Har du någon förebild bland kvinnorna i svensk film?
Min stora inspiration har alltid varit Katinka Faragó, henne kom jag i kontakt med redan när jag kom tillbaka från filmskolan. Hon ringde upp mig, efter att jag hade skickat min elevfilm till henne. Från SF fick jag ett trevligt brev, där de sa att de inte var intresserade. Men Katinka tyckte att det var något där med personregin som hon var intresserad av. Så gjorde vi en kortfilm tillsammans.
Hon lärde mig verkligen att man behöver inte vara inställsam. Och hon lärde mig vikten av att verkligen kunna sitt hantverk. Hon bara fullständigt personifierar filmkunskap. Jag har alltid haft henne som förebild. Hon var med mig på Simon och ekarna också, och hoppade in som producent. Där var hon en förebild för alla, för hon var först på plats, och gick sist hem, och bara höll järnkoll på det hela.
Det är verkligen “no bullshit”. Hon säger vad hon tycker, hon ser till att saker blir gjorda. Hon drar sig inte för konflikter om det behövs, men samtidigt ser hon alltid målet. Hon är inte rädd för att säga till när man måste kompromissa, men är samtidigt alltid öppen för en dialog.
Tycker du att det är angeläget att lyfta fram kvinnors insatser i film?
Det är nästan absurt hur kvinnor nästan hela tiden blir utsuddade ur historien bakåt. Jag tänker inte så mycket på det när jag jobbar, dagligen. Men det är verkligen så att när vi tittar bakåt, så är det bara männen som nämns hela tiden. Så på det sättet tycker jag att det är fantastiskt, att det verkligen görs. Jag skulle önska att vi inte hade behövt en egen sajt!
Alltså, kvinnor lyfts ju bort ur historien oavbrutet. Män skriver historien. Det går ju igen överallt. Och så är det väl när man har makten, att man bara ser sig själv. Det skulle vara en väldigt bra dag när vi hade en självklar blandning, och där vi inte hela tiden tänkte på könet som ett kriterium för att vara med i makten.