Sophie Winqvist Loggins har examen från fotolinjen på Den Danske Filmskole 2009 och är baserad på Österlen, i Köpenhamn och i Mumbai, Indien. Hon har vunnit priser för bästa foto för kortfilmer från Danmark och Sverige. Hon var den första kvinnliga filmfotograf som upptogs på agenturen The Talent Group – idag har hon sällskap av bl.a. Sophia Olsson FSF, samt norskorna Marianne Bakke FNF och Cecilie Semec FNF.
Sophie Winqvist Loggins arbetar med fiktion, reklam, dokumentär, musik och konstfilm – hon har gjort musikvideo åt bl a Silvana Imam, Seynabo Sey och Jenny Wilson.
Sophie älskar sitt arbete som filmfotograf och säger i en intervju; “I våra vardagsliv är vi omgivna av ‘verkligheten’, en verklighet som vi upplever på olika sätt. Jag vill fånga yttre och inre verkligheter, bilder som förmedlar såväl konkreta företeelser som känslomässiga och mentala upplevelser. När du berättar en historia visuellt, kan du gå förbi intellektet och kommunicera direkt med känsla och kropp. Du kan vara specifik med ett bestämt perspektiv och skapa nya minnen för åskådaren.”
I valet mellan dans och bild, så blev det analoga mörkrummet på Nacka gymnasium det som fick Sophie att ägna sig åt stillbildsfotografi. Hon assisterade så småningom fotografer inom reklam, mode och konst. Hon studerade franska, spanska och en tog en fil. kand. i konst, litteratur och filmhistoria för att få myter att ladda bildspråket med. En kurs om föreställningar om kön i rörliga bildmedier öppnade perspektiv till representation, gender/queer och postkolonial teori. Hon fyller kontinuerligt på det egna “arkivet”.
Sophies C-uppsats handlade om fotografen Anna Riwkins bilder av romer i Sverige 1954 och ledde till jobb på Moderna Museet. För att söka sitt eget bildspråk åkte Sophie till Havanna med en Hasselblad-kamera i ett halvår 2002, där hon fotograferade kvinnliga dansare och studerade latinamerikansk filmhistoria. I avsaknad av analoga labb på Kuba fick en liten videokamera följa med som skissverktyg. Den rörliga bilden gav mersmak. När hon assisterade fotografen Walter Hirsch påpekade han för henne att stillbild är fattigmansfilm. Det egentliga berättandet ligger i filmen, där finns rörelsen och tiden. Mer eller mindre på skoj sökte hon till Stockholms filmskola. “Men när det gick upp för mig vad jag kunde uttrycka genom att flytta fokus, röra kameran, lägga ljud och klippa olika bilder mot varandra fanns inget mer spännande! Bild och dans förenades med tanke och känsla.
Hantverket med 16mm-film, äldre vackra optiker, Nagra-bandspelare, råfilm och klippbord andades magi och skönhet.”
Parallellt med studierna på Stockholms filmskola försörjde sig Sophie som assistent för fotografiintendenten Leif Wigh på Moderna Museet. Tillsammans gjorde de en utställning om legendaren Man Ray; sedermera blev Sophie assistent för chefsintendenten Lars Nittve.
Våren 2004 såg hon en lapp på filmskolan där ett indiskt filmteam sökte ljusassistenter. Sophie svarade, fick uppdraget och blev kompis med teamet – vilket resulterade i att hon åkte till Mumbai och fick jobba som lärling för filmfotografen Binod Pradhan. Där stannade hon i ett halvår, fick ett nätverk och gjorde en kortfilm som hon sökte med till Danska filmskolan. Hon kom in och det var första gången det var fler än en tjej på fotolinjen, de två svenskorna Sophie Winqvist Loggins och Sophia Olsson. “Det var grymt, vi lyfte och stöttade varandra i allt.” Efter filmskolan gjorde hon flera danska kortfilmer, mycket hybrider mellan fiktion och dokumentär. “Där uppstår ofta liv och tankar.”
En vän i Mumbai hörde av sig – vilket ledde till första långfilmen, en Bollywood horror, Aatma, 2013. Erfarenheten att arbeta i Bollywood-systemet beskriver hon som djupt fascinerande, fullt av värme, kaos, frihet, intriger och ytterst lärorikt. Redan i debuten finns en förhöjd verklighet i Sophies bilder. Själv gillar hon att bli förtrollad av en stämning, en värld som har en alldeles egen smak som man kan minnas och bära med sig.
