Har du någon förebild/inspiratör bland kvinnor inom svensk film?
Det har jag kommit att få. När jag började filma så tror jag faktiskt inte att jag hade det, för jag visste inte så himla mycket om hur det var egentligen. Men sen träffade jag Mai Zetterling, i slutet av 1970-talet. Och Mai hade jag kontakt med under resten av hennes liv, hon dog 1994. Vi hade alltid väldigt inspirerande samtal när hon var i Sverige, för hon bodde ju i Frankrike och Storbritannien. Mai var en sån person för mig. Jag gjorde sen en film om Mai som hette I rollerna tre, tillsammans med Harriet Andersson, Bibi Andersson och Gunnel Lindblom. Vi åkte ner till hennes hus i södra Frankrike och talade om henne.
Jag tycker att hon hade ett bildspråk och ett berättarspråk. Hon gjorde en fantastisk kortfilm om två pojkar som lekte krig på hustaken i London (The War Game). Och det var egentligen det som var ingången för henne att sen göra långfilmen Älskande par.
Det som inspirerat mig är Mai som människa och hennes filmiska uttryck. Hennes strävan efter att alltid höja sig, hela tiden. Att hon hade en sådan egensinnighet och en envetenhet. Hon hade ett naivt övermod. Och det är både positivt och negativt, men jag tror mest positivt faktiskt. Och Mai Zetterling var en som ville mer hela tiden. Och jag sa till henne en gång såhär; ”Åh, jag får så mycket nej på mina projekt.” – ”Ja men vadå, vem har sagt att du ska få ’ja’ då? Det är bara att fortsätta.”
Jag låter mig nog inspireras av olika, men jag skulle säga att Mai är den stora. Det är en kombinationen av hur hon förenade sig som person och som konstnär.
Jag skulle också vilja tillägga att Agnès Varda är naturligtvis en person som är fantastisk. Därför att hon arbetar med film, hon arbetar inte med en genre, och det gjorde inte Mai heller. Det finns något lustfyllt över det, att du kan arbeta med olika genrer beroende på vilken historia du gör.
Inspiratörer för mig har ju också varit författare, målare, och musiker. En av mina stora är Helen Schjerfbeck, som är en finlandssvensk konstnärinna, som jag också gjorde en kortfilm om tillsammans med Lisa Hagstrand. Och bara i hennes sätt att betrakta sina målningar, när hon målade, var en inspiration för mig.
Elin Wägner var nästan starten för mig att göra filmen Dirigenterna, för att jag läste om Elin Wägner, om hur hon försökte hantera sitt personliga liv med sitt yrkesliv som författare. Och det drog mig också till att göra en film om en nära väninna till Elin Wägner som hette Flory Gate.
Mina inspiratörer är en blandning, det finns ju väldigt många som inspirerar en i olika ögonblick. Jag har nog haft hela tiden ett slags rättvisepatos, det måste finnas en rättvisa i världen. Och då tror jag att jag har berättat historier omkring det.
Hur ser du på jämställdhetsarbetet inom den svenska filmbranschen?
Det är så viktigt att man minns sin historia. Vi är ibland väldigt historielösa, eller vi kan säga: minnet är kort. Och då tycker jag att det är väldigt viktigt att vi får en känsla för vad som har funnits tidigare, så att vi inte behöver göra om samma misstag som tidigare generationer.
Det är väl därför det är viktigt för mig, att kunna se tillbaka till ett 70-tal då, när vi började diskutera ”var finns kvinnorna i filmen?”. Och mer än som maskörer och kostymörer, möjligtvis scenografer, men var fanns regissörerna, manusförfattarna, och producenterna? Och det var ju en diskussion som vi förde då när jag var med att starta Svenska Kvinnors Filmförbund 1975. Sen kom WIFT, Women in Film and Television Sverige, som en efterföljare till SKFF.
Vi gjorde en massa olika rapporter och skrifter för att förändra möjligheterna för kvinnor att få göra film, inom alla genrer och på alla funktioner.
Sen kommer nu den här sajten, så jag kan ju bara se att allting har gått framåt. Jag tycker det är lysande att den finns, för det säger ju faktiskt att det finns så många kvinnor som har så många olika uttryck, som vill så mycket. Och det tycker jag är lysande, jag är jätteglad för det.