Även om detta handlar om Moa Gammel bakom kameran så är en titt på hennes ganska digra cv framför den – som faktiskt yrkesverksam i fyra decennier – flera tankeväckande aspekter.
Dels att det ofta handlar om ”lättare” genrer där romantisk komedi och kriminalfilm regelbundet återkommer, en intressant brytning mot hennes mera ”seriösa” sidor som radioteaterregissör, skribent, podd-ledare och aktivist i medmänskliga rättig- och skyldighetsfrågor.
– Helt klart. Men det finns kvalitet i en del av det breda, den där fantastiska matrisen där man träffar båda delarna. Jordskott hade till exempel en visuell vision som inte riktigt har synts i svensk film förr. Där är flera andra filmer jag tycker om att ha gjort. Fast någon dussingrej är där ju, som man borde varit tuff nog att ha avböjt.
En annan aspekt, högst sannolikt besläktad, är att skådespelar-cv:t anmärkningsvärt tunnas ut inpå 2010-talet.
– För att jag ju har upptäckt att det är roligare bakom kameran när jag nu har regisserat i olika medier. För att det numera känns svårt att ”bara” skådespela, upplever jag själv i alla fall, efter att en gång ha påverkat manus, scenografi, klipp med mera. Jag har också insett att jag har mycket större kontrollbehov än jag trodde. När folk säger att det är ”good enough” sparkar jag bakut. Som regissör slår det mig att jag nog är rätt jobbig, i alla fall petig. Jag kan utan vidare lägga mig i på ställen där jag inte har att göra: trailers, affischer, typsnitt, marknadsföring. Det är svårt att släppa saker, har jag märkt.
Att den här processen inte bara har dykt upp ur det blå har hon också noterat.
– Jag är arg på mig själv över att jag inte insåg redan vid 22 att det är det här jag tycker är roligt. Jag har varit frustrerad ibland som skådespelare, ja, olycklig, över att inte har fått ha tillgång till hela processen – även om jag inte kunde formulera det för mig själv just så. Det var först när jag började regissera som jag bara sa ett stort a-ha! – det var det här jag saknade, att få vara med och bygga helheten. Man ger ju så mycket av sitt förtroende till regissören och det är ju fruktansvärt om man har lagt ner månader av passion och engagemang och själ i något som inte blir bra. Då känner jag hellre att det ska vara mitt misslyckande om det misslyckas – då har man gjort det hela vägen – än att någon annan misslyckas och man inte har kunnat vara med och påverka.
Moa Gammels långfilmsregidebut är Lassemajas detektivbyrå – tågrånarens hemlighet efter den populära barnbokserien. Producenten SF Studios hörde av sig efter att ha imponerats av hennes iscensättningar för radioteatern; science fiction-hybriden Ufo-podden, kriminaldramat Sviten och samtidsuppdateringen av Hjalmar Söderbergs Gertrud, alla tillkomna mellan 2017 och 2019.
– Och då tänkte de att Moa kanske vill göra film…
Det ville hon. Och även om LasseMaja-serien sannerligen är en regelrätt franchise så var det tillåtet att bryta reglerna om man ville.
Det ville man.
– Alla filmerna har ju sett olika ut; fars ibland, specialeffektexcess ibland. Själv ville jag tillföra en art house-kvalitet, med viss utgångspunkt från barnfilm på 70-talet; Astrid Lindgren-filmatiseringarna korsat med en visuell vision som var lite magisk, lite storfilm för barn med klassisk musik, ambitiöst foto och scenografi.
Hon tog in Ita Zbroniec-Zajt på foto, Pelle Magnestam på scenografi, Lisa Holmqvist som kompositör och Anna Sheild gjorde kostymerna – minst sagt begåvat, kreativt folk med flera guldbaggar mellan sig för filmer som bland annat Yarden (Måns Månsson, 2016) och Flocken (Beata Gårdeler, 2015).
– Och alla dessa fantastiska och geniala hade tid i schemat att vara med, så det var ju en jäkla tur. Ovanpå det har producenten Filippa Torstensson låtit mig göra vad jag ville. Det kan ju skapa en del frågetecken att ta in art house-folk i en barnfilm men Filippa sa bara ”Jag litar på dig.” Jag har varit helt fri. Nu hoppas jag bara att filmen kommer att gå bra så att de även nästa gång låter regissören få fria händer. Det hjälpte verkligen för att få skapa en helhet av filmen, en egen värld som både känns och inte känns som dåtid eller nutid men som framför allt är helt egen.
En brokig rollista rymmer namn som Tomas Norström, Alexej Manvelov, Anna Bjelkerud, Tomas von Brömssen, Aleksa Lundberg och Ulla Skoog och filmen leker lika respektfullt och respektlöst med de typer som dyker upp på duken.
– Min vision var att bygga en emotion i samspel med en förhöjd humor så att man får både och. Och jag har lekt mycket med dialekter och typer och man kommer kanske att få någon överraskning på vägen, när karaktärerna så småningom bekänner färg. Det är mycket medvetet gjort.
Mer ska inte avslöjas här, filmen får premiär den 7 februari, 2020. Regissör Moa Gammel, enligt egen beräkning med minst sju filmer ”i sig”, planerar så smått en science fiction-serie, en filmversion av Gertrud och minst ”en personlig film jag själv har skrivit”. Ett ideal är just att träffa ”båda delarna”.
– Varken smal art house eller jättebrett. Jag hoppas att fler vill satsa på sådan film i framtiden. För det har visat sig vara lite svårt.
Under tiden är hon både sysselsatt och förhoppningsvis stimulerad, i egenskap av nyutsedd konstnärlig utvecklingsansvarig för radiodrama på P1, P3 och P4 under de kommande fyra åren. Poddverksamheten kommer att fortsätta, en roman ligger i pipeline och även lite skådespeleri – närmast i Breaking Surface (Joachim Hedén, 2020), en i flera bemärkelser iskallt klaustrofobisk kammarthriller om två systrar som kämpar för att överleva en dykolycka i Nordnorge. Hon kallar den ”något som nog aldrig gjorts förr”. För det ska kanske nästan något sådant till för att locka henne framför kameran i dessa dagar.
– Där är ju inte så väldigt många bra projekt i Sverige, och än mindre med bra kvinnliga huvudroller, särskilt över en viss ålder.
– Det där skapar ju en konkurrens där ens kollegor går och blir ens konkurrenter, vilket ju är jobbigt – det är inte kul att gå på samma provspelningar.