stan, som ju är så kompakt så det går att berätta många olika polisiära historier på en koncentrerad yta medan både Stockholm och Göteborg ju är mera utspritt och ombytligt. Jag tyckte det lät väldigt spännande. En stor anledning till att den här serien funkar så bra är nog också att det finns människor ombord som vill göra just det här, och inte bara tänker att jaha det är ännu ett jobb och då gör vi som vi brukar. De har verkligen brunnit för idén och projektet.
Överväldigande engagemang i dramatiska tider
En andra säsong har hon redan börjat skissa på, först preliminärt, numera i högsta grad konkret.
– Man har ju sedan ett tag tillbaka velat att jag förbereder för det. Det gäller att hitta historier som känns engagerande och som känns engagerande för mig att berätta, så att det inte blir att gå på rutin.
I dagsläget finns heller inget premiärdatum satt för säsong två.
– Det kräver mycket att hålla energin genom ett entimmesavsnitt, det måste vara bra frågeställningar och kännas kul. Det har ju tagit lite tid… Jag tycker ju också att det har varit ett tungt år som inte har känts särskilt kreativt. En del tycker kanske att det har känts toppen att sitta hemma och skriva men jag tycker att det har varit lite trögt. Att skapa en fiktion under en verklighet som är så dramatisk i sig och toppa den verkligheten, hur ska jag klara det? Jag har i alla fall öppnat dörren för alla karaktärerna att komma och knacka på. När vi gjorde Spung var det roligt att ta inspiration från de olika kvaliteterna hos både karaktärer och skådespelare. Plötsligt visade det sig att Saga Gärde kunde spela gitarr och sjunga. Aha, det kan vi ju skriva in i serien. Eller om någon har en komisk ådra som det vore kul att jobba lite mera med. Eller, som i fallet Oscar Töringe och Per Larsson, som har gått och blivit riktiga hjärtetjuvar hos den kvinnliga delen av publiken. Verkligen förtjusta har många blivit, på en lite överväldigande nivå. Jag vet inte hur de tacklar det, hoppas att vi klarar det… Engagemanget är enormt och jag försöker undvika att bli en ventil för andras idéer och uppslag och politiska perspektiv, det har jag ingen lust med. Jag har inte läst alla recensioner eller tittat på facebook-grupper eller twitter om serien. Då kanske man bara börjar lyssna på vad andra tycker. Den är svår den biten, tycker jag.
Har du en liten anteckningsbok vid sidan av sängen ifall du vaknar mitt i natten med en idé som verkar fin?
– Det har jag faktiskt! Å andra sidan så plockar man ju med sig den till något annat ställe och sedan är den borta. Jag kan säga så här: jag har många, många anteckningsböcker.