Och ofta har hon stått bakom kameran i genrefilmer, som i den svenska sci-fin Aniara, 2018, i regi av Hugo Lilja och Pella Kågerman. Sophie beskriver hur hon själv går till väga när hon visualiserar en historia. “I en film kan du beskriva världen genom en stämning eller ett psyke. Och gör du det rätt, kan åskådaren uppleva något nytt och få en glimt av något som de kanske inte har formulerat eller tänkt på tidigare. ‘Den andra sidan’ i en horror är kanske den tydligaste beskrivningen av det – det mest extrema och kusliga. Så för att verkligen kunna gå en sådan historia in på råa nerven, måste du fundera över hur du gestaltar visuellt utifrån historiens kärna, på ett sätt som inte kommunicerar med hjärnan utan med kroppen. Jag gillar att arbeta subtilt mytologiskt med det undermedvetna.”
Bland de filmer Sophie Winqvist satt sin visuella prägel på som fotograf är Moving Sweden-filmerna Senses och Nikita Forever. Aniara blir den andra långfilmen, där Sophie signerat fotot. Men hon har även varit inblandad i långfilmsdokumentärerna Ouaga Girls och The Sarnos – A Life in Dirty Movies. Hon har också varit fotograf på Ninja Thybergs prisbelönta Hot Chicks och Hingsten samt på hennes långfilmsdebut Pleasure, om porrbranschen i Los Angeles.
Från att ha varit en klart mansdominerad bastion, ser Sophie att hon får fler och fler kvinnliga kollegor bland filmfotografer. “Men det finns fortfarande många fördomar mot kvinnliga DoP:s”, konstaterar hon. “Du måste jobba hårdare för att väcka tillit. Men samtidigt finns en nyfikenhet och mindre av alfahanne-stämning än när jag började. Ett bra arbete visar sig alltid i resultatet, och i slutänden är det din talang som räknas. Den verkliga utmaningen är att behålla lugnet och fortsätta göra ett bra arbete som bidrar till att berätta en fantastisk historia.”
Sophie är oftast med från början, då själva filmen konceptueras och manusutvecklas, ända till slutet med efterproduktionen. Hur stor frihet hon har i sitt kameraarbete beror på regissör och producent. “Jag antar att den största kreativa friheten finns i europeisk independentfilm, där det är lättare för en regissör att förverkliga filmens idé – och producenten står bakom filmens vision. Projekt som för det mesta inte är blockbusters, men förhoppningsvis ändå kan nå utanför den redan invigda artfilmspubliken.”
Att i lugn och ro få läsa filmens manus är viktigt, menar hon, för att se vilka associationer, mytologier och inre bilder läsningen triggar. Dessa kan hon sedan vidareutveckla med regissören. “Jag fungerar som en visuell barnmorska för regissörens vision. Jag kan hjälpa till med att översätta konceptuella plot-idéer till bildspråk. En teknik är att hitta ett ord som beskriver filmens kärna – till exempel ordet ‘svek’ – och sedan använda det när vi bygger filmens bildspråk och laddar bilderna. Det är alltid kompromisser där budgeten sätter de kreativa ramarna. Min funktion är att vara bildens advokat och ge råd till regissör och producent så att vi får mest ‘bang for the buck’. Mitt intryck är att prepptid tjänas in både i ekonomi och kvalitet.”
Det bästa som finns, anser hon, är att få repa med skådisar på plats, on location. “Då blir det osynliga synligt och synkronicitet uppstår. Övertänkta idéer kan skrotas och det självklara träder fram. Erfarna skådespelare är till stor hjälp för att fånga levande bilder”, menar hon. “De har lärt sig att dansa med fotografen och ljuset. Men det beror förstås också på vad det är för slags historia och vilken ton eller energi det är vi vill få fram. Amatörer kan bidra med en autenticitet som vi är ute efter. Filmer är som barn – de fortsätter att överraska och avslöja sin identitet, det går inte att räkna ut dem i förväg. Neverending lökringar!”
Arbetet med det hyperrealistiska rymdeposet Aniara har förstås inneburit en rad olika utmaningar. “Innan jag kom in i bilden hade regissörerna tillsammans med arkitekter utvecklat ett idébaserat koncept för filmen. Det var många olika miljöer som vi skulle filma i – gallerior, konferenslokaler, hotell, färjor – så prio för mig var att skapa en organisk helhet av alla dessa platser. Sophie beskriver det visuella experimenterandet som en strävan att hitta just Aniaras identitet – jag testade olika optiker för att hitta ett uttryck som gav rätt känsla av förhöjd verklighet ute i rymden. Jag tog stillbilder på Finlandsfärjan som inspiration. En bra grej jag gjorde var ett ordentligt test på vår huvudlocation med huvudpersonen i hennes kostym och smink med olika ljussättning. Utifrån det testmaterialet arbetade jag och coloristen Annika Pehrson fram en lut (ett gradingfilter i kameran som ger en särskild look, reds anm.) som vi under inspelningen hade i kameran, på alla monitorer och även i klipp. Det gav oss rätt riktning från början och en stor trygghet i att till exempel Sollentuna centrum kunde kännas som ett rymdskepp.”
Som förberedelse för arbetet med Aniara läste hon mycket av Harry Martinson. “Han har så mycket bild i sitt språk! I Aniara ställer han upp civilisationen mot naturen i ett makrokosmos. Som fotograf gjorde Sophie detsamma: “I en film där du ska gestalta jordens undergång och ett kärnvapenkrig – med en blygsam budget – så måste du vara ganska kreativ och trolla med knäna!”
Hon ger ett exempel på ett visuellt trolleri, en effektskapande kombination av vidvinkel och makroobjektiv: “Jag köpte en adapter och satte min Hasselblads vidvinkelmakro på min Sony a7s, så att en liten yta kan upplevas som stor. Mina höns hade värpt ett mycket litet ägg som bara innehöll äggvita, jag stekte det lite för länge och det bildades mycket strukturer i ytan. I filmelektrikern Thomas Mets lada filmade vi sen olika kvadratcentimetrar bränd äggvita med varierande ljussättning. Det blev abstrakt och fick gestalta en rymdstorm, sönderbränd hud och olika ytskikt. Tillsammans med VFX använde vi en sorts collageteknik, som funkade väldigt bra för filmens drömpartier.”
Sophie Winqvist Loggins har alltså fått stor nytta av sitt kreativa och lustfyllda förhållande till omöjliga uppgifter – och sin “man-tager-vad-man-haver”-attityd. Som i Aniara, där vi förs ut i ett övertygande kosmos – en helt ny värld, ändå så bekant.
Jannike Åhlund (2018, senast redigerad av red. 2022)
(Intervju med Sophie Winqvist i sep 2018, vissa citat från Better India/Women’s Feature Service samt intervju med Andrea Reuter på Kulturhuset mars 2018.)
Basic info
Main profession: Cinematographer
Born: 1977
Active: 2004-
Filmography
Foto:
Puss hej då (2023)
Diorama (2022)
Clara Sola (2021)
Pleasure (2021)
Aniara (2019)
Breeder (2019)
Nikita Forever (2018)
Anonyma (2017)
Liv & Horace i Europa (SVT)
Ouaga Girls (2017)
Hingsten (2016)
Senses (2016)
Hot Chicks (2014)
Teenland (2014)
Mekanikerne (2014)
The Return (2014)
The Sarnos – A Life in Dirty Movies (2013)
Aatma (2013)
Versioner (2012)
The Avant/Garde Diaries (2012)
Vilde piger (2012)
Hïstorïsk Document (2010)
Tomrum (2011)
Trashaid (2011)
Dyret (2011)
Her bor Jensen (2010)
We are all Africans (2010)
Den fremmede (2009)
Bolsjefabrikken (2009)
The Fringe Projects (2008)
The Fabulous Amazing Knicker Kitten Burlesque Revue (2007)
Ljudtekniker:
The Sarnos – A Life in Dirty Movies (2013)
Foto, andrateam:
Allt flyter (2008)
Awards
2022: Guldbagge för Bästa Foto, för Clara Sola.
2016: Sapporo Int Short Film Festival, Award Best Photo, för Senses.
2016: Uppsala Internationella Kortfilmsfestival 2016 – Bästa foto (svensk film), för Hingsten.
2014: Stockholms filmfestival, 1km film, för Hot Chicks.
2013: Robert (Danmark), Bästa kortfilm, för Dyret.
2012: Nordisk Panorama, hedersomnämnande Bästa kortfilm, Dyret.