Vi ses förmiddagen efter att En komikers uppväxt haft galapremiär på Rigoletto på Kungsgatan. Rojda Sekersöz har inte tagit sovmorgon utan redan hunnit med en annan intervju hemma i Bagarmossen. Efter vårt möte ska hon iväg och klippa ett par avsnitt av den kommande tv-serien Dejta, som hon regisserat delar av.
Den grupptrycksorienterade grundkonflikten i En komikers uppväxt – den mellan att stå upp för sig själv och att få vara en i gänget – är inte helt olik plotten i den nyskapande förortsskildringen Dröm vidare, Rojda Sekersöz hyllade långfilmsdebut från 2017. Men hon håller med om att karriären tog en lite annan riktning än hon tänkt sig.
– Det var absolut inte här jag trodde att jag skulle vara för några år sedan. Och det är jag glad för, jag tycker om att utmana mig själv. För mig var det väldigt stort att få frågan, att man ens tänkte på mig till ett sånt här projekt. Det finns ett antal andra regissörer som alltid får göra de här lite större berättelserna.
En komikers uppväxt blev tv-serie med Björn Kjellman i huvudrollen 1992, samma år som boken kom ut. När Jonas Gardell 25 år senare omarbetade berättelsen till ett långfilmsmanus ville han att huvudpersonen Juha Lindström skulle vara en medelålders man som ser tillbaka, snarare än en ung man som går utan att vända sig om. Han ville däremot inte att en man i hans ålder skulle regissera filmen, och efter att ha sett en tidig version av Dröm vidare kontaktade Martin Persson på produktionsbolaget Anagram Rojda Sekersöz. Första dejten med Gardell utvecklades snabbt till ett arbetspass.
– Vi började jobba redan på det som egentligen skulle vara ett förutsättningslöst möte. Jag var en av dem som fick läsa boken på högstadiet, så för mig var det fantastiskt att få vara med och berätta den här historien. Men jag har känt många gånger under processens gång att jag inte har rätt att göra det.
Varför inte?
– Det handlar ju om vilken plats man är van att ta. Jag har jobbat ganska mycket med att äga berättelsen, och med min självkänsla. Det är så många människor som har en relation till ”En komikers uppväxt”, det är en modern svensk klassiker. Om jag går ut på gatan så ses jag inte som svensk, på grund av hur jag ser ut. Det är en stor film, jag är en ung kvinna, jag är i början på min karriär, det är inte alls självklart… Hade det varit självklart hade vi inte så ofta fått frågan ”hur kommer det sig att ni valde henne?”.
När Rojda Sekersöz läste Jonas Gardells roman första gången var hon ett par år äldre än huvudpersonerna i boken, men hade inga problem med att känna igen sig i deras utanförskap. På sommarlovet mellan fyran och femman flyttade familjen Sekersöz 35 mil norrut, från norra Botkyrka till västra Dalarna, efter att hennes föräldrar köpt pizzerian i Älvdalen. Några år senare flyttade de vidare till grannorten Mora.
– Det var en jättestor kulturkrock. Men jag är också väldigt glad för den tiden, jag fick uppleva en helt annan del av Sverige. Mina år där formade mig ganska mycket. Jag upplevde mig som ensam och konstig. Så jag försökte hitta gemenskap, inte bara med de vänner jag hade, utan också i kulturen, och i berättelser som jag kunde känna igen mig själv i. Det inspirerade mig till att skapa själv.
När hon var 15 hade Rojda Sekersöz bestämt sig för att bli regissör, och förändra världen med film. En drivkraft var också att flytta ”hem”, och föräldrarna gick med på att låta henne flytta ensam tillbaka till Stockholm för att gå foto/film-linjen på Kulturamas gymnasium. Som 19-åring antogs hon till Dramatiska institutets regi-linje, som den yngsta eleven någonsin. Idag, tio år senare, har hon sex kortfilmer och två långfilmer i bagaget. Och ett visst bildningskomplex.
– Eftersom det har gått så fort för mig så har jag ju aldrig … jag funderade nyligen på om jag skulle läsa filmvetenskap på universitetet. När jag jobbar märker jag att jag har en lucka, mina referenser är inte tillräckliga.
I början av september hade En komikers uppväxt världspremiär på filmfestivalen i Toronto.
– Det var lite nervigt för det är ju en så svensk historia. Men den kanadensiska publiken skrattade och snyftade på samma ställen som folk har gjort på de förhandsvisningar jag har suttit med på här i Sverige. Och det var samma typ av diskussioner efteråt, folk pratade om sin egen barndom. Det var jättehäftigt. Och också en skön bekräftelse på att filmen funkar utan förkunskaper.