Totalt två dialogscener förekommer i Alexandra-Therese Keinings nya film. Jo, ni läste rätt – två stycken. Det där ger lite att grubbla över efteråt – vilket är goda nyheter för oss som tycker om att grubbla över filmer efteråt.
Hon själv är en aktiv medlem i den klubben.
– Faktiskt har mina filmer blivit tystare och tystare, med mindre dialog och mer visuellt berättande. Mina manus är ganska utsvävande och fulla av dialog men sedan i klippningen så rensar jag bort enormt mycket. Jag älskar den processen och utmaningen, att krossa det klassiska narrativet, lite som en mosaik, och sedan sätta ihop bitarna.
För The Average Color of the Universe är en förtrolig film, nästan ett poem, vars strofer – sju till antalet – vardera representerar en av spektrumets färger. Färgerna positioneras ute i det oändliga kosmos över och bortom ett sommarhus nere på jorden, där en ung kvinna är i färd med en egen resa, ett sorgearbete visar det sig. Minnesfragment glider ihop med verklighet som i en feberdröm, beledsagad av voiceovers från olika rymddokumentärer, ibland från en tv-apparat i huset, ibland, tycks det, inne i vårt, och/eller huvudpersonens huvud. Det är en experimentfilm vi ser, regisserad av kvinnan bakom Hot Dog, Kyss mig och Pojkarna, vars mest personliga film detta utan tvekan är.
– Efter Pojkarna så kände jag för att göra något mycket mindre, något smalare och mera experimenterande. Första scenen jag skrev var slutscenen, där ett skälvande andetag av hopp börjar visa sig efter ett traumatiskt mörker och det är dags att släppa taget om kriget. Därefter började jag bygga en båge av känslor innan dess, som var otroligt intressant att arbeta med.
En regnbåge av känslor, rentav, med tanke på färgtemat som genomsyrar filmen, eller rättare sagt genomstrålar den.
– Jag är djupt fascinerad av färger och har nog samma förhållande till färger som många har till musik – min mamma var konstnär. Och så läste jag om den här undersökningen av universums genomsnittfärg som var underbar i sin galenskap. Så stort, och jag kände mig själv så liten i detta enorma.
Jennie Silfverhjelm var hennes första val för en huvudroll med ett tungt ok att bära, både i och utanför bild.
– Hon fick ett manus som närmast såg ut som ett tillstånd och det tyckte hon var jätteintressant, att ge sig in i denna resa helt själv. Och motsatt filmens ton så skrattade vi enormt mycket under inspelningen och hade härliga kvällar ihop och det var väldigt glädjefyllt. Förmodligen för att sorg ligger väldigt nära skratt och att man behöver den avlastningen. Detta är den roligaste inspelning jag någonsin haft, faktiskt, och det roligaste projekt jag har gjort.
Möjligen med undantag av dialogen med Filminstitutets avdelning för produktionsstöd, som hon upplevde som fruktlös.
– När man kommer in på perspektivet sorg så har man säkerligen väldigt olika ingångar och upplevelser. Konsulenten kunde i alla fall inte förstå vad jag ville berätta och uppfattade dessutom huvudkaraktären som lite osympatisk och svår att relatera till. Så jag bestämde att vi gör det här själva så länge. Att behöva sitta och förhandla tar inte bara tid och krafter, det är även rejält icke-kreativt – att kompromissa med denna film kom bara inte på tal. Så den kom till helt utanför systemet. Det har varit kortinspelning – tre dar hade vi – med ett minimalt team – fotograf, ljud och regissör. Ingen har tagit betalt. Alla gjorde det av vilja och hjärta.
Vidare synpunkter på institutets hantering är som följer:
– Det känns som det är kört om man kommer med en originalidé som inte är en komedi eller en genrefilm. Väldigt okreativt, lite av ett slakthus för originalidéer. Jag skulle önska att kreatören fick tilliten och tiden att jobba med sitt projekt. Att ta en fri idé, full av liv och passion, och stoppa den i korvmaskinen där det finns direktiv om hur det ska se ut för att få publik… Det finns ju så många fönster som man inte har med i den beräkningen, som hade kunnat ge ett rikare filmliv. Just nu är det… fyrkantigt.
Kunde du själv tänka dig en period som konsulent?
– Ja! Jag älskar ju film, alla delar av film, inte minst att läsa manus. Ni har världens roligaste jobb, brukar jag säga däruppe. Då tittar de på mig som jag var smått galen. Men det här brinner jag för.
Konstigare saker har hänt och om inte Alexandra-Therese Keining aktar sig för vad hon önskar sig så kanske, kanske (ni läste det först här). Redan innan hon, eventuellt, intar Filmhuset så kan vi till exempel se fram emot hennes första engelskspråkiga film. Paramour görs i samarbete med Sony Pictures med Kristin Scott-Thomas i huvudrollen som Susanne Klatten, BMW-arvtagerskan som råkade ut för en sol-och-vårare i en uppmärksammad skandal.
– Den har varit under utveckling ett tag nu men när alla bitarna om min kreativa kontroll är på plats så kör vi. Det ska bli spännande att jobba på engelska, och kanske lite friare, tror jag.
Ser du någon genomgående tråd genom ditt arbete så här långt?
– Jag tror att jag har gjort allting av lust. Efter Pojkarna så fick jag en agent i USA som har skickat mycket manus till mig – enormt mycket skräp. Ska jag spendera tre år av mitt liv på det här? Nej, tack. Så finns inte lusten så blir det heller inte bra för mig, det gäller även mina böcker [två stycken har det blivit hittills; 14 och Nour och den magiska drycken]. Ett tema jag återvänder till är melankoli. Jag blev förälder för några år sedan och då var det som att trycka på en knapp om min uppväxt – mina föräldrar dog väldigt tidigt – och då hade jag några år som kändes som en väldigt bra plats i livet att börja bearbeta. Just sorg för mig är inte bara mörkt och negativt utan innebär också något positivt, något som växer in i, och på ett harmoniskt sätt flätar in sig i en – och i de historier jag gör.