I den autofiktiva essäfilmen Belleville Baby får hyllade dokumentärfilmaren Mia Engberg, utbildad och i dag verksam som medieforskare vid Stockholms Dramatiska Högskola, ett telefonsamtal från ex-pojkvännen Vincent. De träffades på en fest i Paris, flyttade ihop – men plötsligt försvann han ur hennes liv. Tio år senare har han avtjänat långt fängelsestraff och vill jämföra minnen av det förflutna.
Filmen hade premiär på Berlinale 2013 och belönades med Guldbagge för bästa dokumentär. När den nu får en oväntad uppföljare blir det i form av Engbergs spelfilmsdebut Lucky som delvis utspelas i Paris och med Vincent som huvudperson, nu en åldrad gangster vars tillvaro omkullkastas när han måste ta ansvar för tonårsdottern Grace.
– På ett djupare plan handlar Lucky om svårigheten att behålla sin mänsklighet i en våldsam och patriarkal struktur. Den kriminella världen är på många sätt en skrattspegel av vårt samhälle som också styrs av pengar och makt.
Lucky är andra filmen i en tänkt trilogi där Vincent figurerar på olika sätt. Hela trilogin befinner sig i gränslandet mellan dokumentär och fiktion, då Engberg “strävar bort från det traditionella filmberättandet”.
– Det kan bara ha varit referensen till formatet, och hur framträdande det var i Belleville Baby, men jag kom att tänka på popartisten Little Jinders låt Super 8 (”Jag vill spola tillbaka/ Super 8/ Vi måste få ett lyckligare slut”).
Försöker du ge Vincent ett lyckligare slut?
– För mig har filmandet alltid handlat om att bevara något som annars går förlorat. Att frysa tiden. Att kriga mot döden. Varje historia har sitt eget formspråk. Belleville Baby handlade ju om förfluten tid, och jag sökte efter en viss typ av arketypiska minnesbilder. Som ett träd, en katt, ett hav. Det funkade bra med Super 8. Lucky utspelar sig i nutid i Paris och har en helt annan visuell approach.
– Och så detta med Vincent… Jag kan inte lova ett lyckligt slut!
Tidigare publicerad i Swedish Film # 1 2